Ådals-Liden gammalt i verlden, del 2.

Här kommer fortsättningen på artikeln i Västernorrlands Allehanda den 21 december 1891.

Få äro de märklige män, som leda sina anor från Liden. En af dem blef professor i Lunde och hette Elias Lidfors. Hans fader var bonde och Lidens första gästgifvare*). Befordringsdata äro: magister i Lund 1811, Eloqv. docens derstädes s. å., adjunkt i romersk vältalighet 1817, professor i samma vetenskap 1820. Dog 1825, 38 år gammal, enligt här gängse berättelse förgifven af afundsmän.

En magister i Åbo, utnämd dertill 1789, sedan han 5 år varit student, var Erik Häggqvist från Hæggsmo.

Samma slägt från Häxmo finnes ännu. Dess hufvudman sitter på byns största och förmögnaste hemman; corps de logiet, ett gammalt ståtligt tvåvåningshus med mansardtak synes vida. Derifrån utgick för icke länge sedan ännu en yngling och beträdde den lärda vägen. Han hette Hans Petter Häggqvist, var min skolkamrat i Hernösands skola, satt i dess gymnasium, låg vid Uppsala akademi och vardt prestvigd. Tjenstgjorde som predikant, ehuru aldrig som ordinarie, var en tid lärare vid Sollefteå privata läroverk, men fick lungsot och anträdde med Hernösandsskeppet Angantyr en resa till varmare länder. Han var full af hopp, då han i slutet af 1885 en dag tryckte min hand och lofvade mig bref och dagbok. Jag fick begge, men då var han död. Den 14, kl. 2 e. m. mars 1886, tre dygn före skeppets ankomst till Algoa Bay, sänktes liket under öfliga böner i hafvet. Grafven är belägen på Lat. = 36°14', Long = ost 21°46'.

Han berömmes af kamrater som en vänsäll man.

Reqviescat in pace!

Många äro de af Ådals-Lidens barn, som fått sina grafvar i vatten, dock icke så många gammalt i verlden, som nu.

Flera gånger ha barn drunknat i brunnar och vattusåar eller annorledes i vatten ömkligen låtit lif sitt till.

Fullväxt folk frunka i forsarene; det är timmer- och brädflottningar, som fordra allt flera lif ju längre fram i tiden man kommer. Laseleforsen tar många, Aqvislan desslikes, Katalandax, Lin-Inges och Nämforsen ej färre, Mokrokin i Resele en och annan o. s. v.

Is och tjocka narra båtarne från rätta stråten, der färgsundet går ofvanför Nämfors. Det lefvande, som kommer inom den linie, der forsen med fart börjar suga till sig vattnet, har död och graf inom en minut, kort att lefva igenom, lång att fasa uti.

På det sättet drunknade en öfverlastad bonde, som skulle fara öfver vid "plågan"**), och på det sättet ha många nu förgätna män och kvinnor känt valkiga händer darra och hård hug mjukna inför döden i Nämfors.

De oftast förekommande dödssätten äro annars stenpassion, tvinsot, lungsot, bråddöd, barnsbörd, håll och stygn, gulsot och så farsoterna. Några dödes äro särskildt värda att antecknas. "Den 16 sept. 1751 dog Nils Johansson i Mofloo, som legat på säng borrtagen i många år, post visum 66 annons". "Den 7 nov. 1758 begrofs enkan Marsta Hansdotter från Lidgatu; som bortkom i skogen den 13 Fber. och igenfans den 4 nov. 80 åhr gl". En gubbe är funnen död i ett kvarnhus mellan Öfverå och Degersjöberget, en barnsängskvinna brinner upp några dagar efter förlossningen. Eld har fastnat i hennes kläder. Hon är 27 år. En annan dör oförlöst och "sörjes af 10 späda och värnlöse barn". En dräng krossas af en timmerstock, en annan genom ett jordras, en tredje ihjältrampas af en yr häst. Olyckan slår ned på många sätt och klipper utaf det sträfva släplifvet, som ändock är så kärt. Dödsfallen upptecknas och förses med nakna uppgifter, som föga säga.

I senare tid säges ej mycket om hur de varit och haft det, de som dödt. Jag har dock funnit ett ställe, der antecknaren sjelf sörjt en "oskylden" och beklagat hans död.

Den kärfva, ortografiskt bristfälliga, gammalsvenskan verkar här som den sannaste och kraftigaste färg  — det är den sanna tidsbelysningen öfver historian: "1809 dödde efter en ährbar stilla och dygdig färd wandell ung. beskedlige bonden Pehr Pehrsson i Söderfors af ett, Genom oförmodat häftigt öfverkommande snöfall från en hög och brant backe vid Stora Elfwen, då han der förbi gick wid ena Stranden. Ætas 24 åhr, 3 månader. Han fördes till Sin hvilokammar med anhörigas och wänners ömmaste åtfölje, anständigt och hederligen den 19 Martti".

Sjelfmord förekommer under detta århundrades första hälft summa två gånger. Det var 1848, revolutionsåret, som häradsrätten resolverade och beslöt, att i tysthet skulle begrafvas en torpare, som hängt sig i skogen.

Från 1751 till 1790 eller under 40 års tid är intet enda oäkta barn antecknadt. Då föder pigan Anika Jakobsdotter oäkta sonen Petrus. Ett af olycksbarnets faddrar är prestsonen Andreas Harelius som ännu skrifves studiosus, det han ock 10 år förut var.

Det andra "oäkta" barnet kommer efter 8 år, 1798. Föräldrarne äro lappar,

Bland testes vid dopet äro bland andra drängen Nils Hansson, "tjänar loco citato", och pigan Carina Hansdotter, "tjänar ibidem nunc temporis"!

1792 födas "Trilingar" till verlden.

Detta är några data.

Hvad presterna ha lagt minsta vigten vid, siraterna så att säga, ha ibland varit af större intresse och ett ogemenare nöje för läsaren 100 år efter dem, än de kunnat drömma. Med några ord och, utan att det varit afsigten, ha de gett en historia om ett kärnslägte, som är multnadt nu och varit det länge; med några hieroglyfer en berättelse om hård nöd och tunga bördor; med ett par krokar i marginalen en annan om annat.

De fromma fäderna ha haft sina bedröfvelser såsom vi har våra, men i allt synas de varit säkra och sadelfasta, om också icke så lärda — och i lust och nöd ha de varit trogna kung och fädernesland.

Comministern Nils Flodstedt börjar sin journal för år 1790 med en from önskan: "Gud gifwe wårom Konung frid och et godt Regemente!!!" Den fromme mannens bönesuck är två gånger understruken. Som bekant var Sverige under Gustaf 3 den tiden i krig med Rysslands-Katrina.

Som presten önskade: fred vardt, i Wärälä, det året.

Två år derefter upprepar han sin bön från krigsåret: "Gud gifwe wår Konung frid och et godt Regimente!".

Som presten önskade: kungen fick det året frid. H. m:jt togs in i den ändlösa hvilans rike mars samma år, men knappast såsom presten skulle önskat.

P. M.

*) Det berättas ännu, att en gång hade dåvarande professorn, efter många års bortavaro, berättat de sina att han skulle komma hem. De skulle hemta honom med häst och kärra i Sollefteå, dit han skulle följa en strömmingsbåt eller haxe. Men ingen mötte skjutspojken och denna vände derför om och for till obygden igen. Efter den dagen frågade gästgifvarmor, glömsk af alla de år, som gjort hennes son till en medelålders herre och lärd man, hvarje vägfarande och äfven professorn sjelf, då han slutligen och okänd kom tillbaka: "Ha'n sett tell n'Elias vonn naho"?
**) Det fins två plågor i Liden: Hans-Svens-plåga och Märkes-plåga!!! Plåga är en hög backe, en plåga att berga och en plåga att gå. Uttrycket fans för mer än 100 år sedan.

Ådals-Liden gammalt i verlden, del 1.

I Västernorrlands Allehanda publicerades en artikel skriven av Pelle Molin fördelade på två tidningar den 19 och 21 december 1891. Rubriken är Ådals-Liden gammalt i verlden. Pelle Molin har studerat kyrkoböckerna för Ådals-Liden sedan 1751 och skrev en sammanfattning av det han hittade. Jag börjar med första delen av artikeln nedan.

Ådals-Liden gammalt i verlden

Några präktiga gamla böcker ligga framför mig. En är bunden i pergament, de andra i papp, men äfven dessa gamla.

De berätta med den sirligaste tyska piktur (gammelstylen:) eller med oläsliga krumelurer historien om ett århundrade i en ådalsvrå, om hur bönder, torpare och nybyggare ströfvat, släpat och blefvo jordade till sina föregångare i samma bittra lif.

Det är som att försättas till en annan verld. Några korta kärfva ord på tung gammalsvenska och man är som genom en volt satt midt uti den! Man ser presten sitta med gåspennan i hand och pränta i pergamentsboken "död i den gångbara febern" och framför honom står en vördnadsfull bonde och har berättat, att nu hade farsoten tagit det sista af alla hans barn och att nu var stugan tom. Det var ingenting att göra vid det. I samma kolumn stod ofvanför detta, samma feber utpekad; nedan skola namnen på nya offer trängas på det grova papperet, i samma smala kolumn. Så går bonden ut och hem till sitt, och presten får åter rufva på den pinande tanken: skall herren aldrig upphöra att lägga sin tunga hand öfver oss? Ty i den otäta stuga, der han bor med de sina, hafva de äfven burit ut lik; granriset efter det senaste, men kanske ej det sista, spåras ännu i snön. Presten vet ej, men han skrifver i marginalen: Fiat voluntas tua — ske din vilje.

Jag trodde att jag i dessa gamla kyrkoböcker skulle få glädja mig åt mycken munklatin och gladde mig åt att få se latinsk grammatika hädad af lärda män. Ciceronianskt latin mins jag ännu med fasa.

Men utom de obligata ejusdem, ibidem, hoc loco, hujus och ætas finnes högst obetydligt utaf romarspråk.

Den äldsta boken berättar från år 1751.

Böckerna från föregående tid ha säkerligen kommit bort, ty Liden hade 1751 redan länge bildat egen församling.

Resele är moderförsamling i sista hand.

Sånga lärer varit det derförut. Vid tiden för ådalens första odlande och bebyggande var dess kyrka och prest den enda religionsapparaten för hela landet ofvanför, så långt som folk bodde eller teg var bruten.

Den första prest, som pergamentsboken talar om, dog 1754. Han får ett vackert eftermäle: "Den 25 Julli dödde och den 30 ejus begrofs saling her Comministern wäl ärewördige och wällärde herr Pettrus Harelius uti förnämt folks närwaro, sedan han Berömligen och til alt folks nöje förwaltat sit dyra ämbete här wid församlingen uti 26 åhr, under mycken krops bräcklighet och beswärligit resande. Siukdomen begyntes med hold och stijng och ökades sedermera med swuldnad under bröstet — lefnadstiden har warit 59 åhr och några månader".

Här träffas första gången hold och stijng som dödsorsak, för att sedermera, under det återstående af århundrandet, dominera i dödskolumnen, så vidt ej farsot härjar. De visste heller ej namnet på sina sjukdomar gammalt tillbaka. Influensan synes ha farit fram med våldsamhet under senare hälften af 1700-talet, men kallas "sweda och wärk i alla leder sampt hufwudwärk". 1759 dog ett barn i "koppfeber" och efter detta går koppfebern under flera år tillsammans med hold och styng.

Till århundradets slut angifva böckerna tydligt fyra perioder, då kopporna gått. Perioderna börja 1759, 1774, 1782 och 1795 och räcka vanligen för hvarje gång två år. Om ett af offren är antecknadt, att "lappmannen Sjul begrafdes Die ascensionis Christi"*).

1765 börjar "den gångbara barnfebern", som i början skrefs "okänd barnfeber". Året förut omtalas "den gångbara hetsiga febern", som detta och följande år tager de flesta af dem, som hemfalla åt döden. Efter de knapphändiga beskrifningarne att döma ha vi influensan igen.

År af pröfningar.

Här kommer flera sidor blanka, der födde och vigde skolat antecknas, medan dödskolumnen är starkt upptagen. Ett år viges intet enda par, ett annat födes intet barn till verlden, under det kyrkogården fylles. Presten har öfver födelse- och vigselkolumnernas blanka, gulhvita ytor dragit kort med pennan. De se ut som grafkors.

Detta är det enda, som gifvit honom en ringa omvexling i hans journal, som de åren lydde: "död i den gångbara hetsiga febern" eller "den — — — ejus dem i sama siukdom döder". Endast en och annan dör af ålderdomsbräcklighet eller slukas af elfven, som sedan och i vårt tidehvarf ger så många en våt graf.

Under den del af förra århundradet, som boken äre före, har endast en "hängdt sig sielf". Detta var presten så oförutsedt, att han icke kunde stafva det ovanliga dödssättet riktigt, utan drog till med dt i supinum.

Ådalsborna, den tiden, ha gift sig vid ungefär samma ålder som nu. Då de "Copulerades", såsom det kallades för att låta fint, gåfvo männen morgongåfva, hvars belopp antecknades. År 1755 ger en bonde sin hustru Abluna 150 daler i morgongåfva; en kronofördubblings Båtsman ger pigan Dårdi Ersdotter i lön 15 lod Sifr. Längre fram i tiden gifves morgongåfvan i Riksdaler, plåtar och Riksdaler Specie. Beloppen variera, då det är fråga om riksdaler, mellan summorna 15-40; i fråga om plåtar går ingen gerna öfver 30; af riksdaler Specie ges vanligen ej flera än 10.

En storbonde har varit nog hänsynslös att ge 250 riksdaler specie. Tänk hvilken rad af sölfpolkaler en sådan skulle haft i skåpet!

Bland de copulerade (gifta) år 1758 en handels Betient Johan Högström. Han ger 90 d. s:mt i morgongåfva. Här är det första ej latinserade tillnamn, som möter. Annars är det idel Anders Zakrisson, Pehr Pehrsson, Nils Olsson och dylika söner. Presten har känt betydelsen af den nya tid, som här möter honom, så att hand med den sirligaste stil skrifver namnen, under det han ofvanför och nedanför icke vårdar sig att pränta bondnamn och nybyggarenamn.

*) Kristi Himmelsfärdsdag

Denne Högström var säkerligen från stad och tog endast gifte härifrån. Städerna hade ju monopol på handel den tiden? Jag vill minnas det — och så det, att mig blifvit berättadt, att första handelsboden här i bygden kan en och annan gammal hedersprisse minnas ännu.

1775 började folk sammanvigas. Hittills hade de uteslutande "copulerats". Comministern Nils Drake var det förbehållet att här slopa lite latin. Samtidigt råkas nya tillnamn — och timmerfolk! Hvem skulle ha trott det? Men hvarför ej? Kramforsverket är ju öfver 100 år gammalt?

Mitt minne sviker mig här, så att jag rör på mig okänd mark. Visst är i alla fall, att ett par sågverk funnos någonstädes i Ångermanland redan den tiden. Enligt en uppgift: Lo och Kramfors*).

Det nya tillnamnen egas af en sockenskräddare Nils Wallin**) i Råå, en länsman Erik Edbom och en Timmer Bokhållare Sven Næsslin i Mofloo. Fem år derefter viges timmer Commissionairen Borg och ger Tijio Riksdalen Specie i hemgift, som skedde "Die omniam sanctorum"***).

Då barnen döptes var det angeläget att ha många faddrar och schangtila faddrar. Timmerherrarne, sockenskräddaren och presten förekomma derför vid snart sagdt hvarje dop. Utom dessa förekommer afl. Comministern Harelii son Studiosus Dominus Zacharias Harelius och många år derefter hans yngre broder Studiosus Andreas Harelius, äfven dessa faddrar åt mycket folk. Deras broder Peter blir bonde i Näsåker och föder söner och döttrar; — men i ett nu försvinner slägten eller har kanske tagit andra namn. Detta är händelsen med den adliga ätten Sparrfeldt, (skrifven ibland Sparfeldt eller Sperfelt). Ättlingar finnas ännu, men ha tagit namnet Lidgren. Sparrfeldt den förste var urmakare och idkade här praktik på 1780-talet. Nu 1891 fins här ingen urmakare!

Lappar döptes och begrafdes den tiden ofta i Liden. Den så kallade lappmarken fans då strax utom åkerhagen. Lapparne hade oftast samma slags namn som nu, svenskarne deremot ofta nog — för våra öron — sällsamma namn, detta i fruntimmersväg. Flickorna fingo för det mesta heta Marget, Märeta, Dårdi, Anika, Coecilia, Kierstin, Ingebor, Gundbor, Bidania, Ingri-Maija, Ingri-Dea, men först och sist Abelonia och Abluna, hvilket är förvrängningar af Apollonia. Hvar och en hade en hel hög faddrar eller testes (vittnen), som det kallades på latin. Vid nöddop var det som det kunde: "Inga testes kunde ordenteligen kallas, emedan här war periculum in mora. Barnet blef döt widpas 2 minuter efter födelsen". 

*) Kramfors anlades 1742 af direktör Kramm med 4 ramar och 28 sågblad. När Lo sågverk anlades, veta vi icke, men i slutet af förra århundradet hade det 27 blad och 4 ramar.     Red. af V. A.
**) Efter Wallin finnes ännu en käpp kvar. Lyxartikeln ser nu betydligt ruskigt ut. Mannen var äfven timmeruppköpare.
***) Allhelgonadag.

Fortsättning följer >>

 

Årets julklapp 1891, en postväska?

I Hernösandsposten från den 9 januari 1892 skrevs det om sällskapsspektakel, julklappar, gästgiveriet i Näsåker och Pelle Molin. Artikeln är hämtad från Kungliga bibliotekets hemsida för skannade tidningar.

  Från Ådals-Liden skrifves till Hernösandsposten:

  Julen har gått stilla och lugnt som vanligt. Ett större och vanligare julnöje var påräknadt, i det att associerade af godtemplarlogen "Liden" ämnat anordna sällskapsspektakel, som dock ej blef af, enär tiden ej var tillräcklig för pjäsernas inöfvande. Det kommer dock att i början af nya året gå af stapeln och motses med spänning och intresse, ty en originalpjäs med motiv från Ådalen skall spelas.

  Julklappar äro här lika vanliga som annorstädes. Ett par märkligare sådana äro sockens äldsta postväska och en 100-årig sil. Postväskan är af flätad näfver, och åldern uppskattas af kännare till öfver 200 år. Hon har genomgått många öden, de sista 50 åren har den användts till fiskareväska.
  Silen är af björk, med ett obetydligt hål i midten öfvertäckt med en hårmatta, hvilken efter sin höga ålder är ganska väl bibehållen. Sådana silar användes allmänt i övre Ådalens bondgårdar för omkring 150 år sedan, men nu höra de till sällsyntheterna att påträffa. Mottagaren af silen är antikvitetssamlare och har redan en större samling gamla och ovanliga saker. Silne uppskattas af honom som hans bästa julpresent.

  Gästgifvaren J. P. Westin har nu frånträdt gästgifveriet, som öfvertagits af C. Östlund.
  Westin har skött sin rörelse med heder, hvilket bevisas däraf, att när hans ansökan om hotellrättigheterna behandlades af kommunalnämden, och rösterna ja och nej sammanräknades, fans det blott ett enda nej. Anmärkas bör, att alla ledamöter voro närvarande.
  Westin har nu i tidsenligt inredda gård i Vestanbäck öppnat hotellrörelse.

  Artisten Pelle Molin, som fortfarande vistas här för studier till en större målning i olja ur allmogelifvet vid forsarne, har inrättat sitt gemytliga hem i en liten stuga vid Markus-plågan ofvanför den vackra Nämnforsen. Han har därigenom blifvit prest-torpare med 20 dagsverken om året till församlingens kyrkoherde, 10 dagsverken vintertiden och 10 sommartiden.

Pelle Molins liv, del 2

1890: Pelle lämnar Stockholm och beger sig till Näsåker. han har inga pengar kvar och kan inte stanna vid akademien. Drömmen om att resa till Paris blir inte mer än en dröm.
1890: Sätter han in en "friarannons" på rent skämt i Dagens Nyheter. Han kallar sig förmögen privatman, och får många svar.
1891: Under våren har han en tid ingenstans att bo och inga pengar till mat. Han tvingas sova på kyrkogården.
De närmaste åren blir flera oljemålningar, några artikelserier samt en rad av hans bästa berättelser färdiga. Han sätter livet på spel när han prompt ska sitta ute på en ishylla i Nämforsen och måla.
1894: Pelle besöks i Västanbäck av medicinaren Fredrik Lindskog. Den 26 september bryter båda upp och beger sig via Ramsele och Ströms vattudal över fjällen mot Norge. Under färden skriver Pelle dagbok och "En dag vid Hällingåfallet" och "Kungen i Jorm" publicerades i Jämtlandsposten.
1895: Pelle blir huvudsakligen stationär i Bodö. I mars är han i Sulitelma och studerar bl.a. gruvdrift för Göteborgs Handels- och Sjöfarts tidning. Lindskog reste till Amerika. Senare är han ute på ett strapatsrikt äventyr med räddningsbåt, vilket han dramatiskt beskriver. Han återvänder senare till Sulitelma. På hösten ska han måla ett isfall vid Sulitelmajökeln, men efter några dygns svårt oväder tvingas han därifrån. Han blir sjuk av äventyret och troligen är det en bidragande orsak till hans död.
1896: I januari är han tillbaka i Bodö. Han funderar på att lämna Europa, men kommer på en ny, vidlyftig idé: att resa till Spetsbergen och måla Andrées luftballongfärd. Kamraten Erik Hedberg vidtalas man ska tjäna stora pengar på tavlor och publikationer, är det tänkt, men.....
1896: Den 3 april på kvällen blir Pelle sjuk, och efter drygt tre veckor - den 26 april klockan nio på kvällen - avlider han i fru Hansine Kjeldahls hem i Bodö.
I ett par dagar har han vetat om att han ska dö. Sjukdomen har kallats "tarminflammation som övergick till gulfeber" och den medförde svåra plågor. Emellertid skriver hans kära vän, fröken Marie Engen: "Han hade vanskelig for at tale. Dog i sine siste öieblikk var hans ånd klar, og han sagde farväl till oss alle. Han döde som ett traet barn sovner - stille of fredeligt. Her ligger han på vår kirkegård i naerheten av havet, som han altid fölte sig tilltrukket av och elskede ...."

Tack Gullmaj som skickade denna artikel till mig.

Pelle Molins liv, del 1

I Västernorrlands Allehanda den 24 april 1976 finns ett reportage om Pelle Molin. Reportaget var sammanställt av Bertil Nordin och Paul Lundin med hjälp av flera böcker som finns tyckta om Pelle Molin. Tidningsurklippet har jag fått av Gullmaj Sandberg.

En sammanfattning av Pelle Molins liv år för år fanns i artikeln. Nedan följer första delen av hans liv, innan vistelsen i Näsåker.

1876: På höstterminen börjar Pelle i Härnösands läroverk tillsammans med sin äldre bror Abbe, som slutar ganska snart och går till sjöss.
1876: Modern Anna Helena dör i december efter att ha svarat för skolhushåll åt sönerna i Härnösand. Pelle, som var hennes älsklingsbarn, sörjer henne djupt. Efter några år skriver han om sina lyckliga dagar i hennes vård, och han behåller också en lock av hennes hår i hela sitt liv.
1878: Som 14-åring färdigställer Pelle själv en pärm med dikter och brev kallad "Sagan om Hjalmar och Ingeborg" och "Förteckning över samlade minnesblommoar" är från samma tid.
1879: I 15-årsåldern skriver han den livfulla skildringen om John, eller "Den lilla hjelten".
1881: Fadern gifter om sig med Greta Sjödin, Österås. Pelle, som inte drar jämnt med honom längre, går från Härnösand hem till Multrå, fast han inte ska få vara med på bröllopet.
1882: Lättja och visst dagdrivarlynne gör att Pelle blir kvarsittare i sjätte övre vid läroverket.
1883: Han försöker klara studentexamen som privatist, men misslyckas i de muntliga proven.
1884: Nytt försök vid läroverket i Östersund på våren, men nu misslyckas han redan i skrivningarna.
1884: På sommaren anställs han på Härnösandspostens redaktion. Han vantrivs dock där, författar inte mycket av egen kraft och blir inte populär hos sin chef, redaktör Axel Ahlbom. (Pelle blir även simlärare.)
1886: Pelle lämnar HP för att bli artist i Stockholm. Innan dess är han i Oviken i Jämtland för att måla. Där träffar han vildmarksmålaren Johan Tirén, som får stor betydelse för hans fortsatta konstnärsskap.
1887: Efter kurser i privata målarskolar antas han vid Konstakademien den 1 september. Han finner sig dock aldrig tillrätta med att "rita gipshuvuden", men däremot gillar han "det evinnerliga festandet med bröderna och systrarne..".
1889: Nu sker en skarpare brytning med fadern. Pelle har varit hemma i Multrå, men fadern vill inte fortsätta att bekosta de i hans ögon osäkra studierna i Stockholm.

Billiga tavlor?

Den 22 april 1908 såldes två oljemålningar som Pelle Molin gjort på en auktion hos apotekaren Axel Askbergs sterbhus. Den ena målningen föreställande Nämforsen ropades in av konsul John Ekman i Härnösand. Han betalade 610 kronor för målningen. Den andra köptes av Albin Ahlqvist i Sandö för 325 kronor. Detta kan man läsa i Sollefteåbladet den 23 april.

Två brev från Pelle Molin

Uppdaterad 30 juli.

Pelle Molin ville gärna följa med på Salmon August Andrée's första polarexpedition år 1896, men han fick nej på detta från Andrée. Istället undersökte han möjligheterna att följa med något annat skepp som åkte i Andrées fotspår, eller vad man kan kalla det till sjöss. Han hade dock inte råd att själv bekosta resan, utan han var tvungen att sälja in resan till olika tidningar. Den 5 februari och 25 mars 1896 skrev han brev från Bodö i Norge till redaktören för tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) Henrik Hedlund. Följande skrev Pelle i breven:

Bodö den 5 febr. 1896

Herr Redaktör
Det gäller en resa till Spetsbergen med Andrées nordpolsexpedition. Planen är mycket beskedligare än den höres och bör icke häller vara svår att realisera om Ni vill. Här är ju en bit historia af allra första klass att på nära håll bevittna och något af högsta aktuela intresse för ett svenskt storblad.
Andrée kommer ju att företaga resan till Spetsbergen med en antagligen icke så liten ångare att icke ombord kan finnas en anspråkslös vrå för en korrespondents hängmatta, äfven om ballong, dufvor, expedition och arbetarne från Tromsö taga ångaren tid och hållen.
Min plan är alltså att genom Eder bemedling få tillåtelse att som GHT:s speciele Korrespondent medfölja till Spetsbergen, der åse uppstigningen och så vända med de andra, sedan Andrée seglat in öfver isen.
Jag blir här i Norge öfver Sommaren, kommer antagligen att måla i Lofoten, och kan närsomhälst hålla mig beredd att möta i Tromsö, der Andrée tager ombord arbetare för uppsättande af balonghus m.m.
Derifrån kan första korrespondansen sändas. Den andra sändes öfver Ingö och Hammerfest från verldens nordligaste fyr, Fruholmen, expeditionens brefdufvestation.
Antagligen kom Vesteraalske Dampskibsselskab att till sommaren sätta ett af sina fartyg i turisttrafik på Spetsbergen. Är lyckan god kan man kanske med en sådan lyckas sända ett och annat att telegrafera hem till Sverige öfver Hammerfest.
Vid denna expedition är det ju icke som vid andra polarresor att inga andra än de egentliga deltagarne kunna följa till vägs. Här är det alldeles som inrättadt för en tidning att få en korrespondent med. Det är detta jag högeligen fruktar att många ska tänka på, och derför gäller det att icke komma för sent. Bäst vore det om man kunde få bli ensam.
Nu om kostnaderna. Jag kan icke så noga beräkna dem, men antager att, om tillåtelsen gifver, priset ombord på Andrées ångare icke skall bli stort. De ha nog icke beräknat sig några inkomster af passagerare. Man får, tänker jag, beräkna vivre för ungefär 3 veckor.
Att tidningen genom korrespondansernas mängd, värde och intresse skall hållas skadeslös för utgifterna skall bli mig en hederssak. Jag ska hålla det hela så lättläst och omväxlande som möjligt och kommer dervid att få en naturlig hjälp, icke blott af det antagl. intressanta lifvet ombord och i Spetsbergen under förberedelserna, utan äfven af de enastående intressanta taflor ur natur och djurlif, som häruppe bjudes.
Gärna skulle jag se att jag äfven kunde skrifva till Jämtlandsposten, doktor V. H. Wickströms tidning. Jag skrifver idag till honom och ber honom korrespondera med Eder om planen.
Det bör gå i allt fall.
Att Andrée skulle ha något att invända är ju antagligt. Sådana ledare af intressantare expeditioner bruka ju af sina män taga löfte att icke konkurrera med chefen i skrifverier om resan. Men det är ju klart att GHT:s korrespondent icke kan på något sätt dervidlag vara obehaglig. Han måste ju dessvärre vända då det bästa börjar. Men man får trösta sig med att det upplefda och bevittnade rikligen lönar mödan.
Ni kan tänka att jag gärna vill ha ett bifallande svar, lika visst som jag är rädd för att planen blir känd och att andra kunna tränga sig in.
Går det icke på annat sätt får jag väl skrifva till Andrée och anmäla mig som en af de handtlangare, som stiger ombord i Tromsö.
Med utmärkt högaktning
Pelle Molin

Bodö 25 III 1896

Herr Redaktör!
En direkt underrättelse från Andrée säjer nej för att följa med Virgo. Ingen bladman får finnas der ombord. Men då jag icke är sinnad att afstå, återstår att följa med någon ångare, som enl. hvad tidningar berättar, ämnar följa Virgo till Spetsbergen med turister. Det blir visserligen icke alldeles detsamma, men häller icke så värst långt ifrån. Naturligtvis går man miste om en del underrättelser om det allra intimaste, men då ju före resan en Stockholmstidning berättar om all Andrées utrustning behöfver man ju häller icke nosa i allt. Begagnar man ögon och öron blir det tillräckligt.
Nu är frågan: Om jag reser, får jag räkna på G.H.T. såsom en af de tidningar jag skrifver till? Jämtlandsposten ville gärna , men drog sig tillbaka i tanke att det ville bli för dyrt. Huruvida någon annan tidning kommer istället vet jag icke, men jag har godt hopp. Då blir ju också kostnaderna betydligt nedsatta.
Naturligtvis vill jag ha så pass betalt att resan först och främst blef ersatt och dessutom vanligt arvode för korrespondanser och ersättning för telegram. Med beräkning att resan med turistångaren (med uppehåll på Spetsbergen) tar 3 veckor torde man få beräkna omkring 600 kronor för den. Delad på 2 svenska och möjligen 1 finsk tidning, Nya Pressen, blir ju saken icke så dyr (Vanliga Nordkapsresor beräknas till ungefär 40 kr pr. dag för hvarje turist).
I alla fall, om Ni icke strax kan bestämma Eder, ber jag att Ni icke säjer nej. Möjligen kan en närmare kännedom om den eventuella ångarns priser och tider förändra åtskilligt. På samma gång som Edert svar ville jag vara mycket tacksam om Ni kunde underrätta mig huruvida från Göteborg något ledsagande turistskepp skall afgå eller om Ni känner till något om det projekterade från Altona.
I hopp att sakens innebörd håller mig ursäktad för mina täta bref teknar jag
med utm. högaktning
Pelle Molin

Virgo var det skepp som Andrée skulle åka med upp till Spetsbergen för att sedan påbörja ballongresan därifrån. Pelle Molin kom aldrig iväg på resan eftersom han dog strax efteråt. Jag vet inte om han fick något svar från Henrik Hedlund på sina frågor. Ovanstående brev finns bevarade på Göteborgs universitetsbibliotek.

Vem var Jonas Lundmark egentligen?

Lille Jonas Lundmark blef med åren en stor och jäf karl, men aldrig glömde han den gången när han skulle koka kams.

Så slutar berättelsen Kams som Pelle Molin skrev och som senare publicerades i novellsamlingen Ådalens poesi 1897, året efter Pelle Molins död.

Vem var då denne Jonas Lundmark som omnämns i Kams? Det finns lite olika bud om detta. Gustaf Hallström skrev efter ett besök vid Nämforsen i sina anteckningar att en skräddare Lindberg från Västerbotten var den Jonas Lundmark som omnämns i berättelsen. Detta skrev även Gösta Attorp i en avhandling från år 1930. Ett annat bud är Jonas Daniel Lundmark, född i Bysjö i Junsele sn 1854. Han bodde senare i Betåsen och därefter Moflo. Bl.a. i en tidningsartikel från Västernorrlands Allehanda den 23 november 1960 finns den senare teorin beskriven. Nedan följer en avskrift av tidningsartikeln.

Av Pelle Molins fåtaliga umgängesvänner från Näsåkerstiden, torde ingen ha kommit mera i skymundan än Jonas Daniel Lundmark i Norrmoflo, torparen och fällmakaren, skogsströvaren och jägaren, och den glade och humoristiske historieberättaren. I mångt och mycket hade Lundmark vissa likheter med den kände ådalsskalden. Han var stark och oförvägen till sin natur, styv simmare och skidlöpare vilket Pelle Molin också var.
Han var ingen materalist, Jonas Lundmark, sådana avskydde nämligen Pelle Molin, utan liksom denne såg Jonas något mera i tillvaron än det dagliga slitet och släpet vid jorden och torvan. Han älskade naturen, det fria jägarlivet, men också bygden och folket, och därför kom Pelle Molins berömmelse mycket därigenom att han tolkade Jonas Lundmarks utmärkta berättelser, främst "Kams" och "En fridens förmiddag" där Jonas som lillpojke utgör huvudpersonen, men det går också obekräftade rykten om att Jonas Lundmark också hade sitt finger med i skildringarna "Kärnfolk" och "Tack ska' du ha!".
Jonas Lundmark och Pelle Molin jagade och strövade nämligen ofta tillsammans och under en fisketur där de övernattade i Kringelbodarna invid Ångermanälven, skall utkasten till "Kams" och "En fridens förmiddag" ha blivit nedskrivna. "N' Jonke berättä' å'n' Pelle skrev!" karaktäriserade gamla Näsåkersbor samvaron i Kringelbodarna.
Pelle Molin kom till Näsåker 1890 och utflykten till Kringelbodarna skall ha ägt rum på sommaren 1891 eller -92. Fäbodarna tillhörde Moflo-bönderna men brukade begagnas mest under höstarna. Avsides belägna, omgärdade av höga berg och branta nipor och sedan gammalt kända för sitt tillhåll av vittror och annat oknytt, måste platsen utan tvivel ha tilltalat en sådan person som Pelle Molin. Fast nu närmare sjuttio år svunnit hän sedan dess, står fäbodarna kvar och naturen är i stort sett oförändrad, endast forsarna ovanför, Hola- och Laseleforsarna, samt den nedanför något vekare Kringelströmmen, har tystnat. Älven har dämts upp och den idylliska Getingön ute i älven har försvunnit.
Jonas Daniel Lundmark var f. 1855 i den lilla skogsby Bysjö i Junsele, ej långt från Ådals-Lidens gräns. Tidigt flyttade emellertid föräldrarna ner till Ådals-Liden, först till Betåsen och senare till Norrmoflo, den gamla anrika bondbyn där solen sken året om. "Sovelbyn" brukade Pelle Molin skämtsamt kalla den. Rätt ung ingick Jonas Lundmark giftermål med den jämnåriga Inga Margareta Häggqvist från Åhs. Av barn som föddes lever fröken Berna Ludnmark fortfarande och är bosatt i Forsås.
I likhet med många andra fysiska kraftexemplar nådde Jonas Lundmark ingen hög ålder. Under en av sina jakter förkylde han sig hårt och i sviter härav drabbades han under en mårdjakt norr om Norrmoflo gamla fäbodar av lungblödning. Han lyckades ta sig hem, men hämtade sig aldrig utan dog kort därefter, endast 37 år gammal.
Jonas Daniel Lundmarks levnad blev kan man säga, kort men intensiv, och tack vare honom har vi bevarat något av det ångermanländska folklynnet, som det finnes beskrivet "Kams" och "En fridens förmiddag".

Jag skulle gissa på skräddaren Lindberg (hette Johan Persson Lundmark, senare Lindberg) ifrån Bjurholms församling efter att jag läst lite av berättelsen Kams och jämfört med kyrkoböckerna. Men jag vet inte detta säkert. I berättelsen står att Jonas måste vara hemma med sina sju yngre syskon, medan far, mor och äldsta systern Anna gick till ett bröllop. Johan hade en syster som hette Anna och många syskon, varav 8-9 yngre syskon. Jonas Daniel hade visserligen en syster som hette Anna, men bara 2 yngre systrar. I berättelsen berättades också om Jonas styvmor. Johan Persson Lundmarks mamma dog relativt tidigt och hans pappa gifte då om sig. En man vid namn Nils Emanuel omnämns också i Kams. Det fanns en person med detta namn uppe i Västerbotten, där Johan Persson Lundmark bodde. Detta är mina teorier om vem Lundmark var.

Berättelsen Kams kan läsas i sin helhet på projektet Runebergs hemsida.

http://runeberg.org/adalen/09.html

Pelle Molin - engelskläraren

En kanske okänd del av Pelle Molins liv är att han var verksam som engelsklärare under den period som han vistades i Näsåker. Detta berättar Maria Lidgren om i en artikel i Västernorrlands Allehanda från 1960. Hon gick en kurs i engelska som Pelle Molin höll i. Han var i konstant behov av pengar så detta var en möjlighet för honom eftersom många gick i emigrationstankar i början av 1890-talet. Kursen blev dock inte så långvarig eftersom föräldrarna hellre ville att de skulle vara hemma och göra något nyttigare, istället för snobba med att lära engelska.

Maria berättar också att vi ungdomar och barn ofta brukade gå bort till Pelle Molin, eftersom de var nyfikna att se honom som de vuxna hade så mycket negativt att säga om. Han var ju betraktad som en latoxe som inte ville, eller kunde göra rätt för sig. Men det fanns ju de som var snälla med honom också och bjöd honom på ett mål mat, bl a prosten Frisendahl och gästgivare Borin.

Maria berättar lite mera från Ådals-Liden, bl a om laxfiske, men jag återkommer till det en annan gång.

Brev från Pelle Molin till Georg Nordensvan

Under tiden Pelle Molin var i Norge skrev han flera brev till Georg Gustaf Nordensvan där de diskuterade om Nordensvan ville publicera några artiklar eller historier som Molin hade skrivit. Nordensvan var vid tillfället redaktör för en kalender med litterär prägel som gavs ut en gång per år. Kalendern utkom mellan 1874 och 1907 och hette Nornan. På Kungliga biblioteket finns tre brev bevarade som Molin skickade till Nordensvan mellan 1895 och 1896. Det sista är skrivet den 8 mars 1896, alltså bara 1,5 månad innan Molins död.

Nedan följer en avskrift av ett brev som Molin skrev till Nordensvan.

Sulitjelma d. 23 sept. 1895

..... Georg Nordensvan Stockholm

Det är ledsamt att bli ordbrytare, men det ser ut som jag skulle bli det. Genom licensiat Holmqvist hälsade jag Eder i början af denna månad (och jag skref ju också) att jag skulle skicka ytterligare en historia att välja på. Men den som bor i Sulitjelma vet icke ena dagen hvad han kan göra den andra. En dag kommer till ex. dr Fr. Svenonius larvande luggsliten ned från fjällen. En annan dag franska turister via Kvickjock. En tredje någonting annat stort. Här lefver man flott och är gästfri och så är det att hålla sällskap dag ut och dag in. Då kvällen eller rättare morgonstunden kommer är man glad att få lägga sig och slippa göra historier af tvifvelaktigt värde.
Nu tänker jag, att den bekante kartografen löjtnant Otto Kjellström har varit hos Eder med hälsning att jag likväl skulle komma med något. Det var om en historia från ett tält deruppe vid Sulitjelmatapparne. Jag skulle måla dem och isbroen (osäker), var ensam i ett tält, fick snöstorm, härdade ut två dygn, fick sedan löpa genom snöstormen för lifvet. Men der var en del roliga detaljer med. Om Ni har rum för den i t.ex. Jul skall den vara färdig att sända, då jag fått Edert svar härå. Detta på det s.k. hedersordet. Antages Historien om Gunnel?
Med största högaktn.
Pelle Molin

Jag har via ett barnbarns barn till Georg Nordensvan fått ett fotografi och några teckningar föreställande Georg. Fotografiet är taget omkring 1878. Teckningen som jag visar här är skapad av Leonard Zorn. Den publicerades i Konstakademiens elevkårs tidskrift ”Palettskrap” omkring 1880. Leonard Zorn blev senare känd under namnet Anders Zorn. Tack Hans-Georg Wallentinus för dessa fina bilder.

Pelle Molins säng

Thenna säng kiöpte Magister Scholae Olaus Strömstedt uthaf Pictor Dahlecarliensus Fransissus Theodorus Hedberg thertill illa nöddir utå thet skopilige köpeskillingspriset, som skedde i GoodTempl: Huset then 11 januari MDCCCLXLII uti närvaro af Sveriges konstnär (och skandalskrivare) Pelle Molin

På mitt natliga läger i enmanssängen De Fagraste mör jag ser för mig stånda Ty stor är min vånda Att ingen stolts jungfru vill ha gammeldrängen! (ur poemet "Strömstedts klagan")

Denna roliga bild (vykort) har jag fått av Stefan Lundin. Jag tackar så mycket för bilden.

Finns denna säng kvar någonstans? Kan den finnas i Pelle Molins stuga? Sängen är enligt texten inköpt år 1892 av Olof Strömstedt som var folkskollärare i Ådals-Liden församling. Han finns med på skolfotot från Norrmoflo som jag visade för några dagar sedan. Pelle Molin besökte ofta Olof, eftersom han hade så varmt och skönt i stugan, till skillnad mot Pelle Molins stuga. Pelle kunde sitta kvar lång stund efter att Olof gått till sängs.

Frans Teodor Hedberg återfinns i folkräkningen 1900 där han skrevs som målare. Han var då bosatt i Föllinge församling i Jämtland. Var han bodde 1892 vet jag inte. Han finns inte med i folkräkningen 1890. Han har även ett barn som är född 1898 i Norge. Frans Teodor var född 1859 i Orsa i Dalarna.

Vykort av Pelle Molin

Till slut vann jag en auktion med ett särskilt vykort föreställande konstnären Pelle Molin. Jag har försökt några gånger tidigare på samma vykort, men alltid har det varit någon som bjudit över mig.

Pelle Molin eller Petrus Molin som han egentligen hette föddes den 8 juli 1864 i Tjäll, Multrå sn. Han var son till Abraham Abrahamsson Molin (1821-1906) och hans hustru Anna Helena Persdotter Lidblom (1829-1876). Abraham var hemmansägare och bonde i Tjäll. Anna Helena var född i Lidgatu och brorsdotter till tusenkonstnären Zakris Persson (1793-1871).

Carl-Henrik Berg har skrivit en intressant berättelse om Pelle Molins uppväxt som återfinns på Internet. Den kan läsas på adressen:

http://www.utflykten.se/uppvaxt.htm

Pelle Molin bodde som alla vet ett tag i Näsåker (eller är det kanske Prästbordet?), men kyrkoböckerna visar aldrig detta. Han var hela tiden skriven i Tjäll i Multrå socken. Först antecknades att han studerar, sedan att han var landskapsmålare. År 1895 överflyttades han till obefintliga personer och sedan den 26 april 1896 antecknades att han avlidit av tarminflammation i Bodö i Norge.

Jag har beställt kopior av några brev som Pelle Molin har skrivit som finns bevarade på Riksarkivet och på Kungliga biblioteket. Förhoppningsvis står något intressant i dessa brev.

Åter till vykortet. Det är daterat den 5 september 1902 i Trehörningsjö av en kvinna vid namn Estrid Lindblom. Vykortet skickades till fröken Maria Englund på lasarettet i Sollefteå. I folkräkningen 1900 på SVAR finns en kvinna vid namn Estrid Laura Vilhelmina Lindblom, född 1874 i Själevad. Hon var år 1900 lärarinna i Norrgidsjö, Gideå sn och ogift. Möjligen att det kan vara den person som undertecknat vykortet. Vem Maria Englund var har jag ingen aning om ännu.

Följande var skrivet på vykortet:

Trehörningsjö d. 5/9 02. Nyss uppstigen skyndar jag att frambära mitt hjärtliga tack för all vänlighet. Jag kom lyckligt hem i går afton, men var så trött o. medtagen efter resan, att jag fann det rådigast att så fort som möjligt krypa till kojs. Idag är det bättre efter att ha sofvit godt. Lef väl! En hjärtlig hälsning från tillgifna vännen Estrid Lindblom.

Ett nytaget kort på Pelle Molins stuga återfinns här:

http://adals-liden.blogspot.com/2009/05/nagra-fotografier-ifran-nasaker.html

Uppdatering 2009-07-07: Idag hittade jag Pelle Molins dödsnotis i de norska kyrkoböckerna också. Han dog den 26 april och begravdes den 2 maj i Bodö, Nordland fylke, Norge. Han skrevs då som målare och journalist och dog av hjärtfel.

Dödsnotisen finns på följande adress:

http://www.arkivverket.no/URN:kb_read?idx_kildeid=5359&idx_id=5359&uid=ny&idx_side=-297

Några fotografier ifrån Näsåker

Idag har vi varit hem till Forsnäs eftersom pappa fyllde 75 år. På vägen hem stannade vi för som hastigast i Näsåker så jag fick ta några fotografier i kvällssolen. Det första kortet blev över Ångermanälvens lugna vatten nedanför Nämforsen.



Nästa fotografi blev på Pelle Molins stuga. Det var många år sedan jag senast åkte in till Pelle Molins stuga så det var roligt att se igen.



Naturligtvis var jag tvungen att ta ett kort på bysten av Pelle Molin som finns strax intill. Pelle Molin bodde under en mycket produktiv tid av sitt liv i Näsåker. Någon som vet vem som gjort bysten av diktaren?



Slutligen tog jag ett kort på den järnvägsrälsen som finns omkring området. Jag har inget minne av att jag åkt något tåg runt här, även om man varit på ganska många Fallens dag när man var yngre. Används denna räls vid några tillfällen numera?