tisdag 10 augusti 2021

Ett lass med barnhusbarn?

Den 11 augusti 1817 skrevs 46 barn (30 pojkar och 16 flickor) ut från Allmänna barnhuset i Stockholm. Alla dessa barn skulle utplaceras i Jämtlands eller Västernorrlands län. Fyra barn skulle placeras inom Lidens socken och fem barn skulle placeras inom Resele socken. Den som tog hand om något av dessa barnhusbarn skulle få 12 daler per år i uppfostringsbidrag. Man kan anta att många använde detta för att få gratis arbetskraft på gården. 

Många av barnen blev inlämnad på barnhus av fattigdom eller att en eller båda föräldrarna dött. Ofta var det kanske modern som dött och fadern lämnade in barnet, eller att det var ett oäkta barn som inte modern kunde ta hand om.

Alla barnen som ankom till Lidens församling har anteckning i husförhörslängden om att de ankom den 27 augusti till församlingen. Man undrar hur dessa barn reste från Stockholm till respektive församling. Åkte någon ned för att hämta barnen, eller "levererade" barnhuset barnen till dess fosterföräldrar? Detta skulle vara intressant att få veta mera om.

Nedan följer en lista på de barn som placerades ut den 11 augusti. Först står deras barnhusnummer som ofta förekommer i kyrkoböckerna där barnet hamnade, därefter födelsedatum och hos vem barnet skulle uppfostras. 
  1. Carl Gustaf Hell, f. 1807-03-29, bonden Matts Iwarsson i Klofsta, Multrå socken.
  2. Johan Anders Ahlgren, f. 1807-01-21, bond.en Jonas Carlsson i Landverk, Åre socken.
  3. Carl Fredrik Hagström, f. 1807-06-04, bonden Swerker Olsson i Gårdtjern, Sättna socken.
  4. Johan Fredrik Schmidt, f. 1807-04-21, bonden Anders Jansson i Flo, Långsele socken.
  5. Axel Alexander Lundberg, f. 1807-11-24, nämndemannen Per Ersson i Holm, Resele socken.
  6. Anders, f. 1808-02-16, bonden Nils Isaksson i Röråsen, Sättna socken.
  7. Johan Erik Mörling, f. 1808-10-25, bonden Swen Hallberg i Alanäset, Hällesjö socken.
  8. Carl Gustaf Nellman, f. 1809-02-25, torparen Jon Persson i Rosendahl, Överlännäs socken.
  9. Gustaf Mauritz, f. 1807-11-10, bonden Olof Nilsson i Lund, Hällesjö socken.
  10. Jonas Fredrik Lindström, f. 1808-08-19, bonden Jon Salomonsson i Västanede, Håsjö socken.
  11. Carl Fredrik Huldt, f. 1807-11-27, bonden Olof Jonsson i Gårdtjern, Sättna socken.
  12. Carl Gustaf Samuel Bergman, f. 1810-03-06, bonde Erik Ersson i Omsjö, Lidens socken.
  13. Carl Gustaf Löfberg, f. 1808-03-05, bonde Olof Ersson i Byn, Sättna socken.
  14. Magnus Gillström, f. 1809-05-06, bonde Hans Sand i Håsjö by, Håsjö socken.
  15. Fredrik Wilhelm, f. 1809-04-28, herr komminister Joh. Huss i Ström socken.
  16. Erik August Nystrand, f. 1809-09-29, bonden Anders Jonsson i Gastsjön, Hällesjö socken.
  17. Per Gustaf Hålander, f. 1807-12-21, bonden Anders Olofsson i Mjösjö, Hällesjö socken.
  18. Gustaf Adolf Mineur, f. 1805-05-27, bonden Johan Persson i Norrnäs, Edsele socken.
  19. Johan Gustaf Knyttel, f. 1806-09-03, kyrkvärden Elias Andersson i Näs, Edsele socken.
  20. Johan Nyman, f. 1807-07-30, landskanslisten Nils Ol. Rödén i Östersund.
  21. Gustaf Erik Morell, f. 1807-11-08, kyrkvärden Gunnar Ol. Falk i Swensta, Undersåkers socken.
  22. Carl Henrik Bergsten, f. 1807-01-28, bruksinspektorn Moses Gröndahl i Hågesta, Sollefteå socken.
  23. Daniel Gustaf Nyström, f. 1807-02-01, nämndemannen Olof Andersson i Öfver Kofland, Sättna socken.
  24. Gustaf Sundman, f. 1808-02-17, bonden Per Nilsson i Bjerme, Sättna socken.
  25. Nils Erik Gederling, f. 1807-05-10, fjärdingsmannen Erik Holmquist i Omnäs, Resele socken.
  26. Adolf Wilhelm Borin, f. 1807-04-05, bonden Erik Olssons Enka i Holme, Resele socken.
  27. Carl Abraham Eneqwist, f. 1806-08-09, bonden Lars Nilsson i Brölös, Sättna socken.
  28. Niklas Peterson, f. 1806-12-05, bonden Jonas Jonsson i Backen, Hallen socken.
  29. Johan Sjöblom, f. 1805-06-??, kapellpredikanten Henrik Lundblad i Alaäset, Alanäs kapellförsamling.
  30. Carl Gustaf Forssberg, f. 1805-02-10, sockenskräddaren Abraham Netterqwist i Hågesta, Sollefteå socken.
  31. Amalia Charlotta Bergman, f. 1811-04-19, bonden Erik Olsson i Sundmo, Lidens socken.
  32. Cathrina Elisabeth Ekman, f. 1809-11-27, bonden Nils Andersson i Flo, Långsele socken.
  33. Sophia Aug. Amalia Hägerström, f. 1811-08-30, bonden Erik Ersson i Hamre, Stigsjö socken.
  34. Maria Christina Engel, f. 1808-09.23, bonden Nils Olofsson i Mångraf, Multrå socken.
  35. Maria Charlotta Boman, f. 1810-08-14, bonden Per Nilsson i Knäfland, Selånger socken.
  36. Anna Sophia Strandberg, f. 1811-02-24, bonden Per Mickelsson i Westerro, Selånger socken.
  37. Anna Gustafwa Råström, f. 1811-01-12, torparen Anders Ängman i Tängsta, Resele socken.
  38. Adriana Maria Törnbom, f. 1810-01-24, Per Jansson i Norrtanflo, Resele socken.
  39. Maria Christina Munter, f. 1810-08-28, bonden Abraham Marcusson i Högsmo, Liden socken.
  40. Sophia Albertina Hagström, f. 1810-04-19, bondeänkan Brita Andersdotter i Westeråsen, Selångers socken.
  41. Cornelia Albertina Westerberg, f. 1811-01-16, bonden och fjärdingsmannen Michel Ersson i Rå, Liden socken.
  42. Maria Wilhelmina, f. 1813-06-22, bonden Jon Larsson i Österbrån, Säbrå socken.
  43. Wilhelmina Theresia Björn, f. 1810-03-22, bonden Daniel Jönsson i Elgsjö, Stigsjö socken.
  44. Anna Brita Walin, f. 1807-03-04, bonden Lars Henriksson i Huljen, Selånger socken.
  45. Anna Cathrina Lundblad, f. 1805-12-19, torparen Carl Carlsson Gran vid Prästgården, Sollefteå socken.
  46. Anna Gustafva Tång, f. 1807-??-26, bonden Daniel Jönsson i Elgsjö, Stigsjö socken.
Några av barnen uppfostrades inte hela tiden på samma ställe, utan barnen kunde överlämnas till några andra fosterföräldrar. Barnhuset informerades alltid om detta och jag antar att det var de som godkände också.

måndag 9 augusti 2021

Ensittarlagen

1918 instiftades en lag som hette Ensittarlagen. Denna lag gav rätt till de som ägde ett eget hem på mark som ägdes av någon annan att friköpa marken, även om markägaren motsatte sig köpet. Vissa villkor måste dock uppfyllas för att ha denna rätt. Markområdet måste ha varit eller kommer att vara upplåten under minst tio års tid, så att inte markägaren kunnat nyttja marken. Boningshusets värde måste värderas till minst en fjärdedel av markområdets och byggnadernas totala värden. Lagen revideras två gånger, 1920 och 1925, och var i bruk ända fram till 1976.

Den 22 juli 1929 inkom en skrivelse till Länsstyrelsen i Västernorrlands län med följande lydelse:

Under åberopande av gällande ensittarlag får jag härmed vördsamt anhålla, att Länsstyrelsen ville förordna vederbörande lantmätare att verkställa förrättning för prövande av min rätt att inlösa ett jordlägenhet ursprungligen lydande under Hans Nilsson Nolén tillhöriga 2 sel. Forssnäset No 1 i Ådals-Lidens socken. Till säkerhet för nyttjanderätten har inteckning meddelats i nämnda skattetal den 31 oktober 1887, § 37, (1:43:21). Nuvarande ägare av hemmansdelen äro Lars Petter Andersson jämte sönerna Anders, Elias, Per, Nils, Johan och Karl.
Samtidigt får jag anhålla, att länsstyrelsen ville förordna, att de kostnader, som äro förenade med inlösen, måtte i den utsträckning lag medgiva bestridas av allmänna medel ävensom inskaffa gravationsbevis och meddela förordnade för skiftesgodemannen E. J. Nässén i Häxmo att biträda mig vid lantmäteriförrättningen.
        Imforsmo den 11 juli 1929
        Anders Olov Alfred Amrén

Några månader senare inställde sig distriktslantmätaren Walter Ullmark den 15 november hos Lars Petter Andersson i Forsnäs för att förrätta inlösningsförrättning. Förutom lantmätaren närvarade skiftesgodemännen J. A. Tengström i Rå och P. A. Näsström i Näsåker, förrättningssökande A. O. A. Amrén, hans biträde E. J. Nässén, ägarna av stamhemmanet L. P. Andersson och E. V. Andersson.

I samband med förrättningen visades olika handlingar upp, bl.a. ett köpebrev från den 24 juli 1898 där sökandens moder hade förvärvat nyttjanderätten av det område som upplåtits under 50 år enligt avhandling från den 6 mars 1881. Alfred Amrén ville nu inlösa samma område. Man konstaterade att det var otvivelaktigt att torpområdet varit avskilt från stamhemmanet i mer än 10 års tid, att husen på området ägdes av torparen och att de funnits på plats den 1 januari 1919. Ägarna av stamhemmanet hade inget att invända mot inlösningsyrkandet.

Därefter gick man ut på marken för att besikta densamma. Området låg mellan nya landsvägen Ramsele-Näsåker, i söder och väster var gränsen mot litt D och i norr mot A. E. Perssons lägenhet. Området mättes upp till 1 hektar, varav 0,90 hektar åker och 0,10 hektar äng. På marken fanns en mangårdsbyggnad, timrad med två rum och kök. Byggnaden värderades till 600 kronor. Därtill fanns en ladugård sammanbyggd med foderlider i dåligt skick. Den värderades till 50 kronor, alltså totalt 650 kronor. Marken har uppodlats av torpinnehavarna och värderas som odlingsmark med hänsyn till förmånligt värde till 300 kronor. Förhållande mellan bostadens värde och det totala värdet var därmed inget hinder för att genomföra förrättningen.

Med anledning av denna besiktning ansåg förrättningsmännen skäligt att ge Amrén lösningsrätten av hans innehavda markområdet till en löseskilling av 300 kronor. Området blev sedan kartlagt och ägogränser blev på marken utmärkta. 

Alla förklarade sig nöjda med förrättningen därefter och man fick veta hur man kan överklaga beslutet till Ångermanlands västra domsagas ägodelningsrätt. Kostnaden för lantmätaren beräknades till 74 kronor och 37 öre, för skiftesgodemännen 17 kronor vardera. Enligt Länsstyrelsens beslut den 24 september 1929 skulle dessa kostnader bestridas av allmänna medel. Därefter undertecknades protokollet av Walter Ullmark, L. P. Andersson, Elias Verner Andersson och A. Amrén. 


Fastighetens avstyckning fastställdes den 6 maj 1930 och Alfred Amrén fick lagfart den 15 januari 1936. Fastigheten fick beteckningen Forsnäs 1:41.

Den första innehavaren av torpet var Erik Petter Jönsson Lidmark (1851-1944). Han fick 1881 nyttjanderätten i 50 år av området. Han verkar inte betala något för detta, men han ska göra 5 dagsverken på sommaren och 5 dagsverken på vintern hos hemmansägaren Hans Nilsson Nolén. Erik Petter byggde upp ett hus på marken i Forsnäs och stannade där tills 1894. Han sålde då nyttjanderätten till sin svärfar Nils Erik Forsberg. Han sålde sedan det vidare fyra år senare till Margreta Amrén. Hon flyttade redan 1896 tillbaka till Forsnäs, så hon kanske bodde där med sonen Alfred några år innan hon köpte loss nyttjanderätten.


fredag 25 juni 2021

Häxmo under 1700-talet

Häxmo är en av de äldsta byarna inom församlingen. Byn bestod av två hemman under 1700-talet. Under en period var hemman nr 2 helt öde, utan att någon brukade det. Detta var mellan 1715-1719. Eftersom hemmanet då var i väldigt dåligt skick så fick den blivande ägaren Nils Eriksson fyra frihetsår från skatt.

Häxmo nr 1:

1700--1705 Erik Markusson
1706--1716 änkan Margeta
1718--1758 Markus Eriksson
1759--1786 Erik Markusson
Del 1
1787--(1799)  Markus Eriksson
Del 2
1787--(1799)  Hans Eriksson den äldre

Hemman nr 1 har ärvts från far till son under hela 1700-talet. År 1787 delades hemmanet mellan två bröder, medan den tredje brodern blev torpare på samma hemman. Ur detta hemman härstammar släkten Häggqvist via Hans Eriksson den äldre. Även släkten Hägglund från Forsås härstammar härifrån, men från Markus Eriksson.

Häxmo nr 2:

(1700)--1711 Johan Eriksson 1712--1714 hustru Anna
1715--1719 Ingen åbo (öde)
1720--1760 Nils Eriksson
1761--1772 Erik Nilsson
1773 Erik Nilssons änka
1774-1787 Kristian Andersson
1788 Kristian Anderssons änka
1789--(1799) Hans Eriksson den yngre
Hustru Anna bör vara änka efter föregångaren Johan Eriksson. Hemmanet var öde mellan 1715 och 1719.
Hemmanet återupptogs från 1720 och ägdes därefter av samma släkt resten av 1700-talet i tre generationer genom Nils, Erik och Hans. Nils Eriksson antecknades som klockare i mantalslängden från 1742 till 1764. Änkan efter Erik Nilsson gifte om sig med Kristian Andersson. Kristian Andersson antecknades som ordinarie båtsman från 1780 till 1787. Har inte hittat några uppgifter ännu om detta i båtsmansrullorna.

Torpare i Häxmo

1789--(1799) Nils Eriksson

Nils Eriksson var broder till Markus och Hans Eriksson på hemman nr 1. Han var även verksam som skräddare. Han blev senare nybyggare i Forsnäs. Nybygget påbörjades 1799, men familjen kvarstod i mantalslängden till 1806 innan de enbart skrevs i Forsnäs. 

Jag har tidigare skrivit lite mera om Nils Eriksson på hemman nr 2 i ett annat blogginlägg. Detta inlägg kan man läsa på följande länk:

https://adals-liden.blogspot.com/2014/08/klockaren-nils-ersson-i-haxmo.html

Hittade två bomärken från 1762 i ett dokument gällande Häxmo. Dokumentet har hämtats från Lantmäteriets e-tjänst, Historiska kartor.

lördag 12 juni 2021

En backig väg och en jämn väg

En lång intressant tidningsartikel hämtad ur Hernösands-Posten den 20 januari 1894 med rubriken "En backig väg och en jämn väg". Den handlar om vägbygge mellan Näsåker och Ramsele, inkl. bro över Nämforsen. Jag vet inte när vägen blev färdigställd mellan Imfors och Ramsele, men bron över Nämforsen blev väl inte klar på 20 år åtminstone. 

År 1867 bröts en högst nödvändig och länge känbart saknad väg från Ådalsliden till Fjällsjövägen. Anslaget var 2,000 kr., alldeles otillräckligt naturligtvis, men därför voro ej häller fordringarne på den nya samfärdselleden andra än för en vanlig byväg. Hvarken grusning, ledstänger eller diken fordrades och afsyningen skötte kronofogden öfverseende och beskedligt. Vägen gick backe upp och backe ned i rent af lifsfarliga branter på sina ställen. Den har dock sedan dess varit lifligt trafikerad såsom förbindelsemedel mellan Ådalsliden och Ramsele - med fortsättning dels till Borgvattnet i Jämtland och dels till Ström - samt mellan Ådalsliden och Fjällsjö med där ofvan liggande vigtiga platser.
Har någon vägombrytning på senare tid varit viktig har det väl varit denna - och nu synes målet, ehuru lifligen eftersträfvadt, skola för en obegränsad framtid fjärmas genom en häradsrätts sparsamhetskärlek. Den korta historien kommer här nedan, så långt den hittills har hunnit, ty som väl är: vi hafva icke sett dess slut ännu.
På begäran af Ådalslidens kommun kom till stånd sommaren 1891 en undersökning af lämpligaste sträcka och gång för en ny väg. Kostnadsförslaget, sorgfälligt och med sakkunskap uppsatt, slutade på en summa af 106,000 kr, för de två mil som här äro i fråga: Näsåker-Imfors. Därtill komma 50,000 kr. för en järnbro öfver Nämforsen vid Näsåker.
Den projekterade nya vägen skulle från Imfors dragas rätt öfver till Ramsele plats, en knapp mils väg i stället för den af alla vägfarande hatade kroken öfver Nordantjäl, tre gånger så lång. Ramsele kommun biträdde ofvannämnda ansökan, inseende vägens nuvarande oefterrättighet och nödvändigheten att få ett annat sakernas tillstånd. Sockenombuden inför denna häradsrätt, då vägfrågan kom före, hade denna gruppering: För vägens ombrytning: Ramsele socken. Mot densamma: Helgum, Edsele, Fjällsjö, Bodum och Tåsjö.
Märk den stora oppositionsmajoriteten!
Domare och häradsrätt afgåfvo ett betänkande till förmån för minoriteten.
Inför Resele häradsrätt kom frågan den 18 december detta år. Sockenombudens gruppering var: För vägen: Ådalsliden. Mot: Junsele och Resele.
Märk svagare oppositionsmajoritet!
Domare och nämd uttalade sig för majoriteten - af sparsamhetsskäl.
Om man nu vill granska denna sparsamhet, är närmast till hands att först påpeka det kända förhållandet att, enligt riksdagsbeslut, en ny vägdelning skall äga rum år 1895. Det skall då visa sig, att ingen kan eller vill hava sitt vägskifte och hålla det i ordentligt skick efter den vägsträcka, som här är i fråga, ej heller kan tingslaget få det nöjet att öfverlemna vägen som den är. Tingslaget måste således nolens volens förbättra vägen och icke endast detta, utan sätta den i något så när jämförligt skick med de andra modernare. Ingenstädes är den grusförd att tala om; ledstänger fattas; diken fattas; stora stenar sticka upp här och hvar och måste sprängas bort och de ofta ändå till 20 och 25 fot långa träbroarne äro utdömda såsom uppruttnade.
Grusföring och ledstänger - att betalas af tingslaget utan anslag - gå till en summa lika stor som vid nybrytning. Dessutom återstå diken, broar m. m.
Ytterligare, efter detta, kommer många års dubbelt kostsamma underhåll af det upplappade skräpet.

Nödvändigheten af en nybruten väg med bro öfver Nämforsen behöver icke påpekas för ådalsbor.
Som nu är - vi har talat om de farliga backarne - hindrar isgången i Ångermanelfven mångsidigare än mången tror. Att icke tala om kyrkgång, skolgång, varuforor, behöfver endast anföras postgången.
För närvarande bygges en ny väg efter södra sidan af norra elfven, begynnande vid Skärfstaberget med mål vid Ramselevägens öfvergång af elfven vid Näsåker. Här kommer att bli ett kors, en skärningspunkt af vägar från Sollefteå, Ramsele, Resele och Junsele - med den hittills begagnade besvärliga färjan att knyta dem samman, ty brofrågan hänger tillsammans med ombrytningsfrågan, som ler hänger tillsammans med långhalm! Och utan bro vid Nämforsen är den nybrutna Reselevägen till hälften förfelad, hvilket icke kan bestridas med lämpa och skäl.

Frågans ekonomiska innebörd är, om icke den viktigaste sidan af saken, dock den, hvarvid fästes ett det största afseende. Låtom oss se till.
Den dyrköpta lärdom, som tingslaget fick af Sollefteå-Junselevägen, har tagits ad notan vid kostnadsberäkningen för ombrytningen af vägen Liden-Resele. Denna förstnämda minnesvärdt besvärliga väg beräknades för 8 mil komma att kosta 140,000 kronor, men kostade öfver 400,000, beroende på svårbruten tärräng, som till exempel på sina ställen kräfde bergsprängning af 17 och en half kub. stång i stället för beräknade en och en half kub. stång sten - allt annat att förtiga.
Nu är kostnadsförslaget för Ramselevägen med dess utomordentligt gynsamma landskap beräknadt lika högt pr mil som Junselevägen kostade, eller till 106,000 kronor för två mil. Af dessa två mil är mer än halfva sträckan ett slätt landskap af lägdor och moar, där schaktning, broar och stensprängning icke förekomma. Den andra hälften Forsås-Kilån är visserligen backig, men stora skäringar behöfvas ej - icke häller och minst af allt bergsprängning.
Då nu kostnaden är beräknad efter den norra svåra vägens verkliga kostnad ligger det i sakens matematiska natur, att den bör visa sig tillräckligt tillskuren för den södra vägens lättsamma landskap!
Enlig hvad som af dylika vägräkenskaper framgått skall statens anslag af två tredjedelar och landstingets en sjättedel godt räcka för brytningen. Återstår således tingslagets andel af icke fullt 18,200 kronor, d v. s. till grusföring, ledstänger och småsaker - att se till på bankar och dylikt till dess afsyning sker.
För att lätta den väghållningsskyldiges kostnader får han grusföra vägen, uppsätta ledstänger o. d., allt saker, som han kan leverera så att säga in natura. Han får köra grus med egna hästar för egna selandtal, allt hvad han hinner och mera därtill, och han får hugga ledstängerna i egen skog, framforsla dem med egna hästar, körda af egna drängar. alltså med eget arbete betala sin andel.

Grusningen å denna vägdel blir desto lättare som på dessa två mil finnas icke mindre än sju grustägter: vid Forsnäs; vid Trollknösen i Sundmo; Moflonipan vid Kilån; i Ås, två ställen; i Forsås och slutligen i Nämforsnipan, just där vägen skall gå fram. Alla dessa grustägter äro nära vägen.
Alla småsaker, som efter byggandet äro att göra, kunna äfvenledes utföras af de väghållningsskyldige. En annan sak: tages i betraktande den arbetsförtjänst, som naturligen kommer den fattigare befolkningen till del i de trakter, där vägen skall gå fram - är detta utan betydelse? I dessa tider minst.
Skulle nu, trots att kostnadsanslaget är tillräckligt tilltaget, så tillräckligt att det skall bli rent af märkeligt! - skulle nu ändock en utdebitering bli nödvändig, blir den obetydlig.
Detta är inte tomma ord; ity att erfarenhet står bakom hvad här säges.
Frågan tillspetsar sig sålunda: antingen ny, tidsenlig väg utan backar och utan nämnvärda kostnader för tingslaget - eller pålappadt, gammalt elände med stora kostnader i underhållet och förr eller senare med nödvändighet utdömdt - en halfmesure.
Lär nu häradsrättens betänkande blifva till rättelse för högre instanser - så har "sparsamheten" vunnit seger.
Men hvar är då den nya vägen - vägen utan backar och stenar, - bron öfver älfven, allt det bekvämliga, som sundt förnuft vill hafva och tiden fordrar? Hvar är bekvämligheten för tingsfolk, kyrkfolk, marknadsfolk och skolbarn?
Hvar är garantien, att post ej hindras?
Hvar är den bekväma förbindelseleden mellan Junsele och södra Resele. Hvar är - ja här finnes mycket att fråga efter.
Hvad säger eftertanken, om man vill nyttja den gudagåfvan.
Allt detta framhålles till k. m:ts befallningshafvandes landsfaderliga ompröfning.
Vägbyggare och väghållningsskyldig.

 

fredag 5 mars 2021

Skjutsdagbok från Forsnäs

På landsarkivet i Härnösand i Kronofogdens i södra Ångermanlands övre fögderi arkiv finns en serie som kallas Skjutsdagböcker. I dessa böcker kan man läsa månad för månad vilka som reste till och ifrån olika gästgiverier i västra Ångermanland. Bland annat finns dagböcker från gästgiverierna i Imnäs (1903), Forsnäset (1904-1911), Holaforsen (1903-1911) och Näsåker (1903-1911). Jag beställde förra året skanning av boken från Forsnäset eftersom det var intressant att se vad som stod i den. Tyvärr var boken möglig så det var osäkert om den skulle gå att skanna. Efter att konservering vid landsarkivet hade tittat på boken och borstat bort det mögel som var löst på sidorna så kunde man skanna den. I går fick jag den skannade volymen skickad till mig och har nu precis börjat titta i den.

Jag gissar att Imnäs hade gästgiveri fram till 1903 och sedan överflyttades det till Forsnäs. Från 1904 var det Anders Erik Persson (1861-1942) som var gästgivare. Gästgiveriet var då strax ovanför färjstället i Forsnäs så det var kanske ett lämpligt ställe att ha vila på. Enligt skjutsdagböckerna hade han gästgiveri i tre år fram till 1906. Från 1907 var det Lars Petter Andersson (1859-1934) som hade gästgiveriet. Det flyttade då alltså längre ned i byn till det gamla hus som Lars Petter Andersson bodde i. Några år senare, 1910, byggde de ett nytt hus, kanske för att kunna upprätthålla gästgiveriet. Hur länge det var gästgiveri där vet jag inte, men 1933 upphörde gästgiveriförordningen i Sverige.

Låt oss titta lite i volymen också. Det är ett eller flera blad för varje månad. Det var inte så många resande förbi Forsnäs så det räckte oftast med ett blad för att skriva upp alla resande som passerade gästgiveriet aktuell månad. Bifogar ett bild på första sidan i boken från januari 1904. Där står:

Dag-bok för Januari månad år 1904 vid Forssnäsets gästgifvaregård, hvarest skjutskyldigheten uppehålles af And. Er. Persson, hvilken för hvarje skjutsdygn tillhandahåller 2 hästar inom 1/4 timma och 2 hästar inom en timma mot en skjutslega för hvarje häst af tjugu öre per kilometer; hvarjämte han i och för begagnande vid skjutsningen skall hålla följande:
3 enhetsåkdon på hjul med säte och fjädrar samt stoppad dyna och fotsack af läder eller vattentätt tyg, 3 enspända slädar med stoppad dyna och fotsack eller fäll, 2 enhetsåkdon på hjul och 2 slädar af enklare beskaffenhet.
Skjutsdygnet inträder kl. 6 e. m.

Man skjutsade till tre ställen: Näsåker 18 km för 3,60 kronor, Viken 14 km för 2,80 kronor och Nordantjäl 22 km för 4,40 kronor. Kostnaden för släde eller åkdon varierade från 8 till 20 öre.


Ovan ser man en lista på de som begagnade skjutsstationen under januari 1904. Jag har problem att läsa vissa namn, men här följer vad jag lyckats tyda.

  • 26/1 - Otto Enquist, från Ramsele, till Ramsele.
  • 26/1 - J. E. Jacobsson, från Ramsele, till Ramsele.
  • 27/1 - ................., från Ramsele, till Ramsele
  • 28/1 - ................., från Ramsele, till Ramsele
  • 28/1 - Otto Enquist, från Ramsele, till Ramsele.
  • 29/1 - ................., från Forsnäs, till Ramsele
  • 29/1 - ................., från Forsnäs, till Ramsele
  • 30/1 - Isakson, från Forsnäs, till Näsåker.
  • 30/1 - Johanson, från Forsnäs, till Näsåker.
Om man tittar längre fram i volymen så hittar jag bland annat min mormors far och mormors mor som gjorde resor innan de hade gift sig. De kanske åkte och hälsade på varandra, eftersom de aldrig åkte samtidigt? 

Erik Olof Nylén (som byggde huset där första gästgiveriet var), fotografen Mild och doktor Lundin var några andra som åkte via eller till Forsnäs. Ofta står inte orten som de åkte från/till, utan det är nog orten de var hemmahörande på. Det kan stå t.ex. Stockholm, Göteborg, Sundsvall eller Härnösand.

söndag 14 februari 2021

Dumheten bestraffade sig

Hittade en tidningsartikel i Jämtlands Tidning den 5 augusti 1901 med denna rubrik. Artikeln fortsatte så här:

En i Lidgatu, Ådals-Lidens socken, bosatt arrendator under Sprängsvikens aktiebolag påträffade, då han den 25 sistlidne juli var sysselsatt med höbärgning, ett getingbo i taket af en hölada. Oaktadt redan flera lass hö voro inbärgade, tog sig mannen det orådet före att tända eld på getingboet med den påföljd naturligtvis att det brinnande boet föll ned och i sin ordning antände höet. Inom ett ögonblick blossade höet upp och ladan stod snart i ljusan låga. Då alla släckningsåtgärder voro fruktlösa, brann altsammans upp. hvarför arrendatorn gjorde en rätt kännbar förlust. det är att förmoda, att han en annan gång handskas varligare med elden och getingarne, skrives till Soll. Bl.

Denna arrendator antas vara Petter Persson (1862-1938). Han var först torpare i Lidgatu på hemman nr 4, sedan blev han arrendator på Sprängsvikens aktiebolags hemman, senare Svanö ångsågsaktiebolag.

lördag 16 januari 2021

Firma E. O. Nylén i Forsnäs

Den förste som skrevs som handlare eller handlande i Forsnäs var Erik Olof Eriksson Nylén (1836-1905). Han inflyttade 1879 till Forsnäs tillsammans med sin hustru. Han hade tidigare varit handlare i Nyland, Ramsele församling. Året efter att han inflyttat till Forsnäs köpte han en fastighet där om 1/4 seland från Nils Erik Hansson Forsberg (Forsnäs 1:6). Nils Erik var bosatt i grannbyn Imfors, så förmodligen var fastigheten obebodd tidigare. Fem år senare köpte han en lägenhet för 150 kronor av Hans Nilsson Norlén på drygt ett hektars storlek. Beteckningen på denna fastighet var Forsnäs 1:14. Erik Olof byggde ett stort hus på fastigheten (som numera är flyttat till Ramsele och kallas Hantverkshuset). 

Den 19 april 1888 undertecknade Erik Olof en ansökan till Västernorrlands läns landskansli om att han ämnade fortsätta idka handelsrörelse i Forsnäs under firmanamnet E. O. Nylén. Ansökan var undertecknad E. O. Nylén, och bevittnad av P. A. Hjalmar Lanner, kontorist i Ramsele och av Margreta Lidström i Forsnäs. I handelsregistret har man noterat detta den 8 maj 1888. 


Samma år skrev Erik Olof ett nytt brev till landskansliet i Västernorrlands län av följande lydelse:

Undertecknad, som under den 8 maj innevarande år fått i handelsregistret intagen anmälan derom, att jag i Forssnäs by af Ådals-Lidens socken idkar handelsrörelse under firma "E. O. Nylén", får härmed vördsamt anmäla, att sjelfva hufvudaffären kommer att flyttas till Ramsele kommun, hvaremot rörelsen i Ådals-Lidens kommun blir en s. k. filial, och kommer affären fortfarande att drifvas under ofvnannämnda firma "E. O. Nylén", hvaremot min postadress hädanefter blifver Ramsele. Forssnäs i Ådals-Liden den 20 November 1888.
                        Eric Olof Nylén

Firman tecknas fortfarande:
                        E. O. Nylén

Att handlanden Erik Olof Nylén i Forssnäs egenhändigt underskrifvit förestående anmälan och sjelf verkstält firmateckningen intyga undertecknade på en gång närvarande vitnen:
        W. Styrlander                               Carl Johansson
        Polisuppsyningsman                    Kontorsskrifvare

Två dagar senare den 22 november noterades i handelsregister att han ska flytta verksamheten till Ramsele. Erik Olof och hustrun flyttade strax efteråt tillbaka till Nyland där han åter blev handlare, även gästgivare.

Samtidigt som Erik Olof flyttade från Forsnäs, flyttade Per Jakobsson (1850-1933) dit och skrevs som handelsbetjänt och skomakare. Han arbetade förmodligen i Erik Olofs affär. Per skrevs även som skomakare. Han var från Imnäs. Man kan anta att Per och hans familj bodde i det hus som Erik Olof byggt. Redan efter fyra år flyttade Per med sin familj tillbaka till Imnäs.

Hur länge Erik Olof drev handelsverksamheten i Forsnäs är svårt att avgöra, men han ägde fastigheter i Forsnäs hela livet ut, vilket man kan se i hans bouppteckning. 

När det gäller fastigheten som han köpte år 1880 så behöll han den till 1897 då han sålde den för 3 500 kronor till sin systerdotter Kristina Margareta Persdotter (1871-1952) och hennes man Anders Erik Persson (1861-1942). Erik Olof behöll samtidigt avverkningsrätt på fastigheten i tio års tid på alla tallar och granar med en storlek av minst 8 verktum utanpå barken på 4 fots höjd. Han skulle även ha rätt att röja upp nödvändiga vägar och vältplatser, samt rätt till stränder och vattendrag för att forsla fram virket till allmänna flottleden. I samma försäljning ingick även huset på Forsnäs 1:14.

Erik Olof hade redan 1895 köpte ytterligare en fastighet i Forsnäs, nämligen 1:7, för 1050 kronor av Henrik Henriksson Sjölén. Denna fastighet var också på 1/4 seland och låg alldeles intill Forsnäs 1:6. Fastigheterna låg längst uppe i byn vid gränsen mot Imfors och Ramsele församling. Denna fastighet ägdes fortfarande när Erik Olof dog. I bouppteckningen står denna fastighet antecknad till ett värde av 1000 kronor. Man ser också att han hade kvar en del lös egendom i Forsnäs, bl.a. flera jordbruksredskap och åkfordon. Det var gödselkärra, fjäderhärva, plog, lasttrilla, gigg, åksläde och åktrilla. Det fanns även lite möbler upptagna i form av skåp, skänk, säng, träsoffa, bord och stolar. Totalt var bouppteckningen på över 16 000 kronor (året var 1905).

Änkan Emerentia sålde Forsnäs 1:7 året därpå, 1906, till Daniel Peter Rydstedt för 3500 kronor. 

Jag har tidigare skrivit lite kort om Erik Olof Nylén, vilket läsas på följande länk:

https://adals-liden.blogspot.com/2009/08/hantverkarhuset-i-ramsele.html