måndag 27 december 2021

Ett barn lagt å lönn

I Ådals-Lidens dödbok för året 1843 kan man läsa att ett gossebarn hittats dött i Östra Bjessbäcken vid Lidgatu. Inget datum finns angivet i dödboken, men finns inskrivet mellan två personer som dog i juni detta året.

Paul Lundin skriver i sin bok Sanningar och sägner i Ådals-Liden, sida 196, att ett nedgrävt spädbarnslik hittats av en händelse vid Bjäsbäcken på Pålmon. Vägvandrare berättade att man hört barnagråt och jämmer när man passerat i dalen, men det ska ha försvunnit efter att man hittat det nedgrävda barnaliket.

I Hernösandsposten den 2 februari 1843 stod följande artikel:

Den 22 sistl. Januari, på morgonen, påträffades af en wägfarande wid kanten af stora landswägen, ett stycke från Lidgatu by i Lidens socken ett nyfödt barn, inlindadt uti ett förkläde och stelnadt af köld, utan att ännu kändt är, hvem det tillhör eller hwilken detsamma ditlagt. Man misstänker, att pigan Brita Cathrina Pehrsdotter från Stranne by i Arnäs socken, hwilken från hemorten bortgått i hafwande tillstånd och hwars närwarande wistelseort är obekant, wandrat till Lidens socken och nu begått den ohyggliga gerningen att lägga barnet å lönn. Emellertid är mediko legal besigtning förordnad å den döda kroppen till utrönande af dödssättet.

Jag har inte hittat någon piga Brita Cathrina Pehrsdotter i Stranne ännu omkring 1843, men i Lakasund fanns det en Brita Cajsa Persdotter som var piga vid den aktuella tidpunkten, född 1816. Hon fick den 5 februari 1843 en oäkta dotter vid namn Sara Christina. Tragiskt om det var hon som anklagades för att ha lagt barnet å lönn.

Vidare hittade jag att ynglingen Jonas Johansson från Gårelehöjden, Junsele sn togs in den 1 april 1843 på länshäktet i Härnösand. Han var 15 år gammal och född i Medelpad. Anledningen till att han togs in till häktet var att han påträffat ett dött foster liggande å lönn. Den 21 april skickades han till Sollefteå häradsrätt för att närvara vid ransakning där. Han återkom sedan den 27 april igen till häktet. Den 8 maj skickades han åter till Sollefteå häradsrätt som tilltalad och blev den 9 maj ställd på fri fot igen. Jag har inte läst domstolsprotokollen ännu så jag vet inte varför Jonas var tvungen att sitta häktad. Man tycker att han bara borde ha varit ett vittne till denna tragiska händelse. 

Fortsättning följer kanske i denna tragiska historia någon gång längre fram.

lördag 25 december 2021

Eureka - nybyggaren Jöns Jönsson (1749-1834)

En person som har gäckat mig länge är nybyggaren Jöns Jönsson i Jansjö och Gårelehöjden. Jag har inte lyckats hitta var han föddes någonstans. Han var enligt husförhörslängderna i Ådals-Lidens församling född 1749. Han var gift tre gånger, först med Kerstin Pärsdotter, därefter med Ablona (Apollonia) Persdotter och slutligen Helena Hansdotter. Även deras härkomst har varit lite osäkra, men jag tror jag lyckats lösa det mesta i kväll.

Tidigare hade jag följande uppgifter om familjen:

Jöns Jönsson var född 1749. Han gifte sig med Kerstin Persdotter. Hon var född omkring 1748. Jöns blev nybyggare först i Jansjö, Ådals-Liden sn, därefter i Gårelehöjden, Ådals-Liden sn. Kerstin dog i Jansjö 1790 (begravdes i december) av tvinsot. Jöns gifte om sig den 24 oktober 1792 i Ådals-Liden sn med änkan Abellona (Ablona) Persdotter. Hon var född 1759. Ablona dog den 23 april 1822 av ålderdomsbräcklighet i Gårelehöjden i en ålder av 71 år och 2 månader. Enligt detta borde hon alltså vara född cirka 1751. Han gifte sig den tredje gången den 28 december 1823 i Ådals-Liden sn med Helena Hansdotter. Hon var född den 15 september 1779 i Bodvill,  Resele sn. Jöns dog den 28 mars 1834 i Gårelehöjden av ålderdom. Helena dog den 6 augusti 1840 av feber i Gårelehöjden.

Barn i andra äktenskapet:

Jöns Jönsson Hatt, född den 18 december 1792 i Rå, Ådals-Liden sn.

När Jöns ansökte om nybygge i Jansjö 1779 stod antecknat att han var från Norrtannflo. Lite senare skulle svåger Abraham Persson ansluta till nybygget också. Jag antog då att Abraham Persson och Kerstin Persdotter var syskon och barn till bonden Per Nilsson och hans hustru i Norrtannflo. Jag var dock inte helt säker på detta så jag hade inte skrivit in detta i min forskning.

En annan fundering slog mig också gällande Jöns Jönssons härkomst. Kunde Jöns och Abraham var svågrar på ett annat sätt, nämligen via Abrahams hustru? Hon hette Gunborg Jönsdotter och var född i Fors sn i Jämtlands län. Hennes första make dog tidigt och då flyttade hon till Ådals-Liden tillsammans med sina två tvillingdöttrar Märta och Botilda. Gunborg hade nämligen en bror som hette Jöns Jönsson och var född 1749 i Fors sn. Tyvärr hade jag inte hittat några tecken på att Jöns skulle vara från Jämtlands län.

Det var även osäkert var Abellona (Ablona) Persdotter var född någonstans. Det fanns ingen lämplig kandidat inom Ådals-Liden som var född 1759.

I går forskade jag på en annan familj, nämligen Per Persson och Abluna Kristoffersdotter i Västanbäck, Ådals-Liden sn. De hade fyra barn, Gertrud född 1745-46, Anna född 1748, Abluna född 1751 och Per född 1754. Jag hade ingen fortsättning på två av barnen, Anna och Abluna. 

Först hittade jag att Anna Persdotter gifte sig till Tängsta, Resele sn med bonden Erik Persson och blev bosatt i Tängsta hela vuxna livet.

När det gällde Abluna hittade jag i vigselboken giftermål 1779 mellan båtsmannen Anders Knapp och pigan Apellonia Pärsdotter i Västanbäck. Stavningen av detta namn har varierat från Abluna, Ablona, Abellonia, Apollonia och Apellonia, men i grunden är det samma namn. Detta giftermål blev inte långvarigt eftersom Anders dog 1780 redan efter ett halvt år äktenskap. Inga barn föddes inom äktenskapet. Om man tittar i mantalslängderna så finns Anders Knapps änka antecknad från 1781-1789. Därefter är änkan Ablona Knapp antecknad åren 1790-1792 och därefter försvinner hon ur rullorna. Detta sammanfaller därmed med årtalet när Jöns och Ablona gifte sig. Förklarar också varför Ablona stod som änka när de gifte sig 1792.

Jag hittade även Jöns Jönsson i Norrtannflo omkring 1779 i kommunionslängden. Han står där antecknad som måg till Per Nilsson. Därmed var det bekräftat att första hustrun var från Norrtannflo och född 1749. Hittade även att makarna fick ett barn i Norrtannflo, dottern Märta som föddes 1778, men dog av hosta och stygn ett drygt år senare.

Tyvärr återfanns inget vigseldatum för Jöns och Kerstin. De verkar saknas i Resele vigselbok. Hittar inget i kyrkoräkenskaperna heller som visade vilket år de gifte sig. Upptäckte till min glädje att det fanns en volym med bilagor till lysning och vigselböcker. Det fanns lysningssedlar från 1770 och framåt  i nästan 40 år. Tyvärr saknades årtal på flera lysningssedlar, men till slut hittar jag en där det stod: "drängen ärlig och wälbeskjedelig Jöns Jönsson ifrån Fårs Sokn i Jemteland, samt Bondedottren ährliga och sedesamma Pigan Christinia Pärsdotter ifrån Norrtanflo".

Min teori sedan kanske tio år tillbaka visade sig stämma perfekt. Jöns var från Fors församling i Jämtlands län. Därmed kunde man komplettera med lite mera uppgifter om familjen.

Så här ser sammanställningen ut efteråt:

Jöns Jönsson var född den 7 januari 1749 i Fors sn som son till dragonen Jöns Jönsson Östfeldt och hans hustru Märta Jönsdotter. Han gifte sig med Kerstin Persdotter. Hon var född den 8 december 1749 i Norrtannflo Resele sn som dotter till Per Nilsson och Gertrud Johansdotter. Jöns var nybyggare först i Jansjö, Ådals-Liden sn, därefter i Gårelehöjden, Ådals-Liden sn. Kerstin dog i Jansjö 1790 (begravdes i december) av tvinsot. Jöns gifte om sig den 24 oktober 1792 i Ådals-Liden sn med änkan Abellona (Ablona) Persdotter. Hon var född den 24 mars 1751 i Västanbäck, Ådals-Liden sn. Ablona dog den 23 april 1822 av ålderdomsbräcklighet i Gårelehöjden i en ålder av 71 år och 2 månader. Ibland skrevs hon med felaktigt med födelseåret 1759. Jöns gifte sig en tredje gång den 28 december 1823 i Ådals-Liden sn med Helena Hansdotter, som var 30 år yngre. Hon var född den 15 september 1779 i Bodvill,  Resele sn som dotter till Hans Kristoffersson och hans hustru Dordi Severingsdotter. Jöns dog den 28 mars 1834 i Gårelehöjden av ålderdom. Helena dog den 6 augusti 1840 av feber i Gårelehöjden.

Barn i första äktenskapet:

Märta Jönsdotter, född den 11 september 1778 i Norrtannflo, Resele sn, död där den 9 oktober 1779 av hosta och stygn.

Barn i andra äktenskapet:

Jöns Jönsson Hatt, född den 18 december 1792 i Rå, Ådals-Liden sn.



tisdag 10 augusti 2021

Ett lass med barnhusbarn?

Den 11 augusti 1817 skrevs 46 barn (30 pojkar och 16 flickor) ut från Allmänna barnhuset i Stockholm. Alla dessa barn skulle utplaceras i Jämtlands eller Västernorrlands län. Fyra barn skulle placeras inom Lidens socken och fem barn skulle placeras inom Resele socken. Den som tog hand om något av dessa barnhusbarn skulle få 12 daler per år i uppfostringsbidrag. Man kan anta att många använde detta för att få gratis arbetskraft på gården. 

Många av barnen blev inlämnad på barnhus av fattigdom eller att en eller båda föräldrarna dött. Ofta var det kanske modern som dött och fadern lämnade in barnet, eller att det var ett oäkta barn som inte modern kunde ta hand om.

Alla barnen som ankom till Lidens församling har anteckning i husförhörslängden om att de ankom den 27 augusti till församlingen. Man undrar hur dessa barn reste från Stockholm till respektive församling. Åkte någon ned för att hämta barnen, eller "levererade" barnhuset barnen till dess fosterföräldrar? Detta skulle vara intressant att få veta mera om.

Nedan följer en lista på de barn som placerades ut den 11 augusti. Först står deras barnhusnummer som ofta förekommer i kyrkoböckerna där barnet hamnade, därefter födelsedatum och hos vem barnet skulle uppfostras. 
  1. Carl Gustaf Hell, f. 1807-03-29, bonden Matts Iwarsson i Klofsta, Multrå socken.
  2. Johan Anders Ahlgren, f. 1807-01-21, bond.en Jonas Carlsson i Landverk, Åre socken.
  3. Carl Fredrik Hagström, f. 1807-06-04, bonden Swerker Olsson i Gårdtjern, Sättna socken.
  4. Johan Fredrik Schmidt, f. 1807-04-21, bonden Anders Jansson i Flo, Långsele socken.
  5. Axel Alexander Lundberg, f. 1807-11-24, nämndemannen Per Ersson i Holm, Resele socken.
  6. Anders, f. 1808-02-16, bonden Nils Isaksson i Röråsen, Sättna socken.
  7. Johan Erik Mörling, f. 1808-10-25, bonden Swen Hallberg i Alanäset, Hällesjö socken.
  8. Carl Gustaf Nellman, f. 1809-02-25, torparen Jon Persson i Rosendahl, Överlännäs socken.
  9. Gustaf Mauritz, f. 1807-11-10, bonden Olof Nilsson i Lund, Hällesjö socken.
  10. Jonas Fredrik Lindström, f. 1808-08-19, bonden Jon Salomonsson i Västanede, Håsjö socken.
  11. Carl Fredrik Huldt, f. 1807-11-27, bonden Olof Jonsson i Gårdtjern, Sättna socken.
  12. Carl Gustaf Samuel Bergman, f. 1810-03-06, bonde Erik Ersson i Omsjö, Lidens socken.
  13. Carl Gustaf Löfberg, f. 1808-03-05, bonde Olof Ersson i Byn, Sättna socken.
  14. Magnus Gillström, f. 1809-05-06, bonde Hans Sand i Håsjö by, Håsjö socken.
  15. Fredrik Wilhelm, f. 1809-04-28, herr komminister Joh. Huss i Ström socken.
  16. Erik August Nystrand, f. 1809-09-29, bonden Anders Jonsson i Gastsjön, Hällesjö socken.
  17. Per Gustaf Hålander, f. 1807-12-21, bonden Anders Olofsson i Mjösjö, Hällesjö socken.
  18. Gustaf Adolf Mineur, f. 1805-05-27, bonden Johan Persson i Norrnäs, Edsele socken.
  19. Johan Gustaf Knyttel, f. 1806-09-03, kyrkvärden Elias Andersson i Näs, Edsele socken.
  20. Johan Nyman, f. 1807-07-30, landskanslisten Nils Ol. Rödén i Östersund.
  21. Gustaf Erik Morell, f. 1807-11-08, kyrkvärden Gunnar Ol. Falk i Swensta, Undersåkers socken.
  22. Carl Henrik Bergsten, f. 1807-01-28, bruksinspektorn Moses Gröndahl i Hågesta, Sollefteå socken.
  23. Daniel Gustaf Nyström, f. 1807-02-01, nämndemannen Olof Andersson i Öfver Kofland, Sättna socken.
  24. Gustaf Sundman, f. 1808-02-17, bonden Per Nilsson i Bjerme, Sättna socken.
  25. Nils Erik Gederling, f. 1807-05-10, fjärdingsmannen Erik Holmquist i Omnäs, Resele socken.
  26. Adolf Wilhelm Borin, f. 1807-04-05, bonden Erik Olssons Enka i Holme, Resele socken.
  27. Carl Abraham Eneqwist, f. 1806-08-09, bonden Lars Nilsson i Brölös, Sättna socken.
  28. Niklas Peterson, f. 1806-12-05, bonden Jonas Jonsson i Backen, Hallen socken.
  29. Johan Sjöblom, f. 1805-06-??, kapellpredikanten Henrik Lundblad i Alaäset, Alanäs kapellförsamling.
  30. Carl Gustaf Forssberg, f. 1805-02-10, sockenskräddaren Abraham Netterqwist i Hågesta, Sollefteå socken.
  31. Amalia Charlotta Bergman, f. 1811-04-19, bonden Erik Olsson i Sundmo, Lidens socken.
  32. Cathrina Elisabeth Ekman, f. 1809-11-27, bonden Nils Andersson i Flo, Långsele socken.
  33. Sophia Aug. Amalia Hägerström, f. 1811-08-30, bonden Erik Ersson i Hamre, Stigsjö socken.
  34. Maria Christina Engel, f. 1808-09.23, bonden Nils Olofsson i Mångraf, Multrå socken.
  35. Maria Charlotta Boman, f. 1810-08-14, bonden Per Nilsson i Knäfland, Selånger socken.
  36. Anna Sophia Strandberg, f. 1811-02-24, bonden Per Mickelsson i Westerro, Selånger socken.
  37. Anna Gustafwa Råström, f. 1811-01-12, torparen Anders Ängman i Tängsta, Resele socken.
  38. Adriana Maria Törnbom, f. 1810-01-24, Per Jansson i Norrtanflo, Resele socken.
  39. Maria Christina Munter, f. 1810-08-28, bonden Abraham Marcusson i Högsmo, Liden socken.
  40. Sophia Albertina Hagström, f. 1810-04-19, bondeänkan Brita Andersdotter i Westeråsen, Selångers socken.
  41. Cornelia Albertina Westerberg, f. 1811-01-16, bonden och fjärdingsmannen Michel Ersson i Rå, Liden socken.
  42. Maria Wilhelmina, f. 1813-06-22, bonden Jon Larsson i Österbrån, Säbrå socken.
  43. Wilhelmina Theresia Björn, f. 1810-03-22, bonden Daniel Jönsson i Elgsjö, Stigsjö socken.
  44. Anna Brita Walin, f. 1807-03-04, bonden Lars Henriksson i Huljen, Selånger socken.
  45. Anna Cathrina Lundblad, f. 1805-12-19, torparen Carl Carlsson Gran vid Prästgården, Sollefteå socken.
  46. Anna Gustafva Tång, f. 1807-??-26, bonden Daniel Jönsson i Elgsjö, Stigsjö socken.
Några av barnen uppfostrades inte hela tiden på samma ställe, utan barnen kunde överlämnas till några andra fosterföräldrar. Barnhuset informerades alltid om detta och jag antar att det var de som godkände också.

måndag 9 augusti 2021

Ensittarlagen

1918 instiftades en lag som hette Ensittarlagen. Denna lag gav rätt till de som ägde ett eget hem på mark som ägdes av någon annan att friköpa marken, även om markägaren motsatte sig köpet. Vissa villkor måste dock uppfyllas för att ha denna rätt. Markområdet måste ha varit eller kommer att vara upplåten under minst tio års tid, så att inte markägaren kunnat nyttja marken. Boningshusets värde måste värderas till minst en fjärdedel av markområdets och byggnadernas totala värden. Lagen revideras två gånger, 1920 och 1925, och var i bruk ända fram till 1976.

Den 22 juli 1929 inkom en skrivelse till Länsstyrelsen i Västernorrlands län med följande lydelse:

Under åberopande av gällande ensittarlag får jag härmed vördsamt anhålla, att Länsstyrelsen ville förordna vederbörande lantmätare att verkställa förrättning för prövande av min rätt att inlösa ett jordlägenhet ursprungligen lydande under Hans Nilsson Nolén tillhöriga 2 sel. Forssnäset No 1 i Ådals-Lidens socken. Till säkerhet för nyttjanderätten har inteckning meddelats i nämnda skattetal den 31 oktober 1887, § 37, (1:43:21). Nuvarande ägare av hemmansdelen äro Lars Petter Andersson jämte sönerna Anders, Elias, Per, Nils, Johan och Karl.
Samtidigt får jag anhålla, att länsstyrelsen ville förordna, att de kostnader, som äro förenade med inlösen, måtte i den utsträckning lag medgiva bestridas av allmänna medel ävensom inskaffa gravationsbevis och meddela förordnade för skiftesgodemannen E. J. Nässén i Häxmo att biträda mig vid lantmäteriförrättningen.
        Imforsmo den 11 juli 1929
        Anders Olov Alfred Amrén

Några månader senare inställde sig distriktslantmätaren Walter Ullmark den 15 november hos Lars Petter Andersson i Forsnäs för att förrätta inlösningsförrättning. Förutom lantmätaren närvarade skiftesgodemännen J. A. Tengström i Rå och P. A. Näsström i Näsåker, förrättningssökande A. O. A. Amrén, hans biträde E. J. Nässén, ägarna av stamhemmanet L. P. Andersson och E. V. Andersson.

I samband med förrättningen visades olika handlingar upp, bl.a. ett köpebrev från den 24 juli 1898 där sökandens moder hade förvärvat nyttjanderätten av det område som upplåtits under 50 år enligt avhandling från den 6 mars 1881. Alfred Amrén ville nu inlösa samma område. Man konstaterade att det var otvivelaktigt att torpområdet varit avskilt från stamhemmanet i mer än 10 års tid, att husen på området ägdes av torparen och att de funnits på plats den 1 januari 1919. Ägarna av stamhemmanet hade inget att invända mot inlösningsyrkandet.

Därefter gick man ut på marken för att besikta densamma. Området låg mellan nya landsvägen Ramsele-Näsåker, i söder och väster var gränsen mot litt D och i norr mot A. E. Perssons lägenhet. Området mättes upp till 1 hektar, varav 0,90 hektar åker och 0,10 hektar äng. På marken fanns en mangårdsbyggnad, timrad med två rum och kök. Byggnaden värderades till 600 kronor. Därtill fanns en ladugård sammanbyggd med foderlider i dåligt skick. Den värderades till 50 kronor, alltså totalt 650 kronor. Marken har uppodlats av torpinnehavarna och värderas som odlingsmark med hänsyn till förmånligt värde till 300 kronor. Förhållande mellan bostadens värde och det totala värdet var därmed inget hinder för att genomföra förrättningen.

Med anledning av denna besiktning ansåg förrättningsmännen skäligt att ge Amrén lösningsrätten av hans innehavda markområdet till en löseskilling av 300 kronor. Området blev sedan kartlagt och ägogränser blev på marken utmärkta. 

Alla förklarade sig nöjda med förrättningen därefter och man fick veta hur man kan överklaga beslutet till Ångermanlands västra domsagas ägodelningsrätt. Kostnaden för lantmätaren beräknades till 74 kronor och 37 öre, för skiftesgodemännen 17 kronor vardera. Enligt Länsstyrelsens beslut den 24 september 1929 skulle dessa kostnader bestridas av allmänna medel. Därefter undertecknades protokollet av Walter Ullmark, L. P. Andersson, Elias Verner Andersson och A. Amrén. 


Fastighetens avstyckning fastställdes den 6 maj 1930 och Alfred Amrén fick lagfart den 15 januari 1936. Fastigheten fick beteckningen Forsnäs 1:41.

Den första innehavaren av torpet var Erik Petter Jönsson Lidmark (1851-1944). Han fick 1881 nyttjanderätten i 50 år av området. Han verkar inte betala något för detta, men han ska göra 5 dagsverken på sommaren och 5 dagsverken på vintern hos hemmansägaren Hans Nilsson Nolén. Erik Petter byggde upp ett hus på marken i Forsnäs och stannade där tills 1894. Han sålde då nyttjanderätten till sin svärfar Nils Erik Forsberg. Han sålde sedan det vidare fyra år senare till Margreta Amrén. Hon flyttade redan 1896 tillbaka till Forsnäs, så hon kanske bodde där med sonen Alfred några år innan hon köpte loss nyttjanderätten.


fredag 25 juni 2021

Häxmo under 1700-talet

Häxmo är en av de äldsta byarna inom församlingen. Byn bestod av två hemman under 1700-talet. Under en period var hemman nr 2 helt öde, utan att någon brukade det. Detta var mellan 1715-1719. Eftersom hemmanet då var i väldigt dåligt skick så fick den blivande ägaren Nils Eriksson fyra frihetsår från skatt.

Häxmo nr 1:

1700--1705 Erik Markusson
1706--1716 änkan Margeta
1718--1758 Markus Eriksson
1759--1786 Erik Markusson
Del 1
1787--(1799)  Markus Eriksson
Del 2
1787--(1799)  Hans Eriksson den äldre

Hemman nr 1 har ärvts från far till son under hela 1700-talet. År 1787 delades hemmanet mellan två bröder, medan den tredje brodern blev torpare på samma hemman. Ur detta hemman härstammar släkten Häggqvist via Hans Eriksson den äldre. Även släkten Hägglund från Forsås härstammar härifrån, men från Markus Eriksson.

Häxmo nr 2:

(1700)--1711 Johan Eriksson 1712--1714 hustru Anna
1715--1719 Ingen åbo (öde)
1720--1760 Nils Eriksson
1761--1772 Erik Nilsson
1773 Erik Nilssons änka
1774-1787 Kristian Andersson
1788 Kristian Anderssons änka
1789--(1799) Hans Eriksson den yngre
Hustru Anna bör vara änka efter föregångaren Johan Eriksson. Hemmanet var öde mellan 1715 och 1719.
Hemmanet återupptogs från 1720 och ägdes därefter av samma släkt resten av 1700-talet i tre generationer genom Nils, Erik och Hans. Nils Eriksson antecknades som klockare i mantalslängden från 1742 till 1764. Änkan efter Erik Nilsson gifte om sig med Kristian Andersson. Kristian Andersson antecknades som ordinarie båtsman från 1780 till 1787. Har inte hittat några uppgifter ännu om detta i båtsmansrullorna.

Torpare i Häxmo

1789--(1799) Nils Eriksson

Nils Eriksson var broder till Markus och Hans Eriksson på hemman nr 1. Han var även verksam som skräddare. Han blev senare nybyggare i Forsnäs. Nybygget påbörjades 1799, men familjen kvarstod i mantalslängden till 1806 innan de enbart skrevs i Forsnäs. 

Jag har tidigare skrivit lite mera om Nils Eriksson på hemman nr 2 i ett annat blogginlägg. Detta inlägg kan man läsa på följande länk:

https://adals-liden.blogspot.com/2014/08/klockaren-nils-ersson-i-haxmo.html

Hittade två bomärken från 1762 i ett dokument gällande Häxmo. Dokumentet har hämtats från Lantmäteriets e-tjänst, Historiska kartor.

lördag 12 juni 2021

En backig väg och en jämn väg

En lång intressant tidningsartikel hämtad ur Hernösands-Posten den 20 januari 1894 med rubriken "En backig väg och en jämn väg". Den handlar om vägbygge mellan Näsåker och Ramsele, inkl. bro över Nämforsen. Jag vet inte när vägen blev färdigställd mellan Imfors och Ramsele, men bron över Nämforsen blev väl inte klar på 20 år åtminstone. 

År 1867 bröts en högst nödvändig och länge känbart saknad väg från Ådalsliden till Fjällsjövägen. Anslaget var 2,000 kr., alldeles otillräckligt naturligtvis, men därför voro ej häller fordringarne på den nya samfärdselleden andra än för en vanlig byväg. Hvarken grusning, ledstänger eller diken fordrades och afsyningen skötte kronofogden öfverseende och beskedligt. Vägen gick backe upp och backe ned i rent af lifsfarliga branter på sina ställen. Den har dock sedan dess varit lifligt trafikerad såsom förbindelsemedel mellan Ådalsliden och Ramsele - med fortsättning dels till Borgvattnet i Jämtland och dels till Ström - samt mellan Ådalsliden och Fjällsjö med där ofvan liggande vigtiga platser.
Har någon vägombrytning på senare tid varit viktig har det väl varit denna - och nu synes målet, ehuru lifligen eftersträfvadt, skola för en obegränsad framtid fjärmas genom en häradsrätts sparsamhetskärlek. Den korta historien kommer här nedan, så långt den hittills har hunnit, ty som väl är: vi hafva icke sett dess slut ännu.
På begäran af Ådalslidens kommun kom till stånd sommaren 1891 en undersökning af lämpligaste sträcka och gång för en ny väg. Kostnadsförslaget, sorgfälligt och med sakkunskap uppsatt, slutade på en summa af 106,000 kr, för de två mil som här äro i fråga: Näsåker-Imfors. Därtill komma 50,000 kr. för en järnbro öfver Nämforsen vid Näsåker.
Den projekterade nya vägen skulle från Imfors dragas rätt öfver till Ramsele plats, en knapp mils väg i stället för den af alla vägfarande hatade kroken öfver Nordantjäl, tre gånger så lång. Ramsele kommun biträdde ofvannämnda ansökan, inseende vägens nuvarande oefterrättighet och nödvändigheten att få ett annat sakernas tillstånd. Sockenombuden inför denna häradsrätt, då vägfrågan kom före, hade denna gruppering: För vägens ombrytning: Ramsele socken. Mot densamma: Helgum, Edsele, Fjällsjö, Bodum och Tåsjö.
Märk den stora oppositionsmajoriteten!
Domare och häradsrätt afgåfvo ett betänkande till förmån för minoriteten.
Inför Resele häradsrätt kom frågan den 18 december detta år. Sockenombudens gruppering var: För vägen: Ådalsliden. Mot: Junsele och Resele.
Märk svagare oppositionsmajoritet!
Domare och nämd uttalade sig för majoriteten - af sparsamhetsskäl.
Om man nu vill granska denna sparsamhet, är närmast till hands att först påpeka det kända förhållandet att, enligt riksdagsbeslut, en ny vägdelning skall äga rum år 1895. Det skall då visa sig, att ingen kan eller vill hava sitt vägskifte och hålla det i ordentligt skick efter den vägsträcka, som här är i fråga, ej heller kan tingslaget få det nöjet att öfverlemna vägen som den är. Tingslaget måste således nolens volens förbättra vägen och icke endast detta, utan sätta den i något så när jämförligt skick med de andra modernare. Ingenstädes är den grusförd att tala om; ledstänger fattas; diken fattas; stora stenar sticka upp här och hvar och måste sprängas bort och de ofta ändå till 20 och 25 fot långa träbroarne äro utdömda såsom uppruttnade.
Grusföring och ledstänger - att betalas af tingslaget utan anslag - gå till en summa lika stor som vid nybrytning. Dessutom återstå diken, broar m. m.
Ytterligare, efter detta, kommer många års dubbelt kostsamma underhåll af det upplappade skräpet.

Nödvändigheten af en nybruten väg med bro öfver Nämforsen behöver icke påpekas för ådalsbor.
Som nu är - vi har talat om de farliga backarne - hindrar isgången i Ångermanelfven mångsidigare än mången tror. Att icke tala om kyrkgång, skolgång, varuforor, behöfver endast anföras postgången.
För närvarande bygges en ny väg efter södra sidan af norra elfven, begynnande vid Skärfstaberget med mål vid Ramselevägens öfvergång af elfven vid Näsåker. Här kommer att bli ett kors, en skärningspunkt af vägar från Sollefteå, Ramsele, Resele och Junsele - med den hittills begagnade besvärliga färjan att knyta dem samman, ty brofrågan hänger tillsammans med ombrytningsfrågan, som ler hänger tillsammans med långhalm! Och utan bro vid Nämforsen är den nybrutna Reselevägen till hälften förfelad, hvilket icke kan bestridas med lämpa och skäl.

Frågans ekonomiska innebörd är, om icke den viktigaste sidan af saken, dock den, hvarvid fästes ett det största afseende. Låtom oss se till.
Den dyrköpta lärdom, som tingslaget fick af Sollefteå-Junselevägen, har tagits ad notan vid kostnadsberäkningen för ombrytningen af vägen Liden-Resele. Denna förstnämda minnesvärdt besvärliga väg beräknades för 8 mil komma att kosta 140,000 kronor, men kostade öfver 400,000, beroende på svårbruten tärräng, som till exempel på sina ställen kräfde bergsprängning af 17 och en half kub. stång i stället för beräknade en och en half kub. stång sten - allt annat att förtiga.
Nu är kostnadsförslaget för Ramselevägen med dess utomordentligt gynsamma landskap beräknadt lika högt pr mil som Junselevägen kostade, eller till 106,000 kronor för två mil. Af dessa två mil är mer än halfva sträckan ett slätt landskap af lägdor och moar, där schaktning, broar och stensprängning icke förekomma. Den andra hälften Forsås-Kilån är visserligen backig, men stora skäringar behöfvas ej - icke häller och minst af allt bergsprängning.
Då nu kostnaden är beräknad efter den norra svåra vägens verkliga kostnad ligger det i sakens matematiska natur, att den bör visa sig tillräckligt tillskuren för den södra vägens lättsamma landskap!
Enlig hvad som af dylika vägräkenskaper framgått skall statens anslag af två tredjedelar och landstingets en sjättedel godt räcka för brytningen. Återstår således tingslagets andel af icke fullt 18,200 kronor, d v. s. till grusföring, ledstänger och småsaker - att se till på bankar och dylikt till dess afsyning sker.
För att lätta den väghållningsskyldiges kostnader får han grusföra vägen, uppsätta ledstänger o. d., allt saker, som han kan leverera så att säga in natura. Han får köra grus med egna hästar för egna selandtal, allt hvad han hinner och mera därtill, och han får hugga ledstängerna i egen skog, framforsla dem med egna hästar, körda af egna drängar. alltså med eget arbete betala sin andel.

Grusningen å denna vägdel blir desto lättare som på dessa två mil finnas icke mindre än sju grustägter: vid Forsnäs; vid Trollknösen i Sundmo; Moflonipan vid Kilån; i Ås, två ställen; i Forsås och slutligen i Nämforsnipan, just där vägen skall gå fram. Alla dessa grustägter äro nära vägen.
Alla småsaker, som efter byggandet äro att göra, kunna äfvenledes utföras af de väghållningsskyldige. En annan sak: tages i betraktande den arbetsförtjänst, som naturligen kommer den fattigare befolkningen till del i de trakter, där vägen skall gå fram - är detta utan betydelse? I dessa tider minst.
Skulle nu, trots att kostnadsanslaget är tillräckligt tilltaget, så tillräckligt att det skall bli rent af märkeligt! - skulle nu ändock en utdebitering bli nödvändig, blir den obetydlig.
Detta är inte tomma ord; ity att erfarenhet står bakom hvad här säges.
Frågan tillspetsar sig sålunda: antingen ny, tidsenlig väg utan backar och utan nämnvärda kostnader för tingslaget - eller pålappadt, gammalt elände med stora kostnader i underhållet och förr eller senare med nödvändighet utdömdt - en halfmesure.
Lär nu häradsrättens betänkande blifva till rättelse för högre instanser - så har "sparsamheten" vunnit seger.
Men hvar är då den nya vägen - vägen utan backar och stenar, - bron öfver älfven, allt det bekvämliga, som sundt förnuft vill hafva och tiden fordrar? Hvar är bekvämligheten för tingsfolk, kyrkfolk, marknadsfolk och skolbarn?
Hvar är garantien, att post ej hindras?
Hvar är den bekväma förbindelseleden mellan Junsele och södra Resele. Hvar är - ja här finnes mycket att fråga efter.
Hvad säger eftertanken, om man vill nyttja den gudagåfvan.
Allt detta framhålles till k. m:ts befallningshafvandes landsfaderliga ompröfning.
Vägbyggare och väghållningsskyldig.

 

fredag 5 mars 2021

Skjutsdagbok från Forsnäs

På landsarkivet i Härnösand i Kronofogdens i södra Ångermanlands övre fögderi arkiv finns en serie som kallas Skjutsdagböcker. I dessa böcker kan man läsa månad för månad vilka som reste till och ifrån olika gästgiverier i västra Ångermanland. Bland annat finns dagböcker från gästgiverierna i Imnäs (1903), Forsnäset (1904-1911), Holaforsen (1903-1911) och Näsåker (1903-1911). Jag beställde förra året skanning av boken från Forsnäset eftersom det var intressant att se vad som stod i den. Tyvärr var boken möglig så det var osäkert om den skulle gå att skanna. Efter att konservering vid landsarkivet hade tittat på boken och borstat bort det mögel som var löst på sidorna så kunde man skanna den. I går fick jag den skannade volymen skickad till mig och har nu precis börjat titta i den.

Jag gissar att Imnäs hade gästgiveri fram till 1903 och sedan överflyttades det till Forsnäs. Från 1904 var det Anders Erik Persson (1861-1942) som var gästgivare. Gästgiveriet var då strax ovanför färjstället i Forsnäs så det var kanske ett lämpligt ställe att ha vila på. Enligt skjutsdagböckerna hade han gästgiveri i tre år fram till 1906. Från 1907 var det Lars Petter Andersson (1859-1934) som hade gästgiveriet. Det flyttade då alltså längre ned i byn till det gamla hus som Lars Petter Andersson bodde i. Några år senare, 1910, byggde de ett nytt hus, kanske för att kunna upprätthålla gästgiveriet. Hur länge det var gästgiveri där vet jag inte, men 1933 upphörde gästgiveriförordningen i Sverige.

Låt oss titta lite i volymen också. Det är ett eller flera blad för varje månad. Det var inte så många resande förbi Forsnäs så det räckte oftast med ett blad för att skriva upp alla resande som passerade gästgiveriet aktuell månad. Bifogar ett bild på första sidan i boken från januari 1904. Där står:

Dag-bok för Januari månad år 1904 vid Forssnäsets gästgifvaregård, hvarest skjutskyldigheten uppehålles af And. Er. Persson, hvilken för hvarje skjutsdygn tillhandahåller 2 hästar inom 1/4 timma och 2 hästar inom en timma mot en skjutslega för hvarje häst af tjugu öre per kilometer; hvarjämte han i och för begagnande vid skjutsningen skall hålla följande:
3 enhetsåkdon på hjul med säte och fjädrar samt stoppad dyna och fotsack af läder eller vattentätt tyg, 3 enspända slädar med stoppad dyna och fotsack eller fäll, 2 enhetsåkdon på hjul och 2 slädar af enklare beskaffenhet.
Skjutsdygnet inträder kl. 6 e. m.

Man skjutsade till tre ställen: Näsåker 18 km för 3,60 kronor, Viken 14 km för 2,80 kronor och Nordantjäl 22 km för 4,40 kronor. Kostnaden för släde eller åkdon varierade från 8 till 20 öre.


Ovan ser man en lista på de som begagnade skjutsstationen under januari 1904. Jag har problem att läsa vissa namn, men här följer vad jag lyckats tyda.

  • 26/1 - Otto Enquist, från Ramsele, till Ramsele.
  • 26/1 - J. E. Jacobsson, från Ramsele, till Ramsele.
  • 27/1 - ................., från Ramsele, till Ramsele
  • 28/1 - ................., från Ramsele, till Ramsele
  • 28/1 - Otto Enquist, från Ramsele, till Ramsele.
  • 29/1 - ................., från Forsnäs, till Ramsele
  • 29/1 - ................., från Forsnäs, till Ramsele
  • 30/1 - Isakson, från Forsnäs, till Näsåker.
  • 30/1 - Johanson, från Forsnäs, till Näsåker.
Om man tittar längre fram i volymen så hittar jag bland annat min mormors far och mormors mor som gjorde resor innan de hade gift sig. De kanske åkte och hälsade på varandra, eftersom de aldrig åkte samtidigt? 

Erik Olof Nylén (som byggde huset där första gästgiveriet var), fotografen Mild och doktor Lundin var några andra som åkte via eller till Forsnäs. Ofta står inte orten som de åkte från/till, utan det är nog orten de var hemmahörande på. Det kan stå t.ex. Stockholm, Göteborg, Sundsvall eller Härnösand.