Rå under 1700-talet

Från 1700-talets början var det fem hemman i byn Rå. 1712 köpte drängen Filip Johansson en del av brodern Per Johansson på hemman nummer 4 och en del av Erik Eriksson på hemman nummer 5. Erik Erikssons del skulle några år senare i mantalslängden kallas nummer 6 och Filips del för nummer 5.

Alla hemman inom Rå behölls under 1700-talet inom respektive släkt, förutom på hemman nummer 3 där Markus Eriksson bytte hemman med Erik Persson från Västerrå, Resele församling. Erik var ägare några år av hemmanet innan det helt återgick till släktens ägor igen.

Uppgifterna är hämtade ur mantalslängder för Ådals-Lidens församling som finns tillgängliga på Riksarkivets hemsida (gratis) och ArkivDigitals hemsida (via abonnemang).

Rå nr 1:

(1700)--1711  Nils Filipsson
1712  Per Nilsson
1713--1717  Nils Filipsson
1718--1752  Säfring Nilsson
1753--1799  Erik Säfringsson

Hemman nummer 1 har funnits inom samma släkt under 1700-talet, i rakt nedstigande led via söner. Sonen Per Nilsson antecknades som ägare enbart ett år, ingen förklaring till detta ännu.

Rå nr 2:

(1700)--1721 Nils Eriksson
1722--1734  Nils Erikssons änka
1735--1757  Erik Nilsson
1758--1767  Erik Nilssons änka
1768-(1799)  Jakob Eriksson

Hemman nummer 2 har funnits inom samma släkt under 1700-talet. Det är tre generationer som ägt hemmanet under denna period.

Rå nr 3:

(1700)--1709  Erik Nilsson
1710--1755  Erik Eriksson
1756--1789  Erik Eriksson
1790--1796  Markus Eriksson
1797--1798  Erik Persson
Del 1
1799--(1799)  Erik Persson
Del 2
1799--(1799)  Mikael Eriksson

Hemman nummer 3 har funnits inom samma släkt under nästan hela 1700-talet. Markus Eriksson bytte hemman med Erik Persson i Västerrå, Resele församling, så Erik blev ägare av hemmanet några år i slutet på 1700-talet. 

Rå nr 4:

(1700)--1709  Johan Persson
1710--1753  Per Johansson
1754--1755  Per Johanssons änka Sara Filipsdotter
1756--1790  Filip Persson
1791--(1799)  Erik Filipsson (även skriven som nämndeman 1797-1799)

Detta hemman ägdes av samma släktgren under 1700-talet, fyra generationer i nedstigande led.

Rå nr 5:

1713--1734  Filip Johansson
1735--1736  Filip Johanssons änka
1737--1744  Jöns Persson
1745--1776  Johan Filipsson
1777--(1799)  Josef Johansson (även skriven som nämndeman 1790-1794)

Filip köpte 1712 en del av Per Johansson på hemman nr 4 och en del av Erik Eriksson på hemman nr 5. Ursprungligen kallades både Filips och Eriks del för nummer 5, men senare blev Eriks del nummer 6 istället.

Jöns Persson gifte sig med änkan efter Filip Johansson. Josef Johansson var måg till Johan Filipsson.

Rå nr 6 (tidigare nr 5):

(1700)--1700  Erik Abrahamsson
1701--1731  Erik Eriksson (även skriven som båtsman 1718)
1732--1738  Per Eriksson
1739--1769  Erik Eriksson (även skriven som båtsman 1744-1750)
1770--1798  Erik Persson
1799--(1799)  Erik Eriksson

Även detta hemman har troligtvis funnits inom samma släkt hela 1700-talet. Erik Abrahamsson var styvfar till Erik Eriksson. Har inte hittat så mycket information om Per Eriksson ännu, men man kan anta att han var bror till den efterföljande Erik Eriksson. Erik Persson var måg till Erik Eriksson.

Inga torpare fanns i byn under 1700-talet, utan marken brukades enbart av sju bönder vid utgången av 1799 (två bönder på hemman nummer 3).

Årets julklapp 1891, en postväska?

I Hernösandsposten från den 9 januari 1892 skrevs det om sällskapsspektakel, julklappar, gästgiveriet i Näsåker och Pelle Molin. Artikeln är hämtad från Kungliga bibliotekets hemsida för skannade tidningar.

  Från Ådals-Liden skrifves till Hernösandsposten:

  Julen har gått stilla och lugnt som vanligt. Ett större och vanligare julnöje var påräknadt, i det att associerade af godtemplarlogen "Liden" ämnat anordna sällskapsspektakel, som dock ej blef af, enär tiden ej var tillräcklig för pjäsernas inöfvande. Det kommer dock att i början af nya året gå af stapeln och motses med spänning och intresse, ty en originalpjäs med motiv från Ådalen skall spelas.

  Julklappar äro här lika vanliga som annorstädes. Ett par märkligare sådana äro sockens äldsta postväska och en 100-årig sil. Postväskan är af flätad näfver, och åldern uppskattas af kännare till öfver 200 år. Hon har genomgått många öden, de sista 50 åren har den användts till fiskareväska.
  Silen är af björk, med ett obetydligt hål i midten öfvertäckt med en hårmatta, hvilken efter sin höga ålder är ganska väl bibehållen. Sådana silar användes allmänt i övre Ådalens bondgårdar för omkring 150 år sedan, men nu höra de till sällsyntheterna att påträffa. Mottagaren af silen är antikvitetssamlare och har redan en större samling gamla och ovanliga saker. Silne uppskattas af honom som hans bästa julpresent.

  Gästgifvaren J. P. Westin har nu frånträdt gästgifveriet, som öfvertagits af C. Östlund.
  Westin har skött sin rörelse med heder, hvilket bevisas däraf, att när hans ansökan om hotellrättigheterna behandlades af kommunalnämden, och rösterna ja och nej sammanräknades, fans det blott ett enda nej. Anmärkas bör, att alla ledamöter voro närvarande.
  Westin har nu i tidsenligt inredda gård i Vestanbäck öppnat hotellrörelse.

  Artisten Pelle Molin, som fortfarande vistas här för studier till en större målning i olja ur allmogelifvet vid forsarne, har inrättat sitt gemytliga hem i en liten stuga vid Markus-plågan ofvanför den vackra Nämnforsen. Han har därigenom blifvit prest-torpare med 20 dagsverken om året till församlingens kyrkoherde, 10 dagsverken vintertiden och 10 sommartiden.

En olycklig dag

Upptäckte när jag forskade på en familj som bott några år i Överå inom Ådals-Lidens församling att de hade två söner som enligt dödboken dött under skridskoåkning på Omsjön. Det fanns även en tredje person i dödboken som dött samtidigt. Det finns ingen sjö som heter Omsjön, utan sjöarna omkring Omsjö heter Karvsjön och Storsjön. Storsjön sträcker sig hela vägen upp mot Grundtjärn inom Anundsjö församling, där bröderna var bosatta.

Sökte vidare i de skannade tidningarna som Kungliga Biblioteket lagt ut på sin hemsida (https://tidningar.kb.se) och hittade där följande artikel i Hernösandsposten den 19 november 1892:

Olyckshändelse. I söndags, den 13 dennes, drunknade i Storsjön på gränsen mellan Ådals-Lidens och Anundsjö socknar, Per och Zakarias Näsström från Grundtjärn samt August Erlandsson från Vike, hvilka tillsammans med annan ungdom roade sig med skridskoåkning. En yngre broder till de förstnämde kom också i vattnet, men räddades i sista ögonblicket af en person, som hade nog sinnesnärvaro att räcka honom en björkruska, i hvilken han fick fatta tag och blef sålunda uppdragen. Då folk omedelbart kom till olycksstället med båtar, upptogos de tre drunknade, som anträffades på sex fots vatten; oaktadt ihärdiga försök kunde lifvet dock ej återkallas; De så sorgligt omkomne voro alla nyktra och redbara ynglingar, för Aug. Erlandssons föräldrar var förlusten så mycket kännbarare, som han var de åldrigas enda stöd.
Återigen en kraftig varning att akta sig för höstisarne, tillägger Hernösandspostens meddelare.

De omkomna från Grundtjärn hette Petrus (21 år) och Zakarias Näsström (19 år). Den yngre brodern hette förmodligen Nils (16 år). De var söner till Zakarias Eriksson Näsström (f. 1843) och hans hustru Eva Johanna Persdotter (f. 1847).

Drunkningsolycka 1883 i Nämforsen, del 2

Jag har tidigare för många år sedan skrivit om denna olyckshändelse, vilket kan läsas på följande länk:

https://adals-liden.blogspot.com/2009/11/drunkningsolycka-1883-i-namforsen.html

Även den s.k. Nämforsvisan handlar om samma händelse:

https://adals-liden.blogspot.com/2009/11/namforsvisan.html

Paul Lundin har också beskrivit denna händelse i sin bok "Sanningar och sägner" och i någon tidningsartikel.

Jag har nu hittat en tidningsartikel från Hernösandsposten den 26 september 1883 som beskriver händelsen mera än den andra tidningsartikeln i tidningen Dalpilen.

Fyra personer drunknade. Ogifta arbetarne P. Jonsson från Hudiksvall, Anders Englund från Gårelehöjden, Lars Petter Sjöberg från Forsmo i Junsele socken och Erik Olof Edén från Sörmoflo i Lidens socken omkommo fredagen den 21 dennes genom drukning i Nämforsen inom Lidens (Ångermanland) socken.
Arbetsförmannen J. Henriksson, som varit i sällskap med de omkomne, har om förloppet berättat följande:
Henriksson jemte de öfrige, hvilka alla voro anställda såsom arbetare hos Ångermanelfvens flottningsbolag, skulle nämde dag fara från Näsåkers strand öfver elfven till Forsås. H. rodde båten, i hvilken alla befunno sig, men, då båten kom ett stycke från land, ville Englund, som vid tillfället var något berusad, taga årorna från H., som dock icke ville tillåta detta utan tillsade Englund att hålla sig stilla. Då E. icke efterkom uppmaningen och H. följaktligen hindrades i rodden, dref båten utför elfven och fattades af den strida strömmen med sådan fart, att H. icke kunde hejda båten, utan lade upp årorna under yttrande att hvar och en finge rädda sig så godt han kunde; omedelbart derefter drogs båten ned i forsen och kantrade.
Henriksson, som är simkunnig, räddades derigenom, att han i forsen fick tag i en stock, på hvilken han kastade sig upp och fasthöll sig tills hjelp hann anlända.

Ett sorgligt levnadsöde

Denna berättelse om Markus Abrahamsson Hägglund, även kallad Märkes-Häxmo, skrev jag för många år sedan. Jag tyckte Markus var en intressant person att forska om när jag började med släktforskning. Delvis hängde det ihop med en arbetskamrat som härstammade från honom också.. Här kommer en lite reviderad version av denna berättelse.

Måndagen den 4 juni 1821 föddes en pojke i ett välbärgat bondehemman i Häxmo inom Ådals-Liden församling som vid dopet den 7 juni erhöll namnet Markus. Han var son till bonden Abraham Markusson (1790-1839) och hans hustru Sara Persdotter (1793-1858). Abraham och Sara hade gift sig 1815 och då hade Abraham redan övertagit sin avlidne faders bondehemman i Häxmo.

På senhösten 1816 fick familjen sitt första barn, en dotter vid namn Kajsa Greta. Nästa barn föddes dagarna före jul 1818 och hon fick heta Sara Stina. Sara Stina dog av tvinsot strax innan hon skulle fylla tio år. Abraham och hans hustrus sista barn, Anna Brita, föddes två år efter Markus. Familjen hade även tagit hand om ett barnhusbarn från Stockholm vid namn Maria Christina Munter. Hon inflyttade den 27 augusti 1817. Redan i juli 1818 flyttad hon vidare till Anders Persson i Gåsnäs, Resele.

Livet gick sin gilla gång i Häxmo ända tills fadern i huset, Abraham, dog av den tidens stora folksjukdom, lungsoten. Abraham var endast endast 48 år gammal då han dog 1839. Eftersom Markus var enda son i huset var det han som fick axla bördan att överta gården.
Tre dagar innan Markus skulle fylla 24 år gifte han sig med en bonde- och nämndemansdotter från granngården, vid namn Lisa Stina Persdotter (1822-1846). Markus och Lisa Stina fick endast en dotter tillsammans innan Lisa Stina dog, efter endast åtta månaders äktenskap, av något som i dödboken betecknas som nervfeber. Deras dotter dog också endast tre månader gammal.

Efter dessa tragiska händelser gick även hemmanet ur händerna på Markus på grund av spritmissbruk och misshushållning. Hemmanet övertogs då av Markus svåger, Per Jakobsson, som några år tidigare hade gift sig med Kajsa Greta Abrahamsdotter. Per sålde omkring 1850 hela hemmanet och flyttade till Rå inom Ådals-Lidens församling. Därmed hade hemmanet på 5 seland, som varit i släktens ägo i minst sex generationer, försvunnit ur släkten.
Markus blev, efter detta misslyckande, torpare på samma hemman. Han fick även en förmyndare över sig på grund av den misshushållning som skett. Det står även i husförhörslängden att han var "misskänd". 1852 gifte han om sig med Anna Greta Matsdotter (1827-1904). Hon var född oäkta som dotter till Sara Lena Nilsdotter från Gåreleselet i Junsele församling.

Anna Greta hade redan 1850 fått ett barn som döptes till Nils Markus, men Markus Abrahamsson är troligen far till detta barn. Sammanlagt fick makarna sex söner och fyra döttrar. En son dog tidigt, men av de övriga fem sönerna tog sig alla namnet Hägglund, utom Nils Markus, som kallade sig Markusson.

Det gick nog inte så bra för Markus att vara torpare heller. Det var ju allmänt känt att han var svag för alkoholhaltiga drycker, men det började även gå andra rykten om att han sysslade med "tjuvnadsbrott".

Den 21 februari 1868 var han inkallad till Sollefteå häradsrätt, anklagad för inbrott och stöld hos lanthandlaren Markus Bodén i Prästbordet, jämte några andra tillgrepp. En natt i januari 1868 hade Markus begivit sig till Bodéns handelsbod, i avsikt att göra inbrott. Med hjälp av en nyckel lyckades han forcera det hänglås som satt på ytterdörren. Det fanns även ett inskuret lås på denna dörr och detta bröt Markus upp med en järnbit. Väl inne i boden tog han 18 skålpund (1 skålpund motsvarar 425 gram) socker och kaffe. Morgonen därefter upptäcktes stölden, men Markus fotspår hade inte snöat igen, så de kunde lätt spåra tjuven. Hemma hos Markus hittade man 15 skålpund socker och kaffe. Han hade redan hunnit förskingra 3 skålpund. Värdet av det stulna uppgick till 10 riksdaler och 80 öre.

Vid sågen i Rå hade han även stulit 2 tolfter (1 tolft = tolv st) bräder för tre år sedan. På begäran från Erik Vilhelm Borin i Rå lämnade dock Markus tillbaka brädorna.

Bonden Hans Persson i Häxmo anklagade Markus för att en natt i juni 1866 mellan klockan 1 och 2 tagit ägg ur hans fähus och att han hade mjölkat korna. Till vittne hade Hans kallat en annan bonde i Häxmo, Jakob Johansson. Denne hade vid nämnda tid träffat på Markus, bärande en stäva med mjölk, och vid åsynen av Johansson hade Markus blivit förskräckt.
Markus erkände frivilligt de två första åtalspunkterna, men angående stölden i Perssons fähus nekade han. Han sade också att han inte kunde minnas av vem han hade erhållit äggen och mjölken. Rätten ansåg att bevisning saknades i Hans Perssons anklagelse. De ansåg även att brädstölden skulle klassificeras som snatteri och enligt strafflagen skall man dömas inom två år från det att snatteriet var begånget.

Markus dömdes alltså endast för inbrottstölden hos Bodén, men trots detta blev det en mycket hård dom för den stackars Markus. Han dömdes till ett år och sex månaders straffarbete. Han förlorade även sitt medborgerliga förtroende i sex år utöver strafftiden. Den 24 februari förpassades Markus till häktet och den 2 mars ankom han till länscellfängelset i Härnösand. Markus var med utslaget på domen och var att påbörja straffarbetet där. Straffet skulle pågå till den 12 maj 1869 när man hade räknat in behörig förkortning. Den 24 april 1868 förflyttades han från Härnösand p.g.a. bristande utrymme på fängelset. Fem dagar senare ankom han till centralfängelset i Östersund där han avtjänade kvarstoden av sitt straff. Den 12 maj 1869 klockan 2 på eftermiddagen blev han frigiven.

I det prästbetyg som komministern Nils Frisendahl inlämnade till häradsrätten kan man se att Frisendahl inte hade speciellt höga tankar om Abrahamsson:

"Att Torp. Markus Abrahamsson från Häxmo, hvilken i många år allmänt misstänkt för tjufnadsbrott, nu ändtligen derför blifvit lagligen tilltalad, är född 1821 4/6, har någorlunda hjelplig insigt i Salighets läran men på flere år icke bevistat allmän gudstjenst eller anmält sig till begående af HH. Nattvard och icke heller dertill kunnat upmanas, emedan han gjort sig så illa känd, icke blott med afseende på nu ifrågavarande brott utan ock för fylleri och otidighet mot sina medmskor, warder härmed
intygadt af Liden d. 20de Februari 1868.
N. Frisendahl
v. P. Kom.

Natten mot den 9 december 1874 ändades Markus Abrahamssons liv lika tragiskt, som hela hans leverne i övrigt. Markus blev, efter ett bröllop i Johan Johanssons gård i Forsås, i berusat tillstånd, liggande på vägen mellan Forsås och Häxmo. Morgonen därefter hittades han ihjälfrusen. Han var då endast 53 år.

Det är enbart i fångrullor från centralfängelset i Östersund som jag hittills sett namn Hägglund på Markus. I kyrkoböckerna heter han enbart Abrahamsson.

Källor:

• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010236/A I/3 (1841-1848), bildid: C0033878_00047, sida 33
• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010236/A I/4 (1849-1858), bildid: C0033879_00049, sida 37
• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010236/A I/5 (1859-1868), bildid: C0033880_00037, sida 21
• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010236/A I/6 (1864-1873), bildid: C0033881_00032, sida 24
• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010236/A I/7 (1874-1884), bildid: C0033882_00046, sida 41
• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010236/A I/8 (1884-1894), bildid: C0033883_00066, sida 68 
• Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Församlingsböcker, inbunden serie, SE/HLA/1010236/A II a/1a (1895-1911), bildid: F0016209_00137, sida 125
• Samling av fångförteckningar för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens respektive län, Västernorrlands län, SE/HLA/1160029/2/16 (1868), bildid: A0032083_00062
• Samling av fångförteckningar för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens respektive län, Västernorrlands län, SE/HLA/1160029/2/16 (1868), bildid: A0032083_00076
• Samling av fångförteckningar för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens respektive län, Västernorrlands län, SE/HLA/1160029/2/16 (1868), bildid: A0032083_00104
• Fångvårdsanstalten i Östersund, Summarisk fångförteckning., SE/ÖLA/10845/B II a/4 (1862-1873), bildid: Z0000011_00306
• Fångvårdsanstalten i Östersund, Liggare rörande fångar., SE/ÖLA/10845/D III a/16 (1868), bildid: A0042794_00071
• Fångvårdsanstalten i Östersund, Liggare rörande fångar., SE/ÖLA/10845/D III a/17 (1869), bildid: A0042795_00020

En folkilsken gädda

Hittade en "rolig" artikel i Jämtlandsposten från den 9 augusti 1901.

En folkilsken gädda. Då torparen Johansson i Häxna, Ådalsliden, här om dagen var ute i Ångermanälfven och drog gäddrag lyckades han att få en duktig gädda om 12 skålpunds vikt på svirfveln. Men sedan mannen efter ett hårt nappatag med gäddan väl fått henne i båten, högg hon honom, som var barfota, ett kraftigt tag i foten, och som gäddan hade svirfveln i gapet, intryckte hon alla krokarna i fiskarens fot. Utan något vapen på sig, hvarmed han kunde döda den argsinta fisken, måste han släpa gäddan efter sig till sitt, lyckligtvis, närbelägna hem, där han befriades från sin plågoande och härifrån måste mannen begifva sig till närboende läkare för att få gäddragets krokar uttagna ur foten, skrifver en meddelare till Västernorrlands Allehanda.

Någon som känner igen denna historia? Hittar ingen torpare Johansson i Häxmo omkring 1900. Skulle vara kul att få veta lite mera om detta.