Årets julklapp 1891, en postväska?

I Hernösandsposten från den 9 januari 1892 skrevs det om sällskapsspektakel, julklappar, gästgiveriet i Näsåker och Pelle Molin. Artikeln är hämtad från Kungliga bibliotekets hemsida för skannade tidningar.

  Från Ådals-Liden skrifves till Hernösandsposten:

  Julen har gått stilla och lugnt som vanligt. Ett större och vanligare julnöje var påräknadt, i det att associerade af godtemplarlogen "Liden" ämnat anordna sällskapsspektakel, som dock ej blef af, enär tiden ej var tillräcklig för pjäsernas inöfvande. Det kommer dock att i början af nya året gå af stapeln och motses med spänning och intresse, ty en originalpjäs med motiv från Ådalen skall spelas.

  Julklappar äro här lika vanliga som annorstädes. Ett par märkligare sådana äro sockens äldsta postväska och en 100-årig sil. Postväskan är af flätad näfver, och åldern uppskattas af kännare till öfver 200 år. Hon har genomgått många öden, de sista 50 åren har den användts till fiskareväska.
  Silen är af björk, med ett obetydligt hål i midten öfvertäckt med en hårmatta, hvilken efter sin höga ålder är ganska väl bibehållen. Sådana silar användes allmänt i övre Ådalens bondgårdar för omkring 150 år sedan, men nu höra de till sällsyntheterna att påträffa. Mottagaren af silen är antikvitetssamlare och har redan en större samling gamla och ovanliga saker. Silne uppskattas af honom som hans bästa julpresent.

  Gästgifvaren J. P. Westin har nu frånträdt gästgifveriet, som öfvertagits af C. Östlund.
  Westin har skött sin rörelse med heder, hvilket bevisas däraf, att när hans ansökan om hotellrättigheterna behandlades af kommunalnämden, och rösterna ja och nej sammanräknades, fans det blott ett enda nej. Anmärkas bör, att alla ledamöter voro närvarande.
  Westin har nu i tidsenligt inredda gård i Vestanbäck öppnat hotellrörelse.

  Artisten Pelle Molin, som fortfarande vistas här för studier till en större målning i olja ur allmogelifvet vid forsarne, har inrättat sitt gemytliga hem i en liten stuga vid Markus-plågan ofvanför den vackra Nämnforsen. Han har därigenom blifvit prest-torpare med 20 dagsverken om året till församlingens kyrkoherde, 10 dagsverken vintertiden och 10 sommartiden.

Lidgatuvisan av J. A. Boman, del 1

Johan Anton Boman skrev en visa om de män som bodde i Lidgatu på 1920-talet. Gissningsvis tror jag att visan är skriven omkring 1927 om man tittar på de personer som omnämns. Han har skrivit mycket humoristiskt om personerna så det är verkligen roligt att läsa. Jag börjar med fem verser nu. Det är totalt 29 verser i visan. Jag har fått denna visa genom Lena Eriksson och Göran Stenmark. Tack så mycket.

En visa vill jag sjunga, som är så gott som ny
Om gubbar gamla, unga, uti Lidgatu by
Den skall ej bliva tråkig, men kanske något lång
Ni kan ju därför sjunga den blott en enda gång.

Med Johan uti Kroken jag alltså början gör
Han gör ju små affärer och lever tills han dör,
Han säljer sepratorer, ja klockor och gevär
Och Singer synmaskiner du kan få köpa där.

Se ditåt över åkern, dit som nu fågeln flyr
Där bor ju Petrus Vestin, en glad och munter fyr
Sin värnplikt han fullgjorde, när kriget först blev tänt
Jag tror en tid vi bodde i samma logement.

Och sedan om du följer mig däråt över bron
Där ha vi Erik Persson, som bor på Pålemon
Ibland han hugger timmer, ibland han hugger ved
Och om du har en liter nog vill han vara med.

Mot söder, tusen meter, och kanske någon famn
Där bor ju och hans broder och Petrus är hans namn
Sin ena hand han miste vid tröskningen en höst
Nummer två fick han behålla, det var ju någon tröst.

Johan uti Kroken hette Johan Gustafsson (1891-1960) och han var född i Krånge. Han var skogsarbetare och gifte sig med Märta Josefina Westin (1891-1982) från Lidgatu. De fick fyra flickor tillsammans, Essy, Astrid, Siri och Tilly. De bodde längst ner i byn på gränsen till Resele församling på ovansidan nuvarande Riks-90. Deras fastighet hade beteckningen Lidgatu 3:11 och Josefina hade köpte den av sina föräldrar 1924.

På andra sidan vägen bodde Josefinas bror som hette Petrus Westin (1892-1982). Han övertog faderns torp som hade beteckningen Lidgatu 3:8 år 1924, samtidigt som han gifte sig med Margreta Maria Nilsson från Lidgatu. De fick inga barn tillsammans, men de hade en fosterson vid namn Tor Ivan Eriksson.

Närmare älven bakom Petrus Westin bodde Erik August Persson (1887-1960). Han hade köpt Lidgatu 3:5 år 1915 av Per Markus Persson och hans hustru Eufemia Karolina Westin. Fastigheten kallades också Pålmon nr 1. Han sålde dock redan 1920 till brodern Hans Alfred Persson. Tittar man i församlingsboken så bodde därefter Erik August under Lidgatu nr 4. Han var son till Per Hansson som har en backe uppkallade efter sig i Lidgatu strax intill. Jag kan inte säga exakt var han bodde när denna visa skrevs. Han gifte sig med Greta Maria Norlin (1881-1952). De bosatte i Mo, Resele sn.

I vers nr fem omnämns Erik Perssons bror Petrus. Han hette egentligen Per Markus Persson (1884-1950). Han gifte sig med Eufemia Karolina Westin (1889-1968) som var syster till Märta Josefina och Petrus Westin som är omnämnd ovan. De bodde först på Lidgatu 3:5, men de sålde detta redan 1915. År 1917 flyttade de till Näsåker där det bodde till 1929 enligt kyrkoboken. Därefter flyttade de tillbaka till Lidgatu igen. De fick sju barn tillsammans. Sune (barnbarn till Per Markus och Eufemia Karolina) berättade för mig att han brukade få leka med Per Markus handproteser när han var liten. Per Markus hade en handprotes för vardag och en för fint. Jag kan inte här heller utläsa av kyrkoböckerna eller fastighetshandlingar var Per Markus bodde när visan skrev. Jag trodde att visan var från cirka 1927, men familjen flyttade först 1929 tillbaka till Lidgatu.