Firma E. O. Nylén i Forsnäs

Den förste som skrevs som handlare eller handlande i Forsnäs var Erik Olof Eriksson Nylén (1836-1905). Han inflyttade 1879 till Forsnäs tillsammans med sin hustru. Han hade tidigare varit handlare i Nyland, Ramsele församling. Året efter att han inflyttat till Forsnäs köpte han en fastighet där om 1/4 seland från Nils Erik Hansson Forsberg (Forsnäs 1:6). Nils Erik var bosatt i grannbyn Imfors, så förmodligen var fastigheten obebodd tidigare. Fem år senare köpte han en lägenhet för 150 kronor av Hans Nilsson Norlén på drygt ett hektars storlek. Beteckningen på denna fastighet var Forsnäs 1:14. Erik Olof byggde ett stort hus på fastigheten (som numera är flyttat till Ramsele och kallas Hantverkshuset). 

Den 19 april 1888 undertecknade Erik Olof en ansökan till Västernorrlands läns landskansli om att han ämnade fortsätta idka handelsrörelse i Forsnäs under firmanamnet E. O. Nylén. Ansökan var undertecknad E. O. Nylén, och bevittnad av P. A. Hjalmar Lanner, kontorist i Ramsele och av Margreta Lidström i Forsnäs. I handelsregistret har man noterat detta den 8 maj 1888. 

Samma år skrev Erik Olof ett nytt brev till landskansliet i Västernorrlands län av följande lydelse:

Undertecknad, som under den 8 maj innevarande år fått i handelsregistret intagen anmälan derom, att jag i Forssnäs by af Ådals-Lidens socken idkar handelsrörelse under firma "E. O. Nylén", får härmed vördsamt anmäla, att sjelfva hufvudaffären kommer att flyttas till Ramsele kommun, hvaremot rörelsen i Ådals-Lidens kommun blir en s. k. filial, och kommer affären fortfarande att drifvas under ofvnannämnda firma "E. O. Nylén", hvaremot min postadress hädanefter blifver Ramsele. Forssnäs i Ådals-Liden den 20 November 1888.
                        Eric Olof Nylén

Firman tecknas fortfarande:
                        E. O. Nylén

Att handlanden Erik Olof Nylén i Forssnäs egenhändigt underskrifvit förestående anmälan och sjelf verkstält firmateckningen intyga undertecknade på en gång närvarande vitnen:
        W. Styrlander                               Carl Johansson
        Polisuppsyningsman                    Kontorsskrifvare

Två dagar senare den 22 november noterades i handelsregister att han ska flytta verksamheten till Ramsele. Erik Olof och hustrun flyttade strax efteråt tillbaka till Nyland där han åter blev handlare, även gästgivare.

Samtidigt som Erik Olof flyttade från Forsnäs, flyttade Per Jakobsson (1850-1933) dit och skrevs som handelsbetjänt och skomakare. Han arbetade förmodligen i Erik Olofs affär. Per skrevs även som skomakare. Han var från Imnäs. Man kan anta att Per och hans familj bodde i det hus som Erik Olof byggt. Redan efter fyra år flyttade Per med sin familj tillbaka till Imnäs.

Hur länge Erik Olof drev handelsverksamheten i Forsnäs är svårt att avgöra, men han ägde fastigheter i Forsnäs hela livet ut, vilket man kan se i hans bouppteckning. 

När det gäller fastigheten som han köpte år 1880 så behöll han den till 1897 då han sålde den för 3 500 kronor till sin systerdotter Kristina Margareta Persdotter (1871-1952) och hennes man Anders Erik Persson (1861-1942). Erik Olof behöll samtidigt avverkningsrätt på fastigheten i tio års tid på alla tallar och granar med en storlek av minst 8 verktum utanpå barken på 4 fots höjd. Han skulle även ha rätt att röja upp nödvändiga vägar och vältplatser, samt rätt till stränder och vattendrag för att forsla fram virket till allmänna flottleden. I samma försäljning ingick även huset på Forsnäs 1:14.

Erik Olof hade redan 1895 köpte ytterligare en fastighet i Forsnäs, nämligen 1:7, för 1050 kronor av Henrik Henriksson Sjölén. Denna fastighet var också på 1/4 seland och låg alldeles intill Forsnäs 1:6. Fastigheterna låg längst uppe i byn vid gränsen mot Imfors och Ramsele församling. Denna fastighet ägdes fortfarande när Erik Olof dog. I bouppteckningen står denna fastighet antecknad till ett värde av 1000 kronor. Man ser också att han hade kvar en del lös egendom i Forsnäs, bl.a. flera jordbruksredskap och åkfordon. Det var gödselkärra, fjäderhärva, plog, lasttrilla, gigg, åksläde och åktrilla. Det fanns även lite möbler upptagna i form av skåp, skänk, säng, träsoffa, bord och stolar. Totalt var bouppteckningen på över 16 000 kronor (året var 1905).

Änkan Emerentia sålde Forsnäs 1:7 året därpå, 1906, till Daniel Peter Rydstedt för 3500 kronor. 

Jag har tidigare skrivit lite kort om Erik Olof Nylén, vilket läsas på följande länk:

https://adals-liden.blogspot.com/2009/08/hantverkarhuset-i-ramsele.html

 

Ådals-Lidens nya kyrka, del 6

Efter att kyrkan tagits i bruk så verkar behovet av sockenstämma minska, eftersom det ofta bara var en sockenstämma per år för Lidens församling (som den hette på den tiden). Man höll betydligt fler sockenstämmor för Resele församling, vilket kanske var enklare eftersom kyrkoherden fanns i Resele.

Vid sockenstämman den 13 maj 1821 diskuterade man målning av kyrkan utvändigt. Man tyckte det var nödvändigt att göra det under sommaren. Man var dock osäker på vilken färg som bör användas, mjölkfärg eller oljefärg. Man hade också redan ett lindrigt kostnadsförslag från mäster Hagmansson på mjölkfärg. Församlingen visste inte om mjölkfärg kunde vara en grund för att sedan måla oljefärg ovanpå. Man beslutade därför att kyrkan skulle målas med oljefärg i sommar. Väggen ska målas ljusgul med vita pilastrar, list och infyllning i fönster och dörrar. Fönster och dörrar ska vara kopparfärgade.

Prosten hade under föregående vinter sökt efter någon säker, kunnig, ärlig och nykter verkmästare för kyrkans målning, men inte fått något bra svar. Kyrkvärden och gästgivaren Markus Markusson skulle resa ned till Mineur och Östlund för att försöka kontraktera en eller båda av dem för kyrkans målning. Man beslutade att avvakta med målning invändigt tills alla snickerier är klara på insidan. 

Förmodligen kan man anta att kyrkan målades under sommaren 1821 och att det var Östlund som fick uppdraget att måla kyrkan. Detta baseras på att det i kyrkoräkenskaperna från 1 maj 1821 till 1 maj 1822 finns en utbetalning till målaren Östlund på 136 riksdaler banco. Den totala räkningen var på 309 riksdaler riksgäld. Samma år betalade man ut 16 riksdaler banco på Erik Moströms räkning, fast räkningen verkar inte godkänd ännu. Till Markus Westerlund betalade man 1:16 riksdaler i ersättning för målning och till Nils Lidén 6:32 riksdaler för fönster och målning.

Protokollet från sockenstämman den 7 juni 1822 visar att kyrkans ekonomi inte var den bästa efter alla kostnader för kyrkobyggnaden. Det fanns en brist på drygt 170 riksdaler banco i kassan, bl.a. en revers till kyrkvärden Markus Markusson. Man uppmanade ungdomar, både skatteböndernas barn och tjänstehjon, till frivilliga gåvor för att fylla kyrkokassans brist och för bidrag till kyrkans värdiga inredande och målning. Varje oförmedlat skatteseland skulle också betala in 8 skilling banco och 12 skilling för varje matlag för torpare, inhyseshjon och båtsmän. Protokollet visade även att man sköt upp målning invändigt p.g.a. årets knappa tillgångar.

Bogårdsmuren skulle byggas upp under sommaren, så mycket som kan hinnas med. Ej framförd sten skulle föras fram innan nästa vår.

Man beslutade också att gamla kyrkan skulle plockas ned under sommaren 1822, om tid fanns för detta. Inventarierna skulle sedan säljas på auktion. Det dugliga virket från kyrkan skulle användas till sockenmagasinet. Vid sockenstämman den 5 maj 1823 beslutade man att torparen Zachris Pehrsson ska vara ansvarig för kyrkans och klockstapelns nedmontering, samt att materialen sorteras och förvaras.

Fortsättning följer >>

Ådals-Lidens nya kyrka, del 5

Byggmästaren Erik Ersson föreslog vid sockenstämman den 1 oktober 1820 att man skulle gå till syn och besiktning av nya kyrkan för församlingens säkerhet. Ordföranden (prosten) vid mötet föreslog att några utsocknes förståndiga och oväldiga män skulle delta vid synen också. Församlingens ledamöter tyckte dock inte att det behövdes några utsocknes biträden. Prosten ville ändå för sin del låta kalla nämndemannen Erik Eriksson i Tängsta och bonde Pehr Månsson i Norrtannflo. Församlingen utsåg till sina ombud nämndemannen Hans Ersson och bonden Anders Svensson i Norrmoflo, bönderna Pehr Pehrsson i Lidgatu och Erik Pehrsson i Västanbäck. Man ansåg att kyrkans sexmän och rotarnas ordningsmän också skulle närvara. Alla som i övrigt hade något att tillföra vid besiktningen var också välkommen att närvara vid den. Besiktningen ska ske dagen därpå, den 2 oktober kl 10 på förmiddagen.

Vid samma sockenstämma anmälde byggmästaren att han var ganska ringad belönad för sina bekymmer, arbete och möda vid uppförandet av nya kyrkan. Han önskade någon tillökning av sitt arvode, men församlingen ansåg att de inte kunde fatta beslut om detta innan arbetets godhet har prövats och godkänts. De lovade dock att byggmästaren skulle erhålla ett tillskott på 50 riksdaler riksgäld efter fem års tid om man under tiden inte upptäckt bristfälligheter och fel på kyrkan p.g.a. dessa uppförande.

Dagen efter genomfördes syn och besiktning av kyrkan. Närvarande förutom tidigare nämnda ombud var adjunkten Nils Frisendahl, räknings- och byggnadsförvaltaren Marcus Marcusson i Näsåker och kyrkvärden Henric Ersson i Näsåker. Flera av ordningsmännen var också närvarande samt några av församlingens skattebönder. 

Kyrkan befanns vara byggd med korsvirke, allt i enlighet med ritning gällande längd, bredd och höjd till takbandet. Man kunde inte bedöma takets eller tornets höjd. Tornpelarna i sakristian hade med församlingens bifall flyttats in i korsvirkesväggarna istället för att stå mitt på golvet. Tornet har även gjorts bredare, åtta alnar istället för sex alnar, för att få rum för två klockor i tornet. Underredet var uppsatt på pelare, men synemännen kunde inte bedöma om detta var tillräckligt eller starkt nog. I övrigt gjordes följande noteringar om bristfälligheter.

1. Golvet i stora gången var redan lite gungande och rörligt.
2. Brädbeslagningen både inuti och utanpå kyrkan var inte verkställd av väl torkade bräder, vilket gör att det kan skrida ur sin fodring. I synnerhet eftersom bräderna var vända med kärnsidan än ut, än in. Spikarna var inte heller indrivna helt.
3. Korsvirket var på flera ställen skadade p.g.a. misshugg och ej så sammansatt för styrka och varaktighet.
4. Grundmuren var inte helt efter vattenpass, och på flera ställen förhöjd med lösa stenflisor. Särskilt på den västra sidan.
5. I tornet hittades en bjälke så bristfällig och illa fogad. Den kan omöjligt svara med den fasthet som fordras av den.
6. Flera av valvbågarna befann sig utanför sin räta linje mot de övriga, vilket gjort att spikarna inte fått tillräckligt fäste i valvbågarna från brädorna. Det är risk att de lossnar.

Ordförande frågade sedan de församlade om det fanns något mera att anmärka på och fick svar Nej tillbaka. Byggmästaren Erik Ersson hade inget invända mot dessa anmärkningar, men han sa att byggnaden kostat honom mycket bekymmer och möda, samt att han trodde att den skulle stå. Man beslutade då att återstoden av hans arvode skulle utbetalas, 63:16 banco. Byggmästaren skulle dock ansvara för byggnaden i fem års tid. Man avtackade byggmästaren och avslutade besiktningen.

Om dessa brister åtgärdades på något vis kan man inte utläsa av de bevarade protokollen från sockenstämman, men snart skulle den första gudstjänsten i kyrkan genomföras.

Om man läser kyrkoräkenskaperna ser man att den sista predikan i gamla kyrkan var den 15 oktober 1820 och den första predikan i nya kyrkan var den 22 oktober. På några ställen är den 20 oktober antecknad som invigningsdatum för nya kyrkan, men det är inget datum som man kan utläsa här. Vid sista predikan fick man in 4 riksdaler i hovkollekt och vid första predikan fick man in 46 riksdaler, så man kan anta att det var många besökare vid första predikan i nya kyrkan.

Veckan därpå den 29 oktober genomfördes det första bröllopet i nya kyrkan. Det var nämndemanssonen Marcus Westerlund i Västanbäck som gifte sig med bondedottern Christina från Näsåker. Man har antecknat i vigselboken att det var det första bröllopet i kyrkan.

Man kan gissa att den förste som begravdes i nya kyrkan var nämndemannen Pehr Pehrsson i Västanbäck, vars begravning var den 5 november. Pehr hade dött av ett nedfallande träd i skogen i en ålder av 65 år.

Kyrkan var därmed klar för att användas, men den var inte helt färdigställd ännu. Det återstår t.ex. målning både utvändigt och invändigt. Återkommer omkring ytterligare arbete som gjordes med kyrkan.

Totalt bodde 559 personer i Ådals-Lidens församling året 1820, enligt statistik som finns bevarade. Det fanns t.ex. 53 bönder på egna hemman, 10 bönder på andras hemman och 15 torpare. 

Fortsättning följer >>

Ådals-Lidens nya kyrka, del 4

Man kan anta att bygget av kyrkan pågick åtminstone från sommaren 1818 och framåt. Bland annat ser man i kyrkoräkenskaperna att man betalade för spik från Graninge bruk i april 1819. Spiken kostade vid detta tillfälle 341 riksdaler banco, så det var uppenbart en stor kostnad. Det finns inte några protokoll i sockenstämman mellan juni 1818 och juni 1819, så man vet inte riktigt hur det framsteg.

Vid sockenstämman den 6 juni 1819 önskade Erik Ersson att församlingen beviljade något arvode och kost för en medhjälpare vid bygget. Församlingen ville dock hålla fast vid den tidigare överenskommelsen, men lovade någon ersättning om arbetet blev väl utfört. Ingen uppgift finns vem som var medhjälpare till byggmästaren.

Man diskuterade även hur många dagsverken torpare och hantverkare skulle göra i förhållande till skattebönderna. De ville inte göra mer än vart femte dagsverket. Frågan skickades vidare till Konungens Befallningshavandes för prövning och beslut.

I räkenskaperna för nästa räkenskapsår (1 maj 1819 till 1 maj 1820) finns många tillfälliga kostnader för den nya kyrkan. Det var t.ex. 50 riksdaler till byggmästaren, 132 riksdaler för fönsterglas, skärning av glas och mera spik. Spiken var från 3 tum upp till 10 tum. Det var även linolja, tjära och lite målarfärg. 

Den 6 januari 1820 vid sockenstämman bestämdes att torparen Zachris Pehrsson i Näsåker tillsammans med torparen och timmerräknaren Erik Danielsson Moström från Sörmoflo skulle åta sig snickeriet i kyrkan, d.v.s. fönster, dörrar, bänkar, och altare. Zachris och Erik var allmänt känd för sin skicklighet med snickerier. De skulle dock först beräkna vidden av detta arbete, så att man kunde nå en överenskommelse omkring detta arbete. Man ansåg också att bänkdörrar från den gamla kyrkan skulle kunna återanvändas till nya kyrkan. För detta behövdes virke av goda snickarbräder skaffas fram. Daglig kost ska också lämnas till snickarna efter skatterök, och om någon uteblir ska 32 skilling riksgäld erläggas till vardera.

Man beslutade också om en extra avgift till kyrkobyggnaden. Åtta skilling banco för varje oförmedlat skatteseland och tolv skilling banco per matlag från torpare och hantverkare. Vite på en riksdaler banco om man inte betalade i tid.

Vid sockenstämman sommaren 1820 var det många frågor rörande kyrkobygget. Bönderna Nils Nilsson och Anders Andersson i Forsnäs har sagt att de tillhör Ramsele socken, men de kunde inte påvisa detta. En ansökan skickas därför till Konungens Befallningshavandes gällande deras del i material, arbete och byggnadshjälp.

Byggmästaren Erik meddelade att han behöver resa hem i åtta dagar och att under hans frånvaro ska arbetet tillses av Anders Pehrsson i Moflo och av torparen Moström. Han önskade även några ytterligare saker, vilket alla beviljades:

1. Ett ytterligare förskott på arvodet, 20 riksdaler banco.
2. Att varken åldringar eller underåriga ska skickas på kyrkoarbete.
3. Att gillbart manskap inte ska bytas ut inom tre dagar.
4. Att Johan Olofsson på Fransåsen, som är fattig och boende långväga ifrån samt biträder vid byggmästarens resor, inte ska behöva kosthålla byggmästaren vid kyrkoarbetet.

Kyrkan började nu tar form och bygget gick framåt med god fart. Snart är den klar för första gudstjänsten, men det återkommer jag till i nästa inlägg.

Fortsättning följer >>

 

Ådals-Lidens nya kyrka, del 3

Protokollet från nästa sockenstämma den 18 januari 1818 berättar att byggmästaren Erik Ersson vid senaste besöket i Lidens socken förklarat att den tomt där gamla kyrkan står på var för begränsad för att bygga en ny kyrka på. Grunden var även mycket "vattenfull" och för osäker för en ny kyrka. Komministern Olof Sundvall hade därför, på anmodan av prosten Berlin, undersökt med församlingen om att bygga kyrkan ute på mon. Kyrkan skulle då ligga på säker grund och ha tillräckligt med utrymme. Den skulle då ligga strax intill vägen till Forsås. Församlingen gillade förslaget utan en enda invändning.

Den 21 juni samma år var byggmästaren åter närvarande vid sockenstämman. Erik hade då fått en ny ritning på kyrkan där man kompletterat med torn. Han sa att han inte kunde åtaga sig och ansvara för kyrkobyggnaden om han inte försäkrades ett arvode som byggmästare på 200 riksdaler banco. Erik önskade också kost och boende under arbetet. Efter lite jämkning minskades arvodet till 200 riksdaler riksgäld, vilket motsvarade drygt 133 riksdaler banco. För detta arvode ska kyrkan efter vederbörlig syn överlämnas fullbordad till grund, väggar, valv och tak enligt den erhållna ritningen. Enligt nådigt tillstånd kan den byggas med korsvirke. Anordning för läktaren tillhör detta kontrakt också. När det gäller övrig inredning av bänkar både ner i kyrkan och på läktaren ska församlingen och Erik längre fram överenskomma.

Församlingen beviljade också gästgivaren Markus Markusson befrielse från material och dagsverken för sitt hemman. Han erhöll befrielse eftersom han tidigare åtagit sig arbetet med anteckning av materialen och dagsverken, förande av räkningar och övrig omvårdnad av den nya byggnaden.

Man fastställde också stadgar för att åstadkomma ordning vid kyrkobyggnaden. Stadgarna bestod av sex punkter.

1. Vite på 1 riksdaler utdelas till de som inte avlämnar material på utsatt dag och tid, med korrekt kvalitet. Materialet förväntas då levereras vid ett senare tillfället, eller att den köps in för den enskildes räkning till det pris som kan erhållas.
2. Vite på 8 skilling per timme om någon kommer för sent till sitt dagsverke eller uteblir från det efter givet tecken.
3. Arbetet påbörjas kl. 6 på morgonen med kort bön. Det pågår till kl. 7 eller 8 på kvällen. Klockan 10 på förmiddagen och 3 på eftermiddagen sker klämtning för matrast, och en halv timme senare när den är klar. Klämtningen sker av sockenstugumannen och av Prästbordets torpare under var sin vecka.
4. Byggmästaren och hans ombud ska mötas av aktning och vördnad. Vite om 2 riksdaler ska erläggas vid brott mot detta.
5. Alla förfallna böter antecknas av byggningsuppsyningsmannen Markus Markusson och betalas till församlingens sexmän till kyrkokassans fördel.
6. Dagsverken ska göras av både bönder och torpare efter byarnas läge inom socknen (efter husförhörsboken). Varje rök genomför tre dagsverken i rad.

Dagen efter midsommardagen, den 25:e, ska levererat virke och stenar uppgivas, granskas och antecknas av de sockenbor som anmodats leverera till detta datum. De som inte flyttat över sin andel stenar från gamla kyrkan ska med det snaraste fullgöra sina skyldigheter.

Fortsättning följer >>

Ådals-Lidens nya kyrka, del 2

Ritningar på den nya kyrkan visades upp vid sockenstämman den 14 september 1817. Troligtvis var de gjorda av byggmästare Geting eftersom det i kyrkoräkenskaperna finns anteckningar om att man den 6 februari 1817 betalat ut 4 riksdaler till Geting för grundritning av gamla kyrkan och en projektritning för nya kyrkan. Prosten tyckte fortfarande att församlingen skulle anlita Geting eftersom han förstod sig på sådant arbete och han kunde lämna borgen för kyrkans fullbordande.

Men församlingens ledamöter hade en annan uppfattning. De hade uppenbart släppt tanken på Johan Mattsson som byggmästare, kanske var han upptagen av bygget av Fjällsjö kyrka som var klart 1818. Istället föreslog de nu bonden Erik Ersson från Holmträsk, Åsele. Han hade med stor skicklighet byggt Fredrika sockenkyrka. Man trodde att han kunde lämna bättre villkor för byggandet än Geting. Stämman beslutade att Erik skulle hitkallas till församlingen med express för att diskutera frågan. Johan Olofsson på Fransåsen åtog sig uppdraget att hämta hit Erik. För detta skulle han få 4 riksdaler.

Redan två veckor senare var det åter sockenstämma, den 28 september 1817. Byggmästaren Erik Ersson var då närvarande och åtog sig att uppföra den nya kyrkan i enlighet med ritningen. Dock ville han hellre bygga kyrkan med korsvirke istället för att timra den. Det skulle kosta mindre järn och ställningsvirke än att timra. Stämman beslöt att anmäla denna förändring till Konungens befallningshavande (d.v.s. landshövdingen) eftersom man gillade det nya förslaget. Man hade nämligen också sett att det inte fanns så mycket timmer att återanvända från gamla kyrkan.

Protokollet visar också att man provat staka ut den nya kyrkan på den gamla kyrkoplatsen. Man såg då att den nya kyrkan skulle bli så stor så den skulle sträcka sig in på klockstapelns område också. Dock ansåg man att klockstapelns varaktighet inte skulle bli så lång så man önskade istället att få sin nya kyrka försedd med ett torn med två mindre klockor. Byggmästaren ansåg att det var möjligt att bygga ett torn i korsvirke ovanför sakristian. Församlingen ansåg att detta var ett bra förslag så man skulle slippa extra kostnad senare för en ny klockstapel. Man skulle därför anhålla om även ett tillägg för en tornbyggnad till Konungens befallningshavande. Detta innebar om jag förstår protokollet rätt att man samtidigt uteslöt av bygga in sockenstugan i kyrkan. Den skulle bli utan eldstad i så fall och det skulle inte lämpa sig i denna kalla landsorten.

Byggmästaren lovade att återkomma med förslag på de material som behövdes för bygget och vilka som kan anförskaffas under kommande vinter.

Samtidigt beslutade man att kyrkvärden och gästgivaren Markus Markusson i Näsåker, mot billigt arvode, skulle anteckna de levererade materialen. Han skulle även ge förslag på lämpliga dagar för att leverera materialet. Om församlingens ledamöter inte levererar det material som förväntas på utsatt datum, ska vite om 1 riksdaler banco betalas till kyrkan.

En byggnadskommitté tillsattas också vid denna stämma. Den bestod av komministern Olof Sundvall (i prostens frånvaro), kyrkvärdarna Johan Andersson i Lidgatu och Hans Ersson i Moflo. Församlingens sexmän skulle också ingå i kommittén. Det var Hans Persson i Moflo och Erik Jakobssom i Rå som var sexmän vid tidpunkten. Kommittén kunde besluta om vissa saker rörande leveranser av material, arbetsuppgifters fördelning, anskaffande av redskap m.m., utan att behöva ta detta vid en sockenstämma. De skulle dock avge en berättelse vid varje sockenstämma.

Fortsättning följer >>