Här kommer fortsättningen på artikeln i Västernorrlands Allehanda den 21 december 1891.
Få äro de märklige män, som leda sina anor från Liden. En af dem blef professor i Lunde och hette Elias Lidfors. Hans fader var bonde och Lidens första gästgifvare*). Befordringsdata äro: magister i Lund 1811, Eloqv. docens derstädes s. å., adjunkt i romersk vältalighet 1817, professor i samma vetenskap 1820. Dog 1825, 38 år gammal, enligt här gängse berättelse förgifven af afundsmän.
En magister i Åbo, utnämd dertill 1789, sedan han 5 år varit student, var Erik Häggqvist från Hæggsmo.
Samma slägt från Häxmo finnes ännu. Dess hufvudman sitter på byns största och förmögnaste hemman; corps de logiet, ett gammalt ståtligt tvåvåningshus med mansardtak synes vida. Derifrån utgick för icke länge sedan ännu en yngling och beträdde den lärda vägen. Han hette Hans Petter Häggqvist, var min skolkamrat i Hernösands skola, satt i dess gymnasium, låg vid Uppsala akademi och vardt prestvigd. Tjenstgjorde som predikant, ehuru aldrig som ordinarie, var en tid lärare vid Sollefteå privata läroverk, men fick lungsot och anträdde med Hernösandsskeppet Angantyr en resa till varmare länder. Han var full af hopp, då han i slutet af 1885 en dag tryckte min hand och lofvade mig bref och dagbok. Jag fick begge, men då var han död. Den 14, kl. 2 e. m. mars 1886, tre dygn före skeppets ankomst till Algoa Bay, sänktes liket under öfliga böner i hafvet. Grafven är belägen på Lat. = 36°14', Long = ost 21°46'.
Han berömmes af kamrater som en vänsäll man.
Reqviescat in pace!
Många äro de af Ådals-Lidens barn, som fått sina grafvar i vatten, dock icke så många gammalt i verlden, som nu.
Flera gånger ha barn drunknat i brunnar och vattusåar eller annorledes i vatten ömkligen låtit lif sitt till.
Fullväxt folk frunka i forsarene; det är timmer- och brädflottningar, som fordra allt flera lif ju längre fram i tiden man kommer. Laseleforsen tar många, Aqvislan desslikes, Katalandax, Lin-Inges och Nämforsen ej färre, Mokrokin i Resele en och annan o. s. v.
Is och tjocka narra båtarne från rätta stråten, der färgsundet går ofvanför Nämfors. Det lefvande, som kommer inom den linie, der forsen med fart börjar suga till sig vattnet, har död och graf inom en minut, kort att lefva igenom, lång att fasa uti.
På det sättet drunknade en öfverlastad bonde, som skulle fara öfver vid "plågan"**), och på det sättet ha många nu förgätna män och kvinnor känt valkiga händer darra och hård hug mjukna inför döden i Nämfors.
De oftast förekommande dödssätten äro annars stenpassion, tvinsot, lungsot, bråddöd, barnsbörd, håll och stygn, gulsot och så farsoterna. Några dödes äro särskildt värda att antecknas. "Den 16 sept. 1751 dog Nils Johansson i Mofloo, som legat på säng borrtagen i många år, post visum 66 annons". "Den 7 nov. 1758 begrofs enkan Marsta Hansdotter från Lidgatu; som bortkom i skogen den 13 Fber. och igenfans den 4 nov. 80 åhr gl". En gubbe är funnen död i ett kvarnhus mellan Öfverå och Degersjöberget, en barnsängskvinna brinner upp några dagar efter förlossningen. Eld har fastnat i hennes kläder. Hon är 27 år. En annan dör oförlöst och "sörjes af 10 späda och värnlöse barn". En dräng krossas af en timmerstock, en annan genom ett jordras, en tredje ihjältrampas af en yr häst. Olyckan slår ned på många sätt och klipper utaf det sträfva släplifvet, som ändock är så kärt. Dödsfallen upptecknas och förses med nakna uppgifter, som föga säga.
I senare tid säges ej mycket om hur de varit och haft det, de som dödt. Jag har dock funnit ett ställe, der antecknaren sjelf sörjt en "oskylden" och beklagat hans död.
Den kärfva, ortografiskt bristfälliga, gammalsvenskan verkar här som den sannaste och kraftigaste färg — det är den sanna tidsbelysningen öfver historian: "1809 dödde efter en ährbar stilla och dygdig färd wandell ung. beskedlige bonden Pehr Pehrsson i Söderfors af ett, Genom oförmodat häftigt öfverkommande snöfall från en hög och brant backe vid Stora Elfwen, då han der förbi gick wid ena Stranden. Ætas 24 åhr, 3 månader. Han fördes till Sin hvilokammar med anhörigas och wänners ömmaste åtfölje, anständigt och hederligen den 19 Martti".
Sjelfmord förekommer under detta århundrades första hälft summa två gånger. Det var 1848, revolutionsåret, som häradsrätten resolverade och beslöt, att i tysthet skulle begrafvas en torpare, som hängt sig i skogen.
Från 1751 till 1790 eller under 40 års tid är intet enda oäkta barn antecknadt. Då föder pigan Anika Jakobsdotter oäkta sonen Petrus. Ett af olycksbarnets faddrar är prestsonen Andreas Harelius som ännu skrifves studiosus, det han ock 10 år förut var.
Det andra "oäkta" barnet kommer efter 8 år, 1798. Föräldrarne äro lappar,
Bland testes vid dopet äro bland andra drängen Nils Hansson, "tjänar loco citato", och pigan Carina Hansdotter, "tjänar ibidem nunc temporis"!
1792 födas "Trilingar" till verlden.
Detta är några data.
Hvad presterna ha lagt minsta vigten vid, siraterna så att säga, ha ibland varit af större intresse och ett ogemenare nöje för läsaren 100 år efter dem, än de kunnat drömma. Med några ord och, utan att det varit afsigten, ha de gett en historia om ett kärnslägte, som är multnadt nu och varit det länge; med några hieroglyfer en berättelse om hård nöd och tunga bördor; med ett par krokar i marginalen en annan om annat.
De fromma fäderna ha haft sina bedröfvelser såsom vi har våra, men i allt synas de varit säkra och sadelfasta, om också icke så lärda — och i lust och nöd ha de varit trogna kung och fädernesland.
Comministern Nils Flodstedt börjar sin journal för år 1790 med en from önskan: "Gud gifwe wårom Konung frid och et godt Regemente!!!" Den fromme mannens bönesuck är två gånger understruken. Som bekant var Sverige under Gustaf 3 den tiden i krig med Rysslands-Katrina.
Som presten önskade: fred vardt, i Wärälä, det året.
Två år derefter upprepar han sin bön från krigsåret: "Gud gifwe wår Konung frid och et godt Regimente!".
Som presten önskade: kungen fick det året frid. H. m:jt togs in i den ändlösa hvilans rike mars samma år, men knappast såsom presten skulle önskat.
*) Det berättas ännu, att en gång hade dåvarande professorn, efter många års bortavaro, berättat de sina att han skulle komma hem. De skulle hemta honom med häst och kärra i Sollefteå, dit han skulle följa en strömmingsbåt eller haxe. Men ingen mötte skjutspojken och denna vände derför om och for till obygden igen. Efter den dagen frågade gästgifvarmor, glömsk af alla de år, som gjort hennes son till en medelålders herre och lärd man, hvarje vägfarande och äfven professorn sjelf, då han slutligen och okänd kom tillbaka: "Ha'n sett tell n'Elias vonn naho"?
**) Det fins två plågor i Liden: Hans-Svens-plåga och Märkes-plåga!!! Plåga är en hög backe, en plåga att berga och en plåga att gå. Uttrycket fans för mer än 100 år sedan.
