Ådals-Liden gammalt i verlden, del 1.

I Västernorrlands Allehanda publicerades en artikel skriven av Pelle Molin fördelade på två tidningar den 19 och 21 december 1891. Rubriken är Ådals-Liden gammalt i verlden. Pelle Molin har studerat kyrkoböckerna för Ådals-Liden sedan 1751 och skrev en sammanfattning av det han hittade. Jag börjar med första delen av artikeln nedan.

Ådals-Liden gammalt i verlden

Några präktiga gamla böcker ligga framför mig. En är bunden i pergament, de andra i papp, men äfven dessa gamla.

De berätta med den sirligaste tyska piktur (gammelstylen:) eller med oläsliga krumelurer historien om ett århundrade i en ådalsvrå, om hur bönder, torpare och nybyggare ströfvat, släpat och blefvo jordade till sina föregångare i samma bittra lif.

Det är som att försättas till en annan verld. Några korta kärfva ord på tung gammalsvenska och man är som genom en volt satt midt uti den! Man ser presten sitta med gåspennan i hand och pränta i pergamentsboken "död i den gångbara febern" och framför honom står en vördnadsfull bonde och har berättat, att nu hade farsoten tagit det sista af alla hans barn och att nu var stugan tom. Det var ingenting att göra vid det. I samma kolumn stod ofvanför detta, samma feber utpekad; nedan skola namnen på nya offer trängas på det grova papperet, i samma smala kolumn. Så går bonden ut och hem till sitt, och presten får åter rufva på den pinande tanken: skall herren aldrig upphöra att lägga sin tunga hand öfver oss? Ty i den otäta stuga, der han bor med de sina, hafva de äfven burit ut lik; granriset efter det senaste, men kanske ej det sista, spåras ännu i snön. Presten vet ej, men han skrifver i marginalen: Fiat voluntas tua — ske din vilje.

Jag trodde att jag i dessa gamla kyrkoböcker skulle få glädja mig åt mycken munklatin och gladde mig åt att få se latinsk grammatika hädad af lärda män. Ciceronianskt latin mins jag ännu med fasa.

Men utom de obligata ejusdem, ibidem, hoc loco, hujus och ætas finnes högst obetydligt utaf romarspråk.

Den äldsta boken berättar från år 1751.

Böckerna från föregående tid ha säkerligen kommit bort, ty Liden hade 1751 redan länge bildat egen församling.

Resele är moderförsamling i sista hand.

Sånga lärer varit det derförut. Vid tiden för ådalens första odlande och bebyggande var dess kyrka och prest den enda religionsapparaten för hela landet ofvanför, så långt som folk bodde eller teg var bruten.

Den första prest, som pergamentsboken talar om, dog 1754. Han får ett vackert eftermäle: "Den 25 Julli dödde och den 30 ejus begrofs saling her Comministern wäl ärewördige och wällärde herr Pettrus Harelius uti förnämt folks närwaro, sedan han Berömligen och til alt folks nöje förwaltat sit dyra ämbete här wid församlingen uti 26 åhr, under mycken krops bräcklighet och beswärligit resande. Siukdomen begyntes med hold och stijng och ökades sedermera med swuldnad under bröstet — lefnadstiden har warit 59 åhr och några månader".

Här träffas första gången hold och stijng som dödsorsak, för att sedermera, under det återstående af århundrandet, dominera i dödskolumnen, så vidt ej farsot härjar. De visste heller ej namnet på sina sjukdomar gammalt tillbaka. Influensan synes ha farit fram med våldsamhet under senare hälften af 1700-talet, men kallas "sweda och wärk i alla leder sampt hufwudwärk". 1759 dog ett barn i "koppfeber" och efter detta går koppfebern under flera år tillsammans med hold och styng.

Till århundradets slut angifva böckerna tydligt fyra perioder, då kopporna gått. Perioderna börja 1759, 1774, 1782 och 1795 och räcka vanligen för hvarje gång två år. Om ett af offren är antecknadt, att "lappmannen Sjul begrafdes Die ascensionis Christi"*).

1765 börjar "den gångbara barnfebern", som i början skrefs "okänd barnfeber". Året förut omtalas "den gångbara hetsiga febern", som detta och följande år tager de flesta af dem, som hemfalla åt döden. Efter de knapphändiga beskrifningarne att döma ha vi influensan igen.

År af pröfningar.

Här kommer flera sidor blanka, der födde och vigde skolat antecknas, medan dödskolumnen är starkt upptagen. Ett år viges intet enda par, ett annat födes intet barn till verlden, under det kyrkogården fylles. Presten har öfver födelse- och vigselkolumnernas blanka, gulhvita ytor dragit kort med pennan. De se ut som grafkors.

Detta är det enda, som gifvit honom en ringa omvexling i hans journal, som de åren lydde: "död i den gångbara hetsiga febern" eller "den — — — ejus dem i sama siukdom döder". Endast en och annan dör af ålderdomsbräcklighet eller slukas af elfven, som sedan och i vårt tidehvarf ger så många en våt graf.

Under den del af förra århundradet, som boken äre före, har endast en "hängdt sig sielf". Detta var presten så oförutsedt, att han icke kunde stafva det ovanliga dödssättet riktigt, utan drog till med dt i supinum.

Ådalsborna, den tiden, ha gift sig vid ungefär samma ålder som nu. Då de "Copulerades", såsom det kallades för att låta fint, gåfvo männen morgongåfva, hvars belopp antecknades. År 1755 ger en bonde sin hustru Abluna 150 daler i morgongåfva; en kronofördubblings Båtsman ger pigan Dårdi Ersdotter i lön 15 lod Sifr. Längre fram i tiden gifves morgongåfvan i Riksdaler, plåtar och Riksdaler Specie. Beloppen variera, då det är fråga om riksdaler, mellan summorna 15-40; i fråga om plåtar går ingen gerna öfver 30; af riksdaler Specie ges vanligen ej flera än 10.

En storbonde har varit nog hänsynslös att ge 250 riksdaler specie. Tänk hvilken rad af sölfpolkaler en sådan skulle haft i skåpet!

Bland de copulerade (gifta) år 1758 en handels Betient Johan Högström. Han ger 90 d. s:mt i morgongåfva. Här är det första ej latinserade tillnamn, som möter. Annars är det idel Anders Zakrisson, Pehr Pehrsson, Nils Olsson och dylika söner. Presten har känt betydelsen af den nya tid, som här möter honom, så att hand med den sirligaste stil skrifver namnen, under det han ofvanför och nedanför icke vårdar sig att pränta bondnamn och nybyggarenamn.

*) Kristi Himmelsfärdsdag

Denne Högström var säkerligen från stad och tog endast gifte härifrån. Städerna hade ju monopol på handel den tiden? Jag vill minnas det — och så det, att mig blifvit berättadt, att första handelsboden här i bygden kan en och annan gammal hedersprisse minnas ännu.

1775 började folk sammanvigas. Hittills hade de uteslutande "copulerats". Comministern Nils Drake var det förbehållet att här slopa lite latin. Samtidigt råkas nya tillnamn — och timmerfolk! Hvem skulle ha trott det? Men hvarför ej? Kramforsverket är ju öfver 100 år gammalt?

Mitt minne sviker mig här, så att jag rör på mig okänd mark. Visst är i alla fall, att ett par sågverk funnos någonstädes i Ångermanland redan den tiden. Enligt en uppgift: Lo och Kramfors*).

Det nya tillnamnen egas af en sockenskräddare Nils Wallin**) i Råå, en länsman Erik Edbom och en Timmer Bokhållare Sven Næsslin i Mofloo. Fem år derefter viges timmer Commissionairen Borg och ger Tijio Riksdalen Specie i hemgift, som skedde "Die omniam sanctorum"***).

Då barnen döptes var det angeläget att ha många faddrar och schangtila faddrar. Timmerherrarne, sockenskräddaren och presten förekomma derför vid snart sagdt hvarje dop. Utom dessa förekommer afl. Comministern Harelii son Studiosus Dominus Zacharias Harelius och många år derefter hans yngre broder Studiosus Andreas Harelius, äfven dessa faddrar åt mycket folk. Deras broder Peter blir bonde i Näsåker och föder söner och döttrar; — men i ett nu försvinner slägten eller har kanske tagit andra namn. Detta är händelsen med den adliga ätten Sparrfeldt, (skrifven ibland Sparfeldt eller Sperfelt). Ättlingar finnas ännu, men ha tagit namnet Lidgren. Sparrfeldt den förste var urmakare och idkade här praktik på 1780-talet. Nu 1891 fins här ingen urmakare!

Lappar döptes och begrafdes den tiden ofta i Liden. Den så kallade lappmarken fans då strax utom åkerhagen. Lapparne hade oftast samma slags namn som nu, svenskarne deremot ofta nog — för våra öron — sällsamma namn, detta i fruntimmersväg. Flickorna fingo för det mesta heta Marget, Märeta, Dårdi, Anika, Coecilia, Kierstin, Ingebor, Gundbor, Bidania, Ingri-Maija, Ingri-Dea, men först och sist Abelonia och Abluna, hvilket är förvrängningar af Apollonia. Hvar och en hade en hel hög faddrar eller testes (vittnen), som det kallades på latin. Vid nöddop var det som det kunde: "Inga testes kunde ordenteligen kallas, emedan här war periculum in mora. Barnet blef döt widpas 2 minuter efter födelsen". 

*) Kramfors anlades 1742 af direktör Kramm med 4 ramar och 28 sågblad. När Lo sågverk anlades, veta vi icke, men i slutet af förra århundradet hade det 27 blad och 4 ramar.     Red. af V. A.
**) Efter Wallin finnes ännu en käpp kvar. Lyxartikeln ser nu betydligt ruskigt ut. Mannen var äfven timmeruppköpare.
***) Allhelgonadag.

Fortsättning följer >>