Sitter och letar lite på en amerikansk släktforskningssida för att se om jag hittar några nya uppgifter om personer från Ådals-Liden. Söker i ett register från andra världskriget över yngre män registrerad mellan åren 1940-1947. Hittade följande personer från Ådals-Liden. Jag har skrivit födelseorten precis som det står i handlingen. På flera stod Näsåker, men några är säkert födda i andra byar inom församlingen.
Nils Fardinand Anderson: Han var född den 22 november 1902 i Ådalsliden, Sweden, Europe. Bosatt på adressen 229 Cedar Ave, Minneapolis, Hennepin, Minnesota. Närmast anhörig var Ben Johnson som även var hans arbetsgivare. Han arbetade på Northrup King 1500 N.E., Jackson, Minneapolis.. Han var 5 fot 5 tum lång (ca 165 cm) och vägde 225 pund (102 kilo). Han hade blå ögon, blont hår och ljus hy. Han bar glasögon. Handlingen är daterad 14 februari 1942.
John Blom: Han var född den 25 maj 1907 i Nasaker, Sweden. Bosatt på 633 Avenue E, Bayonne, Husdon, New Jersey. Närmast anhörig var Morris Barrett, hans hyresvärd. Hans arbetsgivare var Electric Boat Co i Bayonne. Han var 5 fot 6 tum lång (ca 168 cm) och vägde 156 pund (71 kilo). Han hade blå ögon, brunt hår och ljus hy. Handlingen är daterad 16 oktober 1940.
Gus Holger Erickson: Han var född den 27 november 1903 i Nasaker, Sweden. Bosatt på 503 Flint St., Laramie, Albany, Wyoming. Närmast anhörig var hans hustru. Hans arbetsgivare var Dewey Burris på 412 Grand Ave i Laramie. Han var 6 fot 1½ tum lång (ca 187 cm) och vägde 170 pund (77 kilo). Han hade blå ögon, brunt hår och ljus hy. Handlingen är daterad 16 februari 1942.
Bror Otto Fangstrom: Han var född den 9 september 1902 i Nasaker, Sweden. Bosatt i Holmes, Albany, Wyoming. Närmast anhörig var hans hustru. Hans arbetsgivare var Wyoming Timber Co i Hanna, Wyoming. Han var 5 fot 10 tum lång (ca 178 cm) och vägde 160 pund (72,5 kilo). Han hade blå ögon, brunt hår och ljus hy. Ett ärr över västra ögat. Handlingen är daterad 16 februari 1942.
Carl Oscar Ledfors: Han var född den 11 januari 1905 i Nasoker, Sweden. Bosatt på R LO #5, Cadiz, Harrison, Ohio. Närmast anhörig var hans hustru Anna. Hans arbetsgivare var City of Cadiz. Han var 5 fot 7 tum lång (ca 170 cm) och vägde 160 pund (72,5 kilo). Han hade blå ögon, brunt hår och ljus hy. Handlingen är daterad 16 oktober 1940.
Bror Emanuel Lidberg: Han var född den 20 augusti 1898 i Odalsliden, Sweden. Bosatt på Glen Route, Aitkin, Minnesota. Närmast anhörig var hustrun. Närmast anhörig var hans hustru. Hans arbetsgivare var Evergreen Mine i Crosby, Crow Wing, Minnesota. Han var 6 fot 1 tum lång (ca 185 cm) och vägde 200 pund (91 kilo). Han hade blå ögon, brunt hår och mörk hy. Saknar två falanger på lillfingret på högra handen. Handlingen är daterad 14 februari 1942.
Erick Anshelm Lidberg: Han var född den 12 april 1901 i Odaliden, Nasoker, Sweden. Bosatt på 810 Forest St., Racine, Wisconsin. Närmast anhörig var Margaret Lidberg på adressen 1642 Murray Ave., Racine. Hans arbetsgivare var B. D. Eisenrath Ganning Co på adressen 702 Racine St., Racine. Han var 5 fot 9 tum lång (ca 175 cm) och vägde 175 pund (79 kilo). Han hade blå ögon, blont hår och ljus brun hy. Ärr på slutet av lillfingret på högra handen. Handlingen är daterad 16 februari 1942.
Rikard Lidblom: Han var född den 22 juli 1897 i Adals-Liden, Sweden. Bosatt i New York, möjligen i Brooklyn. Hans arbetsgivare var Blum Screen Print Corp på 168-39th St, Brooklyn, New York. Han var 6 fot lång (ca 183 cm) och vägde 170 pund (77 kilo). Han hade nötbruna ögon, brunt hår och ljus hy. Handlingen är daterad 15 februari 1942.
Victor Berner Maler: Han var född den 6 januari 1892 i Nasaker, Sweden. Bosatt i Bisbee, Towner, North Dakota. Närmast anhörig var hustrun Martha C. Maler. Han var sin egen arbetsgivare. Han var 5 fot 5½ tum lång (ca 166 cm) och vägde 152 pund (69 kilo). Han hade blå ögon, brunt hår och ljus hy. Ett ärr på vänstra tummen. Handlingen är daterad 27 april 1942.
John Moller: Han var född den 8 maj 1886 i Wigda, Nasoker, Sweden. Bosatt i York, Benson, North Dakota. Närmast anhörig var hustrun Victoria Moller. Han var sin egen arbetsgivare som smed. Han var 5 fot 7 tum lång (ca 170 cm) och vägde 200 pund (91 kilo). Han hade blå ögon, blont hår och ljus hy. Två tatueringar på högra armen. Handlingen är daterad 27 april 1942.
Helmer Sjoden: Han var född den 9 mars 1900 i Nasaker, Sweden. Bosatt på adressen YMCA 13220 Woodward Ave, Higland Parl, Wayne, Michigan. Anställd av D. T. Wedin & Co som finns på adressen 22337 Woodward Ave, Ferndale, Oakland, Michigan. Han var 5 fot 10 tum lång (ca 178 cm) och vägde 158 pund (nästan 72 kilo). Han hade blå ögon, brunt hårt och ljus hy. Handlingen är daterad 16 februari 1942.
söndag 19 april 2020
lördag 18 april 2020
Till farfars ära!
Hade besök igår i Forsnäs av Sven-Olof som brukar hjälpa till med deklarationen åt pappa. Vi började då prata om min farfar och Sven-Olof berättade att han varit i Forsmo när farfar hastigt drabbades av hjärnblödning på påskaftonen 1965. Han höll på med arbete ute i lagårn och blev borta väldigt länge. När farmor sedan skulle gå ut och mjölka så hittade hon farfar avsvimmad. Han hade fått en hjärnblödning och det blev raka vägen med ambulans till lasarettet i Backe. Han dog sedan morgonen efter i sviterna efter hjärnblödningen. Pappa och Alf var där på lasarettet med honom. Detta hände för exakt 55 år sedan idag.
Farfar hette Olof Konstantin Johansson med tilltalsnamnet Konstantin. Han var född den 7 juni 1901 i Forsmo som son till hemmansägaren Johan Olof Olofsson (1875-1950) och hans hustru Anna Karolina Selin (1874-1944). Farfar gifte sig 25 mars 1934 med Ingrid Sundqvist. Farmor var född i grannbyn Imnäs den 5 september 1912 som dotter till torpare Henrik Petter Sundqvist (1874-1967) och hans hustru Inga Karolina Nilsdotter (1877-1918).
Johan Olof hade fått överta ett hemman i Forsmo om 4 seland (1:3) efter sin fader Olof Olofsson. Båda hans föräldrar dog innan Johan Olof hade fyllt sex år så han blev uppfostrad i Imnäs hos Jakob Eliasson och hans hustru Greta Johanna Henriksdotter. År 1904 sålde Johan Olof stora delar av hemmanet till Sandö sågverksaktiebolag. Han fick 4500 kronor för hemmanet. Johan Olof behöll 77/100 seland av hemmanet som fick beteckningen Forsmo 1:8. Namnet på den ny lägenheten blev Katrinelund.
Farfar köpte sedan 1945 hemmanet tillsammans med sin bror Elof Kristoffer Johansson. 1959 köpte han Elof Kristoffers del så han blev ägare av hela Forsmo 1:8, Katrinelund.
Farmor och farfar fick fyra barn tillsammans mellan 1934 och 1952, tre söner och en dotter. Min pappa är äldst i syskonskaran. Axel, Alf, Anders och Karin hette barnen.
Eftersom farfar dog drygt 6 år innan jag föddes så har jag naturligtvis inga minnen av honom. Han tyckte inte heller om kameran så det finns inte så många kort kvar på honom. Jag har inte heller hört så många historier om honom. Om någon har någon historia eller minne av farfar skriv gärna en kommentar nedan.
Av Sven Olof fick jag höra en historia när Sven Olofs farfar Bror Danielsson, Sven Olof, farfar och pappa var hos Sandlunds i Forsnäs för att hjälpa till med höskörden. Vid en rast så pratade de lite och då började Bror att skoja med farfar och berätta om en traktor som farfar köpt vars framhjul åkte i luften när man använde lyften där bak. Farfar blev lite förnärmad av detta och kontrade tillbaka. "Jag känner en som köpte en traktor som inte fungerade." Då blev Bror alltså tyst och slutade skoja. Han hade nämligen köpte en traktor i Lo utanför Nyland och körde hem den. Han kom ända till Krånge innan de fick ringa efter hästhjälp för att få hem traktorn. Traktorn startade bara en gång till innan den ställdes utan för gott. Men det blev en rolig leksak för Sven-Olof och hans kompisar där de kunde brumma runt med.
När jag växte upp så hade vi får hemma i Forsnäs. Vi hässjade hö i många år innan hötorken ersatte hässjan. Jag fick lära mig att en hässja är som ett konstverk. Det går inte att fuska där. Vi mätte längden på troerna så att de längsta skulle användas överst i hässjan och det kortaste längst ned. Hässjan skulle luta in på sidorna. Vid dubbelhässja skulle alltid den grövre änden av troan läggas utåt på hässjan. Viktigt också att man gjorde enbart enkel eller dubbelhässja. Det fick aldrig vara fler än två hässjor ihop. Sedan var det också viktigt vilka stabbar man använde. A-stabben användes vanligtvis enbart till att hässja halm. Kommer inte ihåg vad den andra stabben kallades för, möjligen E-stabb. Den användes till höhässjan. Sedan var hässjningen en konst i sig. Jag fick inte hässja från början utan det fick de äldre göra. Här var viktigt att "stapla" höet på rätt sätt i hässja. Höet skulle ligga som lager vertikalt på troan. Då skulle vattnet bara rinna rakt igenom uppifrån och ned. Man fick aldrig lägga på en liten tuss och ytterligare tuss uppe på, då blev det bara mögel i hässjan om det var en regnig sommar. Man måste lägga tillräckligt mycket på troan direkt. Vanligtvis var det fem troer med hö och på den sjätte troan lade vi vatteflon. Jag som yngst i familjen fick sköta om vatteflon. Ett kanske inte så roligt uppdrag, men ack så viktigt. Det var ett tunt lager, ungefär som ett lock över hässjan, som man använde krattan för att lägga på och sedan knackade man den tät med krattan från båda sidorna. Vattnet skulle rinna av vatteflon och ned för sidorna. Slutligen skulle man kratta av eventuellt löst hö på hässjan och kratta runt hässjan så man kunde ta till vara allt överblivet från hässjan till nästa hässja. Ändarna skulle också vara snygga, det fick inte sticka ut någon synlig del av troan där. Vi har alltid haft en eller flera katter hemma, de tyckte om att krypa in under nedersta troan och ligga i skuggan där.
När vi hässjade i Forsnäs var jag inte medveten om att pappas perfektionism för hässjans utseende och utformning kom från farfar. Detta fick jag veta bara för någon månad sedan. Det var lika viktigt för farfar att hässjorna skulle vara snygga och korrekt byggda. Han kanske hade ärvt det från sin far i sin tur. Det var även viktigt att slå alla vägkanter, runt ledningstolpar och bäckar. Allt skulle tas till vara. Pappa var en hejare på lien, jag var mera en hejare på att dra slipsten så pappa kunde vässa lien. Har aldrig fått in rätta knycken för lieslått.
Sven-Olof berättade även att farfar hade långa armar, vilket gjorde att han hässjade hela vägen upp på hässjan utan problem. Han var inte så lång egentligen, enligt sitt värnpliktskort 1,68 lång. Nu förstår jag var jag ärvt mina långa armar ifrån.
Slutligen vill jag visa några kort på farfar, farmor och deras familj. Tack så mycket Karin och Mats. Farfar hade ofta pipan i munnen, precis som min pappa när jag växte upp. Sedan tog läkerolen över där, en ask i veckan.
Farfar hette Olof Konstantin Johansson med tilltalsnamnet Konstantin. Han var född den 7 juni 1901 i Forsmo som son till hemmansägaren Johan Olof Olofsson (1875-1950) och hans hustru Anna Karolina Selin (1874-1944). Farfar gifte sig 25 mars 1934 med Ingrid Sundqvist. Farmor var född i grannbyn Imnäs den 5 september 1912 som dotter till torpare Henrik Petter Sundqvist (1874-1967) och hans hustru Inga Karolina Nilsdotter (1877-1918).
Johan Olof hade fått överta ett hemman i Forsmo om 4 seland (1:3) efter sin fader Olof Olofsson. Båda hans föräldrar dog innan Johan Olof hade fyllt sex år så han blev uppfostrad i Imnäs hos Jakob Eliasson och hans hustru Greta Johanna Henriksdotter. År 1904 sålde Johan Olof stora delar av hemmanet till Sandö sågverksaktiebolag. Han fick 4500 kronor för hemmanet. Johan Olof behöll 77/100 seland av hemmanet som fick beteckningen Forsmo 1:8. Namnet på den ny lägenheten blev Katrinelund.
Farfar köpte sedan 1945 hemmanet tillsammans med sin bror Elof Kristoffer Johansson. 1959 köpte han Elof Kristoffers del så han blev ägare av hela Forsmo 1:8, Katrinelund.
Farmor och farfar fick fyra barn tillsammans mellan 1934 och 1952, tre söner och en dotter. Min pappa är äldst i syskonskaran. Axel, Alf, Anders och Karin hette barnen.
Eftersom farfar dog drygt 6 år innan jag föddes så har jag naturligtvis inga minnen av honom. Han tyckte inte heller om kameran så det finns inte så många kort kvar på honom. Jag har inte heller hört så många historier om honom. Om någon har någon historia eller minne av farfar skriv gärna en kommentar nedan.
Av Sven Olof fick jag höra en historia när Sven Olofs farfar Bror Danielsson, Sven Olof, farfar och pappa var hos Sandlunds i Forsnäs för att hjälpa till med höskörden. Vid en rast så pratade de lite och då började Bror att skoja med farfar och berätta om en traktor som farfar köpt vars framhjul åkte i luften när man använde lyften där bak. Farfar blev lite förnärmad av detta och kontrade tillbaka. "Jag känner en som köpte en traktor som inte fungerade." Då blev Bror alltså tyst och slutade skoja. Han hade nämligen köpte en traktor i Lo utanför Nyland och körde hem den. Han kom ända till Krånge innan de fick ringa efter hästhjälp för att få hem traktorn. Traktorn startade bara en gång till innan den ställdes utan för gott. Men det blev en rolig leksak för Sven-Olof och hans kompisar där de kunde brumma runt med.
När jag växte upp så hade vi får hemma i Forsnäs. Vi hässjade hö i många år innan hötorken ersatte hässjan. Jag fick lära mig att en hässja är som ett konstverk. Det går inte att fuska där. Vi mätte längden på troerna så att de längsta skulle användas överst i hässjan och det kortaste längst ned. Hässjan skulle luta in på sidorna. Vid dubbelhässja skulle alltid den grövre änden av troan läggas utåt på hässjan. Viktigt också att man gjorde enbart enkel eller dubbelhässja. Det fick aldrig vara fler än två hässjor ihop. Sedan var det också viktigt vilka stabbar man använde. A-stabben användes vanligtvis enbart till att hässja halm. Kommer inte ihåg vad den andra stabben kallades för, möjligen E-stabb. Den användes till höhässjan. Sedan var hässjningen en konst i sig. Jag fick inte hässja från början utan det fick de äldre göra. Här var viktigt att "stapla" höet på rätt sätt i hässja. Höet skulle ligga som lager vertikalt på troan. Då skulle vattnet bara rinna rakt igenom uppifrån och ned. Man fick aldrig lägga på en liten tuss och ytterligare tuss uppe på, då blev det bara mögel i hässjan om det var en regnig sommar. Man måste lägga tillräckligt mycket på troan direkt. Vanligtvis var det fem troer med hö och på den sjätte troan lade vi vatteflon. Jag som yngst i familjen fick sköta om vatteflon. Ett kanske inte så roligt uppdrag, men ack så viktigt. Det var ett tunt lager, ungefär som ett lock över hässjan, som man använde krattan för att lägga på och sedan knackade man den tät med krattan från båda sidorna. Vattnet skulle rinna av vatteflon och ned för sidorna. Slutligen skulle man kratta av eventuellt löst hö på hässjan och kratta runt hässjan så man kunde ta till vara allt överblivet från hässjan till nästa hässja. Ändarna skulle också vara snygga, det fick inte sticka ut någon synlig del av troan där. Vi har alltid haft en eller flera katter hemma, de tyckte om att krypa in under nedersta troan och ligga i skuggan där.
När vi hässjade i Forsnäs var jag inte medveten om att pappas perfektionism för hässjans utseende och utformning kom från farfar. Detta fick jag veta bara för någon månad sedan. Det var lika viktigt för farfar att hässjorna skulle vara snygga och korrekt byggda. Han kanske hade ärvt det från sin far i sin tur. Det var även viktigt att slå alla vägkanter, runt ledningstolpar och bäckar. Allt skulle tas till vara. Pappa var en hejare på lien, jag var mera en hejare på att dra slipsten så pappa kunde vässa lien. Har aldrig fått in rätta knycken för lieslått.
Sven-Olof berättade även att farfar hade långa armar, vilket gjorde att han hässjade hela vägen upp på hässjan utan problem. Han var inte så lång egentligen, enligt sitt värnpliktskort 1,68 lång. Nu förstår jag var jag ärvt mina långa armar ifrån.
Slutligen vill jag visa några kort på farfar, farmor och deras familj. Tack så mycket Karin och Mats. Farfar hade ofta pipan i munnen, precis som min pappa när jag växte upp. Sedan tog läkerolen över där, en ask i veckan.
Farmor och farfar och hunden Jack
Faster Karin och farfar
Farfar och farmor
Farfar med pipan
Farmor och mamma
Familjen Johansson
Farmor och farfar,
mamma, faster Karin och pappa
Tycker det är tråkigt att jag aldrig fick träffa min farfar, han fick bara träffa ett av sina barnbarn innan han gick bort alldeles för tidigt. Hoppas jag kan hedra honom lite med detta inlägg och genom att försöka lära mig mera om hans liv via historier och bilder. Tack farfar 💖💖
lördag 4 april 2020
Sockenstugumannen Måns Olsson (1711-1786)
I början av 1750-talet flyttade Måns Olsson med familj in i sockenstugan på Prästbordet inom Ådals-Lidens församling. Måns var dopvittne den 22 januari 1752 till Erik Anderssons dotter i Lidgatu. Han var då skriven som bosatt i Sockenstugan. Detta är den tidigaste uppgiften jag hittat om familjen i Ådals-Liden (ännu).
Några år senare, 1754, fick de en son vid namn Magnus (född den 17 februari). Därefter återfinns Måns Olsson regelbundet i kyrkoräkenskaperna när han skänker pengar till kyrkan (1754, 1758, 1759, 1760, 1761, 1762, 1771, 1775, 1777). På flertalet av dessa noteringar har man skrivit Sockenstugan på Måns, förutom på de två sista årtal där det står Kyrkobordet.
I husförhörslängden som återfinns i Resele församling finns Måns och Karin under Sockenstugan. Där står antecknat att Måns var sockenstuguman. Måns står med födelseår 1711 och Karin med födelseår 1712. De var gift 1743. Där finns även antecknat att Måns gifte om sig med Kerstin Salomonsdotter, född 1724. Det finns en son antecknad i husförhörslängden och det är Magnus, född 1754. Det står att han var usel i läsningen.
I kommunionslängden hittar man inte så många nya uppgifter, förutom att det ska finnas en son vid namn Johannes också. Man kan också anta att det fanns en son vid namn Olof, eftersom det finns en Olof Månsson född omkring 1744-45 bosatt på Prästbordet också från 1770-talet.
Hustrun Karin dog 1771 (begravdes 2 februari) av bröstvärk i Kyrkobordet. Enligt dödboken var hon 56 år gammal, alltså född omkring 1714-1715. Måns dog av kräfta i halsen 1786 (begravdes den 14 maj) i en ålder av 74 år och 3 månader. Ingen ort antecknad då, bara att han var sockenstuguman. Kerstin levde till den 16 februari 1807 då hon dog av åldersmatthet, 82 år gammal. Det är antecknat att hon dog på Vallen.
Om man tittar vidare i mantalslängder så finns Måns Olssons hustru antecknad åren 1766-1776. Sockenstugumannen behövde inte skatta, därför finns inte han antecknad. I mantalslängden 1766 finns antecknat att en son studerar i Härnösand. Detta är sonen Johan som gick på trivialskolan i Härnösand. Åren 1766-1768 och 1770 finns även en annan son antecknad i mantalslängden, vilket bör vara sonen Magnus. I längden 1770 står antecknat att sonen bör undervisas i sin kristendom.
Sökandet går vidare efter Måns och Karins härkomst. I vigselboken för Resele församling finns antecknat att drängen Måns Olofsson från Holm(e) gifte sig med pigan Karin Johansdotter från Bodvill den 1 november 1743. I födelseboken återfinns sedan Måns som född 1711 (döptes den 4 februari) i Holme som son till Olof Hansson. Karin var född den 11 april 1714 i Ålsjön, Ed sn som dotter till Johan Kristoffersson.
Men var bodde familjen innan de flyttade till sockenstugan? Jag lyckades först i går att lösa den frågan för egen del. Med hjälp av Riksarkivets söktjänst Digitala forskarsalen gjorde jag en sökning där efter Måns Olofsson för att se om jag fick någon träff. Hittade då, med hjälp av ett register som Ådalens släktforskarförening skapat, var sönerna Olof och Johan var född. Olof var född 23 november 1744 vid Bollsta masugn, Ytterlännäs sn, där Måns skrevs som dagsverkskarl. Sonen Johan var född den 26 oktober 1746 i Kramfors, Gudmundrå sn, där Måns var sågkarl. Hittade ytterligare en son, Lars, som var född i Kramfors den 4 februari 1750. På honom har man skrivit Olof Månsson som far, men detta måste vara en felskrivning.
Om man sedan söker vidare i mantalslängderna återfinns Måns Olsson som dagakarl vid Bollsta masugn 1744-1745 och som arbetskarl och sågkarl vid Kramfors sågkvarn 1746-1750.
Sönerna Olof och Magnus blev kvar i Ådals-Liden och har fått många ättlingar där. Sonen Johan blev bosatt i Härnösand efter trivialskolan och tog namnet Ledin. Han dog redan 1788. Vad som hände med sonen Lars är ännu okänt.
Några år senare, 1754, fick de en son vid namn Magnus (född den 17 februari). Därefter återfinns Måns Olsson regelbundet i kyrkoräkenskaperna när han skänker pengar till kyrkan (1754, 1758, 1759, 1760, 1761, 1762, 1771, 1775, 1777). På flertalet av dessa noteringar har man skrivit Sockenstugan på Måns, förutom på de två sista årtal där det står Kyrkobordet.
I husförhörslängden som återfinns i Resele församling finns Måns och Karin under Sockenstugan. Där står antecknat att Måns var sockenstuguman. Måns står med födelseår 1711 och Karin med födelseår 1712. De var gift 1743. Där finns även antecknat att Måns gifte om sig med Kerstin Salomonsdotter, född 1724. Det finns en son antecknad i husförhörslängden och det är Magnus, född 1754. Det står att han var usel i läsningen.
I kommunionslängden hittar man inte så många nya uppgifter, förutom att det ska finnas en son vid namn Johannes också. Man kan också anta att det fanns en son vid namn Olof, eftersom det finns en Olof Månsson född omkring 1744-45 bosatt på Prästbordet också från 1770-talet.
Hustrun Karin dog 1771 (begravdes 2 februari) av bröstvärk i Kyrkobordet. Enligt dödboken var hon 56 år gammal, alltså född omkring 1714-1715. Måns dog av kräfta i halsen 1786 (begravdes den 14 maj) i en ålder av 74 år och 3 månader. Ingen ort antecknad då, bara att han var sockenstuguman. Kerstin levde till den 16 februari 1807 då hon dog av åldersmatthet, 82 år gammal. Det är antecknat att hon dog på Vallen.
Om man tittar vidare i mantalslängder så finns Måns Olssons hustru antecknad åren 1766-1776. Sockenstugumannen behövde inte skatta, därför finns inte han antecknad. I mantalslängden 1766 finns antecknat att en son studerar i Härnösand. Detta är sonen Johan som gick på trivialskolan i Härnösand. Åren 1766-1768 och 1770 finns även en annan son antecknad i mantalslängden, vilket bör vara sonen Magnus. I längden 1770 står antecknat att sonen bör undervisas i sin kristendom.
Sökandet går vidare efter Måns och Karins härkomst. I vigselboken för Resele församling finns antecknat att drängen Måns Olofsson från Holm(e) gifte sig med pigan Karin Johansdotter från Bodvill den 1 november 1743. I födelseboken återfinns sedan Måns som född 1711 (döptes den 4 februari) i Holme som son till Olof Hansson. Karin var född den 11 april 1714 i Ålsjön, Ed sn som dotter till Johan Kristoffersson.
Men var bodde familjen innan de flyttade till sockenstugan? Jag lyckades först i går att lösa den frågan för egen del. Med hjälp av Riksarkivets söktjänst Digitala forskarsalen gjorde jag en sökning där efter Måns Olofsson för att se om jag fick någon träff. Hittade då, med hjälp av ett register som Ådalens släktforskarförening skapat, var sönerna Olof och Johan var född. Olof var född 23 november 1744 vid Bollsta masugn, Ytterlännäs sn, där Måns skrevs som dagsverkskarl. Sonen Johan var född den 26 oktober 1746 i Kramfors, Gudmundrå sn, där Måns var sågkarl. Hittade ytterligare en son, Lars, som var född i Kramfors den 4 februari 1750. På honom har man skrivit Olof Månsson som far, men detta måste vara en felskrivning.
Om man sedan söker vidare i mantalslängderna återfinns Måns Olsson som dagakarl vid Bollsta masugn 1744-1745 och som arbetskarl och sågkarl vid Kramfors sågkvarn 1746-1750.
Sönerna Olof och Magnus blev kvar i Ådals-Liden och har fått många ättlingar där. Sonen Johan blev bosatt i Härnösand efter trivialskolan och tog namnet Ledin. Han dog redan 1788. Vad som hände med sonen Lars är ännu okänt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
