Pelle Molins liv, del 2

1890: Pelle lämnar Stockholm och beger sig till Näsåker. han har inga pengar kvar och kan inte stanna vid akademien. Drömmen om att resa till Paris blir inte mer än en dröm.
1890: Sätter han in en "friarannons" på rent skämt i Dagens Nyheter. Han kallar sig förmögen privatman, och får många svar.
1891: Under våren har han en tid ingenstans att bo och inga pengar till mat. Han tvingas sova på kyrkogården.
De närmaste åren blir flera oljemålningar, några artikelserier samt en rad av hans bästa berättelser färdiga. Han sätter livet på spel när han prompt ska sitta ute på en ishylla i Nämforsen och måla.
1894: Pelle besöks i Västanbäck av medicinaren Fredrik Lindskog. Den 26 september bryter båda upp och beger sig via Ramsele och Ströms vattudal över fjällen mot Norge. Under färden skriver Pelle dagbok och "En dag vid Hällingåfallet" och "Kungen i Jorm" publicerades i Jämtlandsposten.
1895: Pelle blir huvudsakligen stationär i Bodö. I mars är han i Sulitelma och studerar bl.a. gruvdrift för Göteborgs Handels- och Sjöfarts tidning. Lindskog reste till Amerika. Senare är han ute på ett strapatsrikt äventyr med räddningsbåt, vilket han dramatiskt beskriver. Han återvänder senare till Sulitelma. På hösten ska han måla ett isfall vid Sulitelmajökeln, men efter några dygns svårt oväder tvingas han därifrån. Han blir sjuk av äventyret och troligen är det en bidragande orsak till hans död.
1896: I januari är han tillbaka i Bodö. Han funderar på att lämna Europa, men kommer på en ny, vidlyftig idé: att resa till Spetsbergen och måla Andrées luftballongfärd. Kamraten Erik Hedberg vidtalas man ska tjäna stora pengar på tavlor och publikationer, är det tänkt, men.....
1896: Den 3 april på kvällen blir Pelle sjuk, och efter drygt tre veckor - den 26 april klockan nio på kvällen - avlider han i fru Hansine Kjeldahls hem i Bodö.
I ett par dagar har han vetat om att han ska dö. Sjukdomen har kallats "tarminflammation som övergick till gulfeber" och den medförde svåra plågor. Emellertid skriver hans kära vän, fröken Marie Engen: "Han hade vanskelig for at tale. Dog i sine siste öieblikk var hans ånd klar, og han sagde farväl till oss alle. Han döde som ett traet barn sovner - stille of fredeligt. Her ligger han på vår kirkegård i naerheten av havet, som han altid fölte sig tilltrukket av och elskede ...."

Tack Gullmaj som skickade denna artikel till mig.