Jag tycker det är roligt att man fått lära sig riktigt att hässja höet. Det är en konst att hässja så att inte höet förstördes av regnet. För min pappa var det inte bara viktigt att göra hässjan rätt så att det torkade bra och blev fint hö. Det var lika viktigt att hässjan skulle vara snygg också. Hässjan skulle luta in lite på kanterna så vi mätte alltid troerna så att de kortaste användes nederst och de längsta överst för att få den rätta lutningen. Detta gjorde att inte regnvatten kunde droppa ned från översta troan till de nedanför. Vi gjorde även en vatteflo med krattan för att skydda höet ifrån regnet så det skulle rinna av på sidorna och inte ned direkt i höet. Vatteflon var inte det roligaste att göra så jag fick göra det oftast eftersom jag var yngst. Det var också förbjudet att göra annat än enkel- eller dubbelhässjor. Hemma har vi haft får sedan jag var fem år gammal, alltså snart 35 år. Vi hässjade höet ungefär 10-15 år innan vi byggde torken.
Hittade en bild idag från 1944 från slåttannan på marken hemma i Forsnäs. Man ser en dubbel-hässja till vänster på kortet, sedan en häst med släpräfsa efter. Människorna på bilden är ifrån vänster: Ingrid Hedin, f. Persson, Zakarias Nordin (min mormors far), Hilding Persson, Linnéa Sjölen, f. Hedin, Lindor Eliasson (min extra-morfar, även om jag aldrig kallade honom det), Lilly Selin, f. Nordin (min mormor) och Annie Johansson, f. Selin (min mamma). Huset och ladugården i bakgrunden finns fortfarande kvar med ungefär samma utseende. Ladugården är förmodligen ganska nybyggd eftersom taknocken är så rak och ståtlig. Jag glömde fråga mamma vem som bodde i huset när fotografiet togs, men jag får göra det i morgon.
5 kommentarer:
Härlig bild, och bra att du inte ryggar för närhistorien. Den är ofta försummad.
"Vatteflon" var väl det som var svårast att göra och viktigast att det blev bra så det var väl därför som du fick göra det, eller också var det för att jag var starkare och kunde börja på nästa hässja ;-).
En bra bild som visar hur det gick till på 40-talet. Här hade de i alla fall häst och släpräfsa. Innan dess så slogs gräset med lie och sedan krattade man för hand. Vi fick aldrig vara med om hästen utan vi hade traktor och räfsade ihop med. Fast det är klart vi fick ju kratta in alla kanter för allt hö skulle tas omhand. Idag blir det kvar i alla hörn och på många andra ställen också för att man gör allt med traktor och sällan eller aldrig kliver ur den. Fast visst har mycket blivit enklare idag med att man kan slå och bala nästan på samma gång och sedan är det klart och bara att ge djuren det balade höet. Inte beroende av bra väder på samma sätt för att höet skall torka tre dagar på backen och sedan köras in till torken eller tre veckor med ok väder för en hässja innan jobbet med att hämta och köra in det kunde börja.
Únderbar bild! Så minns jag också min barndoms "slåttannor". Mina föräldrar hade jordbruk, häst och en, för oss barn, "förskräckligt" jobbig slåttanna när vi "var tvungna" att delta och missa sommarens baddagar den tid vi deltog...;)
Jag är dock glad att ha upplevt den tiden. Idag känns det som en idyll som svunnit.
Enligt bilden på svars hemsida
ie-5331/04 så var det slåtter hos Hans "Hanke" Nordin
Dock roligt att få ansikten på personerna man bara hört namnet på tidigare :)
Hej Jörgen,
Hans "Hanke" Nordin var far till Zakarias Nordin. Han dog 1924 så det kan inte vara slåtter hos honom. Det är snarare slåtter hos Lilly Selin eftersom det var hon som ägde hemmanet vid tillfället. Jag är själv uppväxt på samma ställe och har gjort och gör fortfarande slåttanna på marken.
Hälsningar
Magnus
Skicka en kommentar