fredag 3 november 2023

Hedin, Johan August och Regina

 

Detta fotografi skickades till M. Johansson med fru i Forsås 1911. Följande står på baksidan.

Härmed sändes ett vy af vår gård och de som står der uppställde får ni gissa er till hvilka de äro.
Mång helsingar i från oss alla till eder alla. Vi mår bra som vanligt.
Brattsjö den 6/9 1911
Regina å August

Detta kort är taget i byn Brattsjö, Anundsjö församling där Johan August Hedin och Regina Lidgren var bosatt under en period. Johan August (August) var faktor där. Makarna gifte sig 1889 i Ådals-Liden sn. August var då arbetare där. 1892 flyttade de till Anundsjö församling och byn Högtjäl. August skrevs som faktor där. Redan två år senare flyttade de till Brattsjö inom samma församling. Där bodde de arton år innan de flyttade vidare. De flyttade 1912 till Mo bruk, Mo församling. August skrev som före detta faktor eller skogsfaktor där. Han dog vid Mo bruk 1936 av pneumonia acuta. Änkan flyttade då till Backe nr 3 (Backetorpet) inom samma församling. Hon skrev som torpägare där. Regina bodde där åtminstone till 1948. Hon dog 1952 i Granlo, Selångers församling av marasmus senilis.

August och Regina fick sju barn tillsammans, två söner och fem döttrar. Det var Märta Viktoria (f. 1889, Hilda Dorotea (f. 1892), Johan Severin (f. 1894), Berta Regina (f. 1896), Nils Bernhard (f. 1898), Linnéa (f. 1902) och Fanny Margareta (f. 1903). Vilka av barnen som är med på kortet vet jag inte, men man kan gissa att de tre yngsta är med åtminstone.

Johan August var född 1864 i Gårelselet, Junsele församling, som son till Nils Johan Andersson Hedin och hans hustru Märta Greta Persdotter. Johan August var kusin med min morfars far, Johan Otto Selin. Regina var född 1869 i Salsjö, Edsele församling, som dotter till Zakarias Jonsson Lidgren och hans hustru Märta Dorotea Filipsdotter.

Mottagare av kortet var Johan Magnus Johansson och hans hustru Sara Maria Lidgren. Johan Magnus var född 1857 och Sara Maria var född 1858, båda i Forsås. Sara Maria och Regina var syskon.

söndag 30 juli 2023

Värnpliktiga år 1897

Fortsätter med listor över värnpliktiga för året 1897 från Ådals-Lidens församling.
  • Anders Gustaf Karlsson, arbetare, f. 1873-06-20, i socknen, förfallolöst frånv. 1894-96, frånvarande som skola uppföras å bötesförteckningen.
  • Johan Karlsson Halén, arbetare, f. 1874-09-21, i socknen, förfallolöst frånv. 1895-96, frånvarande som skola uppföras å bötesförteckningen.
  • Erik Viklund, torpareson, f. 1875-09-05, Häxmo, förfallolöst frånv. 1896, 1,71 lång, tilldelade fotfolket, nr 242 168/1897, tjenstetiden i beväringen beräknas fr.o.m. 1897.
  • Karl Martin Kallin, arrendatorson, f. 1875-12-11, Krånge, förfallolöst frånv. 1896, 1,74 lång, lämplige för uttagne till trängen i egentlig trängtjenst, nr 243 168/1897, tjenstetiden i beväringen beräknas fr.o.m. 1897.
  • Hans Peter Eriksson, torpareson, f. 1875-10-09, Rå, förfallolöst frånv. 1896, vistas i Norra Amerika, frånvarande som skola uppföras å bötesförteckningen.
  • Erik Andreas Eriksson, arrendatorson, f. 1875-07-06, Omsjö, uppskof af hälsoskäl 1896, 1,73 lång, lämplige för uttagne till trängen i egentlig trängtjenst, nr 244 168/1897, tjenstetiden i beväringen beräknas fr.o.m. 1896.
  • Nils Olof Gradin, torpareson, f. 1875-05-11, Tallnäset, uppskof af hälsoskäl 1896, 1,65 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, inskränkt rörlighet i venstra knäleden, ej lämplig för särskild befattning.
  • Hans Johan Nordin, bondeson, f. 1876-03-19, Forsnäset, 1,80 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, betydligt nedsatt hörselförmåga å begge öronen.
  • Jonas Albert Eriksson, arbetare, f. 1876-01-03, Forsnäset, 1,68 lång, tilldelade fotfolket, nr 245 168/1897.
  • Daniel Johan Rådström, dräng, f. 1876-08-31, Forsnäset, frånvarande som skola uppföras å bötesförteckningen.
  • Erik Emanuel Jakobsson, arbetare, f. 1876-06-10, Forsås, 1,75 lång, tilldelade fotfolket, nr 246 168/1897.
  • Karl Alfred Molén, handlandeson, f. 1876-06-01, Holaforsen, 1,72 lång, tilldelade fotfolket, nr 247 168/1897.
  • Anders Valfrid Jakobsson, arbetare, f. 1876-11-28, Holaforsen, frånvarande som skola uppföras å bötesförteckningen.
  • Nils Johan Nilsson, arrendatorson, f. 1876-11-30, Krånge, 1,76 lång, lämplige för uttagne till rytteriet, nr 248 168/1897.
  • Per Viktor Emanuel Lidén, bondeson, f. 1876-11-13, Lidgatu, 1,69 lång, lämplige för uttagne till rytteriet, nr 249 168/1897.
  • Erik Johan Hellman, torpareson, f. 1876-02-02, Moflo, 1,76 lång, tilldelade fotfolket, nr 250 168/1897.
  • Karl August Sjödin, arbetare, f. 1876-04-18, Moflo, 1,69 lång, till särskild befattning i hären eller flottan (icke vapenföre) beväring, nr 251 168/1897, svaghet i högra underbenet efter huggsår, snickeribefattning.
  • Olof Johan Lidén, bondeson, f. 1876-03-19, Moflo, 1,60 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, kronisk sjukdom.
  • Bror Adolf Sjödin, dräng, f. 1876-10-30, Näsåker, 1,64 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, stinknäsa.
  • Karl Gustaf Ferdinand Holmberg, torpareson, f. 1876-09-11, Omsjö, 1,65 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, inskränkt förstånd.
  • Nils Petter Eriksson, torpareson, f. 1876-02-14, Omsjö, 1,71 lång, lämplige för uttagne till trängen i egentlig trängtjenst, nr 252 168/1897.
  • Lars Viktor Lidberg, arbetare, f. 1876-03-10, Ottsjö, 1,70 lång, till särskild befattning i hären eller flottan (icke vapenföre) beväring, nr 253 168/1897, slapphet i venstra tummen, snickeribefattning.
  • Jonas Petter Jonsson, dräng, f. 1876-04-27, Rå, 1,70 lång, tilldelade fotfolket, nr 254 168/1897.
  • Per Martin Lidmark, bondeson, f. 1876-01-06, Västanbäck, 1,73 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, plattfot i hög grad.
  • Johan Ersson, skräddarlärling, f. 1876-04-30, Ås, 1,72 lång, frikallade från värnpligtens fullgörande, betydlig förkortning och förlamning af högra benet.
  • Johan Adolf Johansson, skomakararbetare, f. 1876-03-02, Prästbordet, 1,71 lång, lämplige för uttagne till trängen i egentlig trängtjenst, nr 255 168/1897.
  • Karl Robert Rosenblom, sjöman, f. 1876-03-25, Utan stadigt hemvist, frånvarande som skola uppföras å bötesförteckningen.
  • Per Magnus Sundin, torpareson, f. 1876-07-15, Moflo, 1,73 lång, lämplige för uttagne till trängen i egentlig trängtjenst, nr 256 168/1897
Totalt var det 28 män som var i värnpliktig ålder, varav sex personer saknades vid inmönstringen. Totalt mönstrades femton män och övriga blev frikallade.

Värnpliktiga för Ådals-Lidens församling år 1897 återfinns i följande volym: Inskrivnings- och rullföringsområden, Inskrivningslängder, SE/KrA/0473/A/32/01:Ö/D 1/11 (1897), bildid: C0300637_00246 -- C0300637_00249.

fredag 28 juli 2023

Forsnäs skola, år 1942, klass 3-6


Jag har fått detta skolkort av Ernst Sjögren, via Kjell-Erik Andersson. Skolkortet är taget 1942 och gäller Forsnäs skola. Ernst är son till Gunborg Larsson som finns med på detta kort. Jag fått hjälp av Anny Lidén att identifiera alla på korten. Därefter har jag kompletterat med lite extra uppgifter, födelseår och eventuellt dödsår.

Bakre raden fr. v.: Anny Elise Lidén (1930-2018), Sonja Forslund (f. 1929), Nora Larsson (f. 1927), Hilda Larsson (1928-2012), Naimi Larsson (1929-2016), Elsa Mähler (1930-1973), Anna Lisa Mähler (1931-2014), lärarinna Edla Eriksson (1901-1988), Alvy Nordin (1930-1970), Åke Mähler (1928-2005), Tord Eliasson (1929-2014), Telmar Hedin (1932-1996).

Mellersta raden fr. v.: Siv Hedin (f. 1931), Ulla Andersson (1932-2001), Irma Forslund (f. 1932), Gun Sjölen (1933-2000), Magda Larsson (1931-2021), Ingegärd Mähler (1929-2013), Gunborg Larsson (1930-2018), Hulda Nordin (f. 1932), Gurli Huss (1932-2016), Asta Raumala (1933-2015), Kerstin Huss (1930-2018). 

Främre raden fr. v.: Sven Lidén (1932-2003), Kjell Huss (1930-1975), Levi Mähler (1932-2006), Jonny Huss (1929-1997), Tore Mähler (1931-1983).

Tack så mycket för skolkortet och identifiering av alla elever.

Torparförsvar del 1, Jonas Lidgren

Jonas Lidgren var född den 22 februari 1794 i Västerby i Sidensjö församling. Han var son till Zakris Persson Sparfelt (1753-1829) och hans hustru Brita Jonsdotter (1759-1818). Året efter blev Zakris torpare i Kläpp, Ådals-Lidens församling och familjen flyttade dit. Varför Jonas bytte namn till Lidgren istället för Sparfelt är oklart. Jag har inte ännu sett någonstans där Jonas skrevs med namnet Sparfelt heller, så man vet inte exakt när han bytte namn heller.

Jonas köpte 1825 rättigheten till ett torp på Jakob Jakobsson ägor i Näsåker. Året därpå gifte han sig med Sara Maria Berglund. Hon var barnhusbarn från Stockholm, född den 7 maj 1801 i Svea artilleriregementes församling som dotter till artilleristen Abraham Berglund och hans hustru Fredrik Maria Hök.

De fick åtta barn tillsammans. Barn 2-5 har Kläpp som födelseort och övriga barn Näsåker. Jonas som som torpare hela tiden. Förmodligen har de bott på samma ställe hela tiden eftersom Kläpp och Näsåker är starkt förknippat med varandra.

Jonas står antecknad som torpare fram på 1860-talet, sedan står han som inhyses. Han dog den 14 augusti 1882 i Näsåker i en ålder av nästan 88,5 år. Hustrun Sara Maria dog nästan 87 år gammal den 26 april 1888.

Tyvärr finns ingen bouppteckning upprättad efter varken Jonas eller Sara Maria. Eftersom de skrevs som inhyses på slutet hade de säkert inte mycket att förteckna heller.

Nedan följer en avskrift av Jonas Lidgrens handlingar i Västernorrlands läns landskanslis arkiv och serien Torparförsvar (med reservation för eventuella felskrivningar). Torparförsvaret var en bekräftelse på att man hade rätt till det aktuella torpet. 

En intressant detalj i torparkontraktet är att Jonas hade rätt till kolved för smide. Han kanske var verksam som smed också i Näsåker även om det inte finns noterat i kyrkoböckerna.


Ing. den 6 oct. 1827

Till Kongl. Majts Resptive Befallningshafvande i Wäster Norrlands Län!

S. d. Exp.

På grund af omstående Torpare Contract wågar jag allerödmjukast an hålla hos Konungens Höga Befallningshafvande om Höggunstiigt Torpare Försvar samt derjemte komma i åtnjutande utaf de förmåner som kunna mig tillärkjännas.
Liden den 24de September 1827.

Jonas Lidgren i Näsåker
Lidens Sn antagne torpare


Genom detta vårt öpna salu och kjöpe bref gjör jag Jacob Jacobsson i Näsåker vitterligt det jag uplåter och försäljer en oarbetadt skogstragt straxt nedanföre Sparfeldts torpett till Jonas Lidgrén i åfvannemnde by hvilken skogstragt som försäljes Består bredden på Norra sidan från fäbovägen till öster 80 alnar Längden på östra sidan mellan utstakade pålar 1040 alnar, Bredden på Södra sidan från fäbovägen till Öster, 140 alnar. Äfven uplåtes Tvenne små åkerstycken omkring 3 kapp lann hvartdera som Zacris Sparfeldt utom kontragt innehafver och att kjöparen får hugga 20 timmerstockar på västra sidan om fäbovägen, jemte dessa lägenhter från denna dato Nytja och begangna uti Sin och sin tillkommande hustrus lifstid. Med förbehåll att hvad vedbranden vidkommer får den icke vidare tagas elelr hämtas än hvad som som förut ned hugitt är af stubben, eller fins förut nedfeldt. Hvilka ofvannemnde Lägenheter skaf efter Jonas Lidgréns och dess tillkommande hustrus dödeliga afgång åter tillfalla samma hemman utan den ringaste lösen, och att Jonas Lidgrén skal till säljaren är lägga 100 Rd Rgs jemte 15 dagsverken om årett, ifrån den 1sta Maji till den 25te September årligen sålänge dessa lägenheter bärges och innehafves, Hvilken kjöpesumma nu genast i handpenning skal betalas 50 Rd Rgs och återstående 50 Rd till den 10de Nästkåmmande Martius 1826. Med åfvanskrefne förbehåll och gjorde förmåner förklara vi oss åömse sidor nöjde och i desto större säkerhet sätte vi våra namn och egenhändiga bomerken härunder Med erindran att föreskrefne lägenheter får ej af kjöparen försäljas eller bort skiftas utom hemmansåboens vilja och medgifvande tilstånd. I händelse på framtiden skulle någodt förbrytas antingen med löf eller vedbrand varder han torpet förlustig äfven uplåter till kjöparen en gammall svedja efter gamla vintervägen österom Näsåker under samma vilkor, kolved till smide får han hugga af stubben 15 lass om årett utom skadeliga trän äfven tillåtes honom Lidgrén att få taga 100 löfkjerfvar.

Näsåker d. 2 December 1825

Wittnar Jacob Jacobsson
Hans Näslund i Näsåker skrifvitt egenhändigt
Eric Hansson Jonas Lidgrén

Med originalett likalydande intygar
Zach. Lidblom Marcus Wästerlund Kläpp

lördag 11 februari 2023

Ådals-Liden gammalt i verlden, del 2.

Här kommer fortsättningen på artikeln i Västernorrlands Allehanda den 21 december 1891.

Få äro de märklige män, som leda sina anor från Liden. En af dem blef professor i Lunde och hette Elias Lidfors. Hans fader var bonde och Lidens första gästgifvare*). Befordringsdata äro: magister i Lund 1811, Eloqv. docens derstädes s. å., adjunkt i romersk vältalighet 1817, professor i samma vetenskap 1820. Dog 1825, 38 år gammal, enligt här gängse berättelse förgifven af afundsmän.

En magister i Åbo, utnämd dertill 1789, sedan han 5 år varit student, var Erik Häggqvist från Hæggsmo.

Samma slägt från Häxmo finnes ännu. Dess hufvudman sitter på byns största och förmögnaste hemman; corps de logiet, ett gammalt ståtligt tvåvåningshus med mansardtak synes vida. Derifrån utgick för icke länge sedan ännu en yngling och beträdde den lärda vägen. Han hette Hans Petter Häggqvist, var min skolkamrat i Hernösands skola, satt i dess gymnasium, låg vid Uppsala akademi och vardt prestvigd. Tjenstgjorde som predikant, ehuru aldrig som ordinarie, var en tid lärare vid Sollefteå privata läroverk, men fick lungsot och anträdde med Hernösandsskeppet Angantyr en resa till varmare länder. Han var full af hopp, då han i slutet af 1885 en dag tryckte min hand och lofvade mig bref och dagbok. Jag fick begge, men då var han död. Den 14, kl. 2 e. m. mars 1886, tre dygn före skeppets ankomst till Algoa Bay, sänktes liket under öfliga böner i hafvet. Grafven är belägen på Lat. = 36°14', Long = ost 21°46'.

Han berömmes af kamrater som en vänsäll man.

Reqviescat in pace!

Många äro de af Ådals-Lidens barn, som fått sina grafvar i vatten, dock icke så många gammalt i verlden, som nu.

Flera gånger ha barn drunknat i brunnar och vattusåar eller annorledes i vatten ömkligen låtit lif sitt till.

Fullväxt folk frunka i forsarene; det är timmer- och brädflottningar, som fordra allt flera lif ju längre fram i tiden man kommer. Laseleforsen tar många, Aqvislan desslikes, Katalandax, Lin-Inges och Nämforsen ej färre, Mokrokin i Resele en och annan o. s. v.

Is och tjocka narra båtarne från rätta stråten, der färgsundet går ofvanför Nämfors. Det lefvande, som kommer inom den linie, der forsen med fart börjar suga till sig vattnet, har död och graf inom en minut, kort att lefva igenom, lång att fasa uti.

På det sättet drunknade en öfverlastad bonde, som skulle fara öfver vid "plågan"**), och på det sättet ha många nu förgätna män och kvinnor känt valkiga händer darra och hård hug mjukna inför döden i Nämfors.

De oftast förekommande dödssätten äro annars stenpassion, tvinsot, lungsot, bråddöd, barnsbörd, håll och stygn, gulsot och så farsoterna. Några dödes äro särskildt värda att antecknas. "Den 16 sept. 1751 dog Nils Johansson i Mofloo, som legat på säng borrtagen i många år, post visum 66 annons". "Den 7 nov. 1758 begrofs enkan Marsta Hansdotter från Lidgatu; som bortkom i skogen den 13 Fber. och igenfans den 4 nov. 80 åhr gl". En gubbe är funnen död i ett kvarnhus mellan Öfverå och Degersjöberget, en barnsängskvinna brinner upp några dagar efter förlossningen. Eld har fastnat i hennes kläder. Hon är 27 år. En annan dör oförlöst och "sörjes af 10 späda och värnlöse barn". En dräng krossas af en timmerstock, en annan genom ett jordras, en tredje ihjältrampas af en yr häst. Olyckan slår ned på många sätt och klipper utaf det sträfva släplifvet, som ändock är så kärt. Dödsfallen upptecknas och förses med nakna uppgifter, som föga säga.

I senare tid säges ej mycket om hur de varit och haft det, de som dödt. Jag har dock funnit ett ställe, der antecknaren sjelf sörjt en "oskylden" och beklagat hans död.

Den kärfva, ortografiskt bristfälliga, gammalsvenskan verkar här som den sannaste och kraftigaste färg  — det är den sanna tidsbelysningen öfver historian: "1809 dödde efter en ährbar stilla och dygdig färd wandell ung. beskedlige bonden Pehr Pehrsson i Söderfors af ett, Genom oförmodat häftigt öfverkommande snöfall från en hög och brant backe vid Stora Elfwen, då han der förbi gick wid ena Stranden. Ætas 24 åhr, 3 månader. Han fördes till Sin hvilokammar med anhörigas och wänners ömmaste åtfölje, anständigt och hederligen den 19 Martti".

Sjelfmord förekommer under detta århundrades första hälft summa två gånger. Det var 1848, revolutionsåret, som häradsrätten resolverade och beslöt, att i tysthet skulle begrafvas en torpare, som hängt sig i skogen.

Från 1751 till 1790 eller under 40 års tid är intet enda oäkta barn antecknadt. Då föder pigan Anika Jakobsdotter oäkta sonen Petrus. Ett af olycksbarnets faddrar är prestsonen Andreas Harelius som ännu skrifves studiosus, det han ock 10 år förut var.

Det andra "oäkta" barnet kommer efter 8 år, 1798. Föräldrarne äro lappar,

Bland testes vid dopet äro bland andra drängen Nils Hansson, "tjänar loco citato", och pigan Carina Hansdotter, "tjänar ibidem nunc temporis"!

1792 födas "Trilingar" till verlden.

Detta är några data.

Hvad presterna ha lagt minsta vigten vid, siraterna så att säga, ha ibland varit af större intresse och ett ogemenare nöje för läsaren 100 år efter dem, än de kunnat drömma. Med några ord och, utan att det varit afsigten, ha de gett en historia om ett kärnslägte, som är multnadt nu och varit det länge; med några hieroglyfer en berättelse om hård nöd och tunga bördor; med ett par krokar i marginalen en annan om annat.

De fromma fäderna ha haft sina bedröfvelser såsom vi har våra, men i allt synas de varit säkra och sadelfasta, om också icke så lärda — och i lust och nöd ha de varit trogna kung och fädernesland.

Comministern Nils Flodstedt börjar sin journal för år 1790 med en from önskan: "Gud gifwe wårom Konung frid och et godt Regemente!!!" Den fromme mannens bönesuck är två gånger understruken. Som bekant var Sverige under Gustaf 3 den tiden i krig med Rysslands-Katrina.

Som presten önskade: fred vardt, i Wärälä, det året.

Två år derefter upprepar han sin bön från krigsåret: "Gud gifwe wår Konung frid och et godt Regimente!".

Som presten önskade: kungen fick det året frid. H. m:jt togs in i den ändlösa hvilans rike mars samma år, men knappast såsom presten skulle önskat.

P. M.

*) Det berättas ännu, att en gång hade dåvarande professorn, efter många års bortavaro, berättat de sina att han skulle komma hem. De skulle hemta honom med häst och kärra i Sollefteå, dit han skulle följa en strömmingsbåt eller haxe. Men ingen mötte skjutspojken och denna vände derför om och for till obygden igen. Efter den dagen frågade gästgifvarmor, glömsk af alla de år, som gjort hennes son till en medelålders herre och lärd man, hvarje vägfarande och äfven professorn sjelf, då han slutligen och okänd kom tillbaka: "Ha'n sett tell n'Elias vonn naho"?
**) Det fins två plågor i Liden: Hans-Svens-plåga och Märkes-plåga!!! Plåga är en hög backe, en plåga att berga och en plåga att gå. Uttrycket fans för mer än 100 år sedan.

Ådals-Liden gammalt i verlden, del 1.

I Västernorrlands Allehanda publicerades en artikel skriven av Pelle Molin fördelade på två tidningar den 19 och 21 december 1891. Rubriken är Ådals-Liden gammalt i verlden. Pelle Molin har studerat kyrkoböckerna för Ådals-Liden sedan 1751 och skrev en sammanfattning av det han hittade. Jag börjar med första delen av artikeln nedan.

Ådals-Liden gammalt i verlden

Några präktiga gamla böcker ligga framför mig. En är bunden i pergament, de andra i papp, men äfven dessa gamla.

De berätta med den sirligaste tyska piktur (gammelstylen:) eller med oläsliga krumelurer historien om ett århundrade i en ådalsvrå, om hur bönder, torpare och nybyggare ströfvat, släpat och blefvo jordade till sina föregångare i samma bittra lif.

Det är som att försättas till en annan verld. Några korta kärfva ord på tung gammalsvenska och man är som genom en volt satt midt uti den! Man ser presten sitta med gåspennan i hand och pränta i pergamentsboken "död i den gångbara febern" och framför honom står en vördnadsfull bonde och har berättat, att nu hade farsoten tagit det sista af alla hans barn och att nu var stugan tom. Det var ingenting att göra vid det. I samma kolumn stod ofvanför detta, samma feber utpekad; nedan skola namnen på nya offer trängas på det grova papperet, i samma smala kolumn. Så går bonden ut och hem till sitt, och presten får åter rufva på den pinande tanken: skall herren aldrig upphöra att lägga sin tunga hand öfver oss? Ty i den otäta stuga, der han bor med de sina, hafva de äfven burit ut lik; granriset efter det senaste, men kanske ej det sista, spåras ännu i snön. Presten vet ej, men han skrifver i marginalen: Fiat voluntas tua — ske din vilje.

Jag trodde att jag i dessa gamla kyrkoböcker skulle få glädja mig åt mycken munklatin och gladde mig åt att få se latinsk grammatika hädad af lärda män. Ciceronianskt latin mins jag ännu med fasa.

Men utom de obligata ejusdem, ibidem, hoc loco, hujus och ætas finnes högst obetydligt utaf romarspråk.

Den äldsta boken berättar från år 1751.

Böckerna från föregående tid ha säkerligen kommit bort, ty Liden hade 1751 redan länge bildat egen församling.

Resele är moderförsamling i sista hand.

Sånga lärer varit det derförut. Vid tiden för ådalens första odlande och bebyggande var dess kyrka och prest den enda religionsapparaten för hela landet ofvanför, så långt som folk bodde eller teg var bruten.

Den första prest, som pergamentsboken talar om, dog 1754. Han får ett vackert eftermäle: "Den 25 Julli dödde och den 30 ejus begrofs saling her Comministern wäl ärewördige och wällärde herr Pettrus Harelius uti förnämt folks närwaro, sedan han Berömligen och til alt folks nöje förwaltat sit dyra ämbete här wid församlingen uti 26 åhr, under mycken krops bräcklighet och beswärligit resande. Siukdomen begyntes med hold och stijng och ökades sedermera med swuldnad under bröstet — lefnadstiden har warit 59 åhr och några månader".


Här träffas första gången hold och stijng som dödsorsak, för att sedermera, under det återstående af århundrandet, dominera i dödskolumnen, så vidt ej farsot härjar. De visste heller ej namnet på sina sjukdomar gammalt tillbaka. Influensan synes ha farit fram med våldsamhet under senare hälften af 1700-talet, men kallas "sweda och wärk i alla leder sampt hufwudwärk". 1759 dog ett barn i "koppfeber" och efter detta går koppfebern under flera år tillsammans med hold och styng.

Till århundradets slut angifva böckerna tydligt fyra perioder, då kopporna gått. Perioderna börja 1759, 1774, 1782 och 1795 och räcka vanligen för hvarje gång två år. Om ett af offren är antecknadt, att "lappmannen Sjul begrafdes Die ascensionis Christi"*).

1765 börjar "den gångbara barnfebern", som i början skrefs "okänd barnfeber". Året förut omtalas "den gångbara hetsiga febern", som detta och följande år tager de flesta af dem, som hemfalla åt döden. Efter de knapphändiga beskrifningarne att döma ha vi influensan igen.

År af pröfningar.

Här kommer flera sidor blanka, der födde och vigde skolat antecknas, medan dödskolumnen är starkt upptagen. Ett år viges intet enda par, ett annat födes intet barn till verlden, under det kyrkogården fylles. Presten har öfver födelse- och vigselkolumnernas blanka, gulhvita ytor dragit kort med pennan. De se ut som grafkors.

Detta är det enda, som gifvit honom en ringa omvexling i hans journal, som de åren lydde: "död i den gångbara hetsiga febern" eller "den — — — ejus dem i sama siukdom döder". Endast en och annan dör af ålderdomsbräcklighet eller slukas af elfven, som sedan och i vårt tidehvarf ger så många en våt graf.

Under den del af förra århundradet, som boken äre före, har endast en "hängdt sig sielf". Detta var presten så oförutsedt, att han icke kunde stafva det ovanliga dödssättet riktigt, utan drog till med dt i supinum.

Ådalsborna, den tiden, ha gift sig vid ungefär samma ålder som nu. Då de "Copulerades", såsom det kallades för att låta fint, gåfvo männen morgongåfva, hvars belopp antecknades. År 1755 ger en bonde sin hustru Abluna 150 daler i morgongåfva; en kronofördubblings Båtsman ger pigan Dårdi Ersdotter i lön 15 lod Sifr. Längre fram i tiden gifves morgongåfvan i Riksdaler, plåtar och Riksdaler Specie. Beloppen variera, då det är fråga om riksdaler, mellan summorna 15-40; i fråga om plåtar går ingen gerna öfver 30; af riksdaler Specie ges vanligen ej flera än 10.

En storbonde har varit nog hänsynslös att ge 250 riksdaler specie. Tänk hvilken rad af sölfpolkaler en sådan skulle haft i skåpet!

Bland de copulerade (gifta) år 1758 en handels Betient Johan Högström. Han ger 90 d. s:mt i morgongåfva. Här är det första ej latinserade tillnamn, som möter. Annars är det idel Anders Zakrisson, Pehr Pehrsson, Nils Olsson och dylika söner. Presten har känt betydelsen af den nya tid, som här möter honom, så att hand med den sirligaste stil skrifver namnen, under det han ofvanför och nedanför icke vårdar sig att pränta bondnamn och nybyggarenamn.

*) Kristi Himmelsfärdsdag

Denne Högström var säkerligen från stad och tog endast gifte härifrån. Städerna hade ju monopol på handel den tiden? Jag vill minnas det — och så det, att mig blifvit berättadt, att första handelsboden här i bygden kan en och annan gammal hedersprisse minnas ännu.

1775 började folk sammanvigas. Hittills hade de uteslutande "copulerats". Comministern Nils Drake var det förbehållet att här slopa lite latin. Samtidigt råkas nya tillnamn — och timmerfolk! Hvem skulle ha trott det? Men hvarför ej? Kramforsverket är ju öfver 100 år gammalt?

Mitt minne sviker mig här, så att jag rör på mig okänd mark. Visst är i alla fall, att ett par sågverk funnos någonstädes i Ångermanland redan den tiden. Enligt en uppgift: Lo och Kramfors*).

Det nya tillnamnen egas af en sockenskräddare Nils Wallin**) i Råå, en länsman Erik Edbom och en Timmer Bokhållare Sven Næsslin i Mofloo. Fem år derefter viges timmer Commissionairen Borg och ger Tijio Riksdalen Specie i hemgift, som skedde "Die omniam sanctorum"***).

Då barnen döptes var det angeläget att ha många faddrar och schangtila faddrar. Timmerherrarne, sockenskräddaren och presten förekomma derför vid snart sagdt hvarje dop. Utom dessa förekommer afl. Comministern Harelii son Studiosus Dominus Zacharias Harelius och många år derefter hans yngre broder Studiosus Andreas Harelius, äfven dessa faddrar åt mycket folk. Deras broder Peter blir bonde i Näsåker och föder söner och döttrar; — men i ett nu försvinner slägten eller har kanske tagit andra namn. Detta är händelsen med den adliga ätten Sparrfeldt, (skrifven ibland Sparfeldt eller Sperfelt). Ättlingar finnas ännu, men ha tagit namnet Lidgren. Sparrfeldt den förste var urmakare och idkade här praktik på 1780-talet. Nu 1891 fins här ingen urmakare!

Lappar döptes och begrafdes den tiden ofta i Liden. Den så kallade lappmarken fans då strax utom åkerhagen. Lapparne hade oftast samma slags namn som nu, svenskarne deremot ofta nog — för våra öron — sällsamma namn, detta i fruntimmersväg. Flickorna fingo för det mesta heta Marget, Märeta, Dårdi, Anika, Coecilia, Kierstin, Ingebor, Gundbor, Bidania, Ingri-Maija, Ingri-Dea, men först och sist Abelonia och Abluna, hvilket är förvrängningar af Apollonia. Hvar och en hade en hel hög faddrar eller testes (vittnen), som det kallades på latin. Vid nöddop var det som det kunde: "Inga testes kunde ordenteligen kallas, emedan här war periculum in mora. Barnet blef döt widpas 2 minuter efter födelsen". 

*) Kramfors anlades 1742 af direktör Kramm med 4 ramar och 28 sågblad. När Lo sågverk anlades, veta vi icke, men i slutet af förra århundradet hade det 27 blad och 4 ramar.     Red. af V. A.
**) Efter Wallin finnes ännu en käpp kvar. Lyxartikeln ser nu betydligt ruskigt ut. Mannen var äfven timmeruppköpare.
***) Allhelgonadag.

Fortsättning följer >>