Drängen Anders får medalj för trogen tjänst

Den 27 december 1883 hade lantbruksföreningen i Ådals-Liden sammanträde och beslutade då att göra en framställning till länets Hushållningssällskap om lämplig belöning för en dräng i Forsnäs för lång och trogen tjänst. Drygt ett år senare togs frågan upp vid kommunalstämman för Lidens kommun den 12 april 1885. Stämman instämde i alla delar till ansökan och de skulle skicka ett utdraget av protokollet till Hushållssällskapets förvaltningsutskott.

Vid Patriotiska sällskapets sammankomst den 22 december 1885 tilldelades den mindre medaljen med H. M. Konungens bröstbild i silver till drängen för lång och trogen tjänst. Han hade varit verksam som dräng i 23 år på samma ställe i Forsnäs.

Drängen hette vid tillfället Anders Nilsson, senare skulle han ta sig efternamnet Sjödin. Han var född 1844 i Forsnäs som elfte barnet i en stor bondefamilj. Fader hette Nils Nilsson Forslund (1792-1869) och modern hette Anna Eriksdotter (1797-1880). Anders farfar var förste nybyggare i Forsnäs, Nils Eriksson från Häxmo. Tre dagar efter födseln var det dop i kyrkan i Näsåker. Det var säkert ett pampigt dop eftersom det var hela tio dopvittne närvarande. Det var före detta nämndemännen Hans Persson och Erik Eriksson tillsammans med sina hustrur i Sörmoflo. Erik var morbror till Anders. Sedan var två barn till komministern i Ådals-Liden närvarande, de hette Erik Magnus och Botilda Kristina Frisendahl. De var tremänningar till Anders. Torparen Hans Nilsson i Kilåmon och pigan Lisa Magdalena Andersdotter i Sundmo. Intressant att se namnet Kilåmon i en födelsebok. Jag har inte sett namnet tidigare i Ådals-Lidens kyrkoarkiv. Hans var kusin med Anders moder Anna. Slutligen drängen Israel Olofsson och pigan Lena Stina Rolig, båda i Sundmo.

Fadern ägde ett hemman i Forsnäs om fyra seland, dvs halva byn Forsnäs. Hemmanet delades sedan i två delar om två seland vardera som övertogs av de två äldsta söner Nils Erik och Zakarias. Sonen Hans köpte sedan hemmanet 1857 av brodern Zakarias, samtidigt som Zakarias fick rätt till ett torp på samma hemman.

När Anders var 18 år blev han dräng hos brodern Hans Nilsson Norlén. Detta var år 1862 om man läser kyrkoböckerna. Detta stämmer bra med uppgiften att han tjänstgjort 23 år när han fick medaljen 1885. Året efter att han fått medaljen köpte Anders ett torp av Hans för 500 kronor. Lägenheten var på drygt 3 hektar. Den fick beteckningen Forsnäset 1:15.

På detta torp bodde Anders sedan tills han dog den 13 november 1913. Som dödsorsak skrevs att han hade svårighet med urinkastning. 

Anders bouppteckning visar bl.a. att torpet var värderat till 1500 kronor år 1913. Där finns också under rubriken silver en medalj värderad till 1 kronor. Kan detta vara medaljen från Patriotiska sällskapet? Det omnämns även en vagnsbod, ett härbärge och en loge. Hans tillgångar räknades samman till 3 134 kronor och hans skulder till 615 kronor. Bl.a. skulder till J. E. Lidén, Ingrid Nordin, Ingrid Märta Hedin och Karolina Häggmark för skötsel. Inga Märta hade även hjälpt honom med urintappning. Till Olof Strömberg var han skyldig för hästlån och till N. A. Nordin och Regina Persson för skjuts. Den största skulden var till H. P. Norlén i Sörmoflo för arbete. De flesta skulderna var till släktingar till Anders, så det var många som hjälpte den gamle Anders på slutet av livet. Totalt fanns nitton arvingar uppräknade i bouppteckningen.

Torpet ägdes efter Anders döds först av dessa arvingar, men sedan köptes det av Lars Petter Andersson. Senare övertogs torpet av sönerna Nils och Johan Andersson, som fick var sin del enligt arvskiftet efter Lars Petter. Jag tror torpet låg rak ovanför där Nils och Johan senare byggde egna hus, inte långt från där jag är uppväxt. Jag ska kika närmare nästa gång jag är i Forsnäs. Kanske någon känner till Sjödins torpet eller känner till medaljen som han fick?

Carnegie-utmärkelse 1929

I Svenska Dagbladet den 30 november 1929 kan man läsa följande:

Många Carnegie-utmärkelser

Vid sitt sista sammanträde för året har Carnegiestiftelsens styrelse beslutat utmärkelse för följande räddningsbragder:

Flottningsarbetaren Olov Sjödin i Forsås, Ådalslidens socken, Ångermanland, räddade den 20 juni 1929 en tjuguårig flicka, som fallit i Ångermanälven vid Näsåker, strax ovanför Nämndforsen. Sjödin tog sig ut på timret, som i en kompakt massa flöt runt i edan, och drog upp flickan. Det gällde därpå komma i land. Försök gjordes, när de drevo förbi en utskjutande udde, men flickan föll upprepade gånger i vattnet, varur hon dock genast uppdrogs av Sjödin. Varje gång den del av timmermassan, varpå de stodo, svängde ned mot forsen, gledsnade timret, och de måste skyndsamt förflytta sig till massans mitt. Denna spännande karusell ute i älven pågick i flera timmar och bevittnades av hundratals personer, utan att någon effektiv hjälp kunde lämnas. Slutligen kom ett tillfälle, då timret hopade sig mer än vanligt vid ovannämnda udde och Sjödin lyckades springa i land med flickan. Guldur med inskription och 2 000 kr. till framtida bosättning.

Någon som känner till denna historia? Vem var Olov Sjödin? Vem var flickan som han räddade? Jag har hittat en arbetare som enligt församlingsboken i Ådals-Lidens församling flyttade till Forsås 1930 vid namn Olof Andreas Sjödin. Han var född den 12 juli 1904 i Tallnäset som son till Johan Olof Sjödin (f. 1867) och hans hustru Johanna Kristina Magnusson (1873-1920).

Källa:
Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Församlingsböcker, inbunden serie, SE/HLA/1010236/A II a/3a (1923-1937), bildid: F0014972_00078, sida 68.

Uppdatering 2017-11-19
Det fanns en tidigare artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni 1929 som berättade hela historien. Här kommer den:

Leken förvandlades till dödligt allvar

SOLLEFTEÅ, fredag. Näsåker vid Ångermanälven var på torsdagskvällen skådeplatsen för en händelse, som ifråga om dramatiska moment icke lämnade något övrigt att önska, och som i över två timmars tid höll hundratals ögonvittnen i skräck och spänning.

Ett ungt par, 25-årige flottningsarbetaren Olof Sjödin och 23-åriga Linnea Jansson, båda hemmahörande i Näsåker, hade begivit sig nedåt älven. I edan nedanför bron och alldeles intill den skummande, vreda Nämforsen dansade som vanligt tusentals timmer eunt. Linnea Jansson roade sig med att söka balansera på en timmerstock, men plötsligt blev leken allvar, och innan någon av dem visste ordet av, befann sig flickan ett gott stycke från land. Sjödin, som är tränad flottningsarbetare, skyndade ut till undsättning, och nu vidtog ett skådespel, som ögonvittnena sent skola glömma. På den ovanför belägna Prästnipan pågingo just en del arbeten för en midsommarfest, och paret ute på timret observerades snart. Till att börja med trodde man, att det var fråga om filminspelning, men snart blev det klart, att här gällde det livet.

Sjödin lyckades snart nog komma fram till den nödställda och sökte med ena armen om hennes liv föra henne i land. Det var emellertid icke annat att göra än att följa med i "kitteldansen" och avvakta ett lämpligt ögonblick. Gång på gång åkte Linnea Jansson mellan timmerstockarna ned i vattnet, men snabbt som tanken kastade Sjödin en mindre stock tvärs över de andra och lyckades åter få upp henne, varpå de fördes vidare i strömvirvlarna. Även Sjödin fick några gånger göra närmare bekantskap med det våta elementet.

På stranden och uppe på nipan samlades under tiden hundratals människor, och så småningom var praktiskt taget hela samhället tillstädes. Den mest nervpåfrestande situationen var, att intet kunde göras för att bispringa de båda ute på timret.

Sex eller sju gånger fördes paret ute på timmermassorna runt, runt. Spänningen nådde sin höjdpunkt, varje gång de nödställda drevos ut mot forsen, då en del av timret rycktes bort och ned i denna. Många av ögonvittnena hade icke nerver att åse de mest kritiska momenten.

En person hämtade en tross och lyckades taga sig ut till de nödställda med denna. Då han väl nådde dem, befanns emellertid trossen vara för kort, för att dess ena ände skulle kunna nå land. Även han fick därför göra färden runt edan en gång, men tog sig sedan åter upp på det torra. Varje gång de nödställda vid en i älven utskjutande udde försökte komma närmast land, sökte Sjödin bringa Linnea Jansson och sig i säkerhet. Försöken gäckades emellertid upprepade gånger, enär timret alltid visade tendens att glesna vid passerandet av denna punkt.

Då paret för sjätte eller sjunde gången fördes förbi udden, tog Sjödin sin chans och genom att skjuta Linnea Jansson före sig på en stock lyckades han äntligen ehuru med yttersta nöd och de största ansträngningar uppnå stranden. De båda hade då förts runt på timret under mer än två timmars tid och hela tiden svävat i överhängande livsfara.

Sjödins rådighet och handlingskraft betecknas av ögonvittnena som en enastående bedrift, detta så mycket mer som större delen av timret utgjordes av papptimmer av smäckra dimensioner.

Tack till Birger Moström som hittade denna artikel som gav klarhet i hela denna historia.

Olof Sjödin gifte sig 1932 med Anna Linnéa Jansson. Hon var född den 28 januari 1905 i Rå som dotter till arbeterskan Märta Johanna Eriksdotter (f. 1863). Ingen fader finns angiven i födelseboken. Linnéa skrev som kaféidkerska i Forsås från 1930. I handelsregistret ser man att hon ansökt om att starta handelsrörelse under namnet Linnéa Jansson. Firmans postadress var Forsås.

Källa:

Västernorrlands läns landskansli. Avdelningens för handels-, förenings- och försäkringsärenden arkiv, Handelsregister för landsbygden, SE/HLA/1030034/C/C I/C I a/20 (1929-1930), bildid: H0000495_00266