En backig väg och en jämn väg

En lång intressant tidningsartikel hämtad ur Hernösands-Posten den 20 januari 1894 med rubriken "En backig väg och en jämn väg". Den handlar om vägbygge mellan Näsåker och Ramsele, inkl. bro över Nämforsen. Jag vet inte när vägen blev färdigställd mellan Imfors och Ramsele, men bron över Nämforsen blev väl inte klar på 20 år åtminstone. 

År 1867 bröts en högst nödvändig och länge känbart saknad väg från Ådalsliden till Fjällsjövägen. Anslaget var 2,000 kr., alldeles otillräckligt naturligtvis, men därför voro ej häller fordringarne på den nya samfärdselleden andra än för en vanlig byväg. Hvarken grusning, ledstänger eller diken fordrades och afsyningen skötte kronofogden öfverseende och beskedligt. Vägen gick backe upp och backe ned i rent af lifsfarliga branter på sina ställen. Den har dock sedan dess varit lifligt trafikerad såsom förbindelsemedel mellan Ådalsliden och Ramsele - med fortsättning dels till Borgvattnet i Jämtland och dels till Ström - samt mellan Ådalsliden och Fjällsjö med där ofvan liggande vigtiga platser.
Har någon vägombrytning på senare tid varit viktig har det väl varit denna - och nu synes målet, ehuru lifligen eftersträfvadt, skola för en obegränsad framtid fjärmas genom en häradsrätts sparsamhetskärlek. Den korta historien kommer här nedan, så långt den hittills har hunnit, ty som väl är: vi hafva icke sett dess slut ännu.
På begäran af Ådalslidens kommun kom till stånd sommaren 1891 en undersökning af lämpligaste sträcka och gång för en ny väg. Kostnadsförslaget, sorgfälligt och med sakkunskap uppsatt, slutade på en summa af 106,000 kr, för de två mil som här äro i fråga: Näsåker-Imfors. Därtill komma 50,000 kr. för en järnbro öfver Nämforsen vid Näsåker.
Den projekterade nya vägen skulle från Imfors dragas rätt öfver till Ramsele plats, en knapp mils väg i stället för den af alla vägfarande hatade kroken öfver Nordantjäl, tre gånger så lång. Ramsele kommun biträdde ofvannämnda ansökan, inseende vägens nuvarande oefterrättighet och nödvändigheten att få ett annat sakernas tillstånd. Sockenombuden inför denna häradsrätt, då vägfrågan kom före, hade denna gruppering: För vägens ombrytning: Ramsele socken. Mot densamma: Helgum, Edsele, Fjällsjö, Bodum och Tåsjö.
Märk den stora oppositionsmajoriteten!
Domare och häradsrätt afgåfvo ett betänkande till förmån för minoriteten.
Inför Resele häradsrätt kom frågan den 18 december detta år. Sockenombudens gruppering var: För vägen: Ådalsliden. Mot: Junsele och Resele.
Märk svagare oppositionsmajoritet!
Domare och nämd uttalade sig för majoriteten - af sparsamhetsskäl.
Om man nu vill granska denna sparsamhet, är närmast till hands att först påpeka det kända förhållandet att, enligt riksdagsbeslut, en ny vägdelning skall äga rum år 1895. Det skall då visa sig, att ingen kan eller vill hava sitt vägskifte och hålla det i ordentligt skick efter den vägsträcka, som här är i fråga, ej heller kan tingslaget få det nöjet att öfverlemna vägen som den är. Tingslaget måste således nolens volens förbättra vägen och icke endast detta, utan sätta den i något så när jämförligt skick med de andra modernare. Ingenstädes är den grusförd att tala om; ledstänger fattas; diken fattas; stora stenar sticka upp här och hvar och måste sprängas bort och de ofta ändå till 20 och 25 fot långa träbroarne äro utdömda såsom uppruttnade.
Grusföring och ledstänger - att betalas af tingslaget utan anslag - gå till en summa lika stor som vid nybrytning. Dessutom återstå diken, broar m. m.
Ytterligare, efter detta, kommer många års dubbelt kostsamma underhåll af det upplappade skräpet.

Nödvändigheten af en nybruten väg med bro öfver Nämforsen behöver icke påpekas för ådalsbor.
Som nu är - vi har talat om de farliga backarne - hindrar isgången i Ångermanelfven mångsidigare än mången tror. Att icke tala om kyrkgång, skolgång, varuforor, behöfver endast anföras postgången.
För närvarande bygges en ny väg efter södra sidan af norra elfven, begynnande vid Skärfstaberget med mål vid Ramselevägens öfvergång af elfven vid Näsåker. Här kommer att bli ett kors, en skärningspunkt af vägar från Sollefteå, Ramsele, Resele och Junsele - med den hittills begagnade besvärliga färjan att knyta dem samman, ty brofrågan hänger tillsammans med ombrytningsfrågan, som ler hänger tillsammans med långhalm! Och utan bro vid Nämforsen är den nybrutna Reselevägen till hälften förfelad, hvilket icke kan bestridas med lämpa och skäl.

Frågans ekonomiska innebörd är, om icke den viktigaste sidan af saken, dock den, hvarvid fästes ett det största afseende. Låtom oss se till.
Den dyrköpta lärdom, som tingslaget fick af Sollefteå-Junselevägen, har tagits ad notan vid kostnadsberäkningen för ombrytningen af vägen Liden-Resele. Denna förstnämda minnesvärdt besvärliga väg beräknades för 8 mil komma att kosta 140,000 kronor, men kostade öfver 400,000, beroende på svårbruten tärräng, som till exempel på sina ställen kräfde bergsprängning af 17 och en half kub. stång i stället för beräknade en och en half kub. stång sten - allt annat att förtiga.
Nu är kostnadsförslaget för Ramselevägen med dess utomordentligt gynsamma landskap beräknadt lika högt pr mil som Junselevägen kostade, eller till 106,000 kronor för två mil. Af dessa två mil är mer än halfva sträckan ett slätt landskap af lägdor och moar, där schaktning, broar och stensprängning icke förekomma. Den andra hälften Forsås-Kilån är visserligen backig, men stora skäringar behöfvas ej - icke häller och minst af allt bergsprängning.
Då nu kostnaden är beräknad efter den norra svåra vägens verkliga kostnad ligger det i sakens matematiska natur, att den bör visa sig tillräckligt tillskuren för den södra vägens lättsamma landskap!
Enlig hvad som af dylika vägräkenskaper framgått skall statens anslag af två tredjedelar och landstingets en sjättedel godt räcka för brytningen. Återstår således tingslagets andel af icke fullt 18,200 kronor, d v. s. till grusföring, ledstänger och småsaker - att se till på bankar och dylikt till dess afsyning sker.
För att lätta den väghållningsskyldiges kostnader får han grusföra vägen, uppsätta ledstänger o. d., allt saker, som han kan leverera så att säga in natura. Han får köra grus med egna hästar för egna selandtal, allt hvad han hinner och mera därtill, och han får hugga ledstängerna i egen skog, framforsla dem med egna hästar, körda af egna drängar. alltså med eget arbete betala sin andel.

Grusningen å denna vägdel blir desto lättare som på dessa två mil finnas icke mindre än sju grustägter: vid Forsnäs; vid Trollknösen i Sundmo; Moflonipan vid Kilån; i Ås, två ställen; i Forsås och slutligen i Nämforsnipan, just där vägen skall gå fram. Alla dessa grustägter äro nära vägen.
Alla småsaker, som efter byggandet äro att göra, kunna äfvenledes utföras af de väghållningsskyldige. En annan sak: tages i betraktande den arbetsförtjänst, som naturligen kommer den fattigare befolkningen till del i de trakter, där vägen skall gå fram - är detta utan betydelse? I dessa tider minst.
Skulle nu, trots att kostnadsanslaget är tillräckligt tilltaget, så tillräckligt att det skall bli rent af märkeligt! - skulle nu ändock en utdebitering bli nödvändig, blir den obetydlig.
Detta är inte tomma ord; ity att erfarenhet står bakom hvad här säges.
Frågan tillspetsar sig sålunda: antingen ny, tidsenlig väg utan backar och utan nämnvärda kostnader för tingslaget - eller pålappadt, gammalt elände med stora kostnader i underhållet och förr eller senare med nödvändighet utdömdt - en halfmesure.
Lär nu häradsrättens betänkande blifva till rättelse för högre instanser - så har "sparsamheten" vunnit seger.
Men hvar är då den nya vägen - vägen utan backar och stenar, - bron öfver älfven, allt det bekvämliga, som sundt förnuft vill hafva och tiden fordrar? Hvar är bekvämligheten för tingsfolk, kyrkfolk, marknadsfolk och skolbarn?
Hvar är garantien, att post ej hindras?
Hvar är den bekväma förbindelseleden mellan Junsele och södra Resele. Hvar är - ja här finnes mycket att fråga efter.
Hvad säger eftertanken, om man vill nyttja den gudagåfvan.
Allt detta framhålles till k. m:ts befallningshafvandes landsfaderliga ompröfning.
Vägbyggare och väghållningsskyldig.