Jag tycker det är roligt att man fått lära sig riktigt att hässja höet. Det är en konst att hässja så att inte höet förstördes av regnet. För min pappa var det inte bara viktigt att göra hässjan rätt så att det torkade bra och blev fint hö. Det var lika viktigt att hässjan skulle vara snygg också. Hässjan skulle luta in lite på kanterna så vi mätte alltid troerna så att de kortaste användes nederst och de längsta överst för att få den rätta lutningen. Detta gjorde att inte regnvatten kunde droppa ned från översta troan till de nedanför. Vi gjorde även en vatteflo med krattan för att skydda höet ifrån regnet så det skulle rinna av på sidorna och inte ned direkt i höet. Vatteflon var inte det roligaste att göra så jag fick göra det oftast eftersom jag var yngst. Det var också förbjudet att göra annat än enkel- eller dubbelhässjor. Hemma har vi haft får sedan jag var fem år gammal, alltså snart 35 år. Vi hässjade höet ungefär 10-15 år innan vi byggde torken.
Hittade en bild idag från 1944 från slåttannan på marken hemma i Forsnäs. Man ser en dubbel-hässja till vänster på kortet, sedan en häst med släpräfsa efter. Människorna på bilden är ifrån vänster: Ingrid Hedin, f. Persson, Zakarias Nordin (min mormors far), Hilding Persson, Linnéa Sjölen, f. Hedin, Lindor Eliasson (min extra-morfar, även om jag aldrig kallade honom det), Lilly Selin, f. Nordin (min mormor) och Annie Johansson, f. Selin (min mamma). Huset och ladugården i bakgrunden finns fortfarande kvar med ungefär samma utseende. Ladugården är förmodligen ganska nybyggd eftersom taknocken är så rak och ståtlig. Jag glömde fråga mamma vem som bodde i huset när fotografiet togs, men jag får göra det i morgon.
